Foto: Albin Hillert / Ikon

Dopets mysterium

Varför ska jag döpa mitt barn? Eller annorlunda uttryckt – vari ligger dopets mysterium? Jonas Eek, präst i Svenska kyrkan, ger oss sina svar i en personlig krönika.

För många år sedan blev jag kallad till ett dopsamtal. Det ovanliga den här gången var att dopkandidaten var en bra bit över 90 år. Hon hade själv ringt till pastorsexpeditionen, meddelat att nu var det verkligen dags för dop och därför bett att en präst skulle komma och döpa henne hemma i lägenheten. Jag blev lite ställd och innan jag åkte dit kollade jag därför upp i kyrkoböck­erna hur det stod till med saken. Var hon verkligen inte döpt? Det visade sig att hon var döpt – hon hade döpts som spädbarn.

Över en kopp kaffe fick vi ett här­ligt samtal. Hon berättade om sina föräldrar som, när hon var liten, hade engagerat sig i en församling som praktiserade vuxendop. I den försam­lingen såg man inte med blida ögon på barndop. Troligen var det därför som föräldrarna aldrig skyltat med att deras dotter var barndöpt. Hon hade inte ens själv fått reda på det. Sedan hade det där vuxendopet aldrig blivit av. Nu 90+ kände hon att det verkligen var dags.

Istället för att döpa henne fick jag äran att – väldigt konkret – räcka henne dopets evangelium och före­kommande nåd genom att säga: Du är redan döpt. Sedan fick hon ett dopbe­vis och ett dopljus, som påminnelser om det dop som hade ägt rum många år tidigare.

Händelsen har stannat kvar i mig och ofta fått mig att fundera över dopets innebörd. Hon hade levt ett helt liv som döpt utan att veta om det. Hon hade aldrig fått möjligheten att medve­tet leva och växa i sitt dop. På liknande sätt tror jag att det finns många som lever sina liv med jämförbar ovetskap. De flesta känner säkert till huruvida de är döpta eller inte, men många – också många döpta – lever sina liv utan vet­skap om dopets innebörd. Även då kan det vara svårt att växa i sitt dop. Vad spelar dopet för roll om man saknar medvetenhet om det? Dopet är både punkt och process. Som punkt är dopet en objektiv hän­delse och realitet. I Guds perspektiv gäller dopets löften alltid, människans vetskap eller kunskap förutan. Men först när dopet blir process kan det börja betyda något för den döpte själv. När dopets innehåll och löfte med­vetandegörs kan dopet bli en erfaren realitet; något att leva och växa i.

Uppdrag: att döpa och berätta

Därför är kyrkans uppdrag alltid dubbelt: att döpa och berätta. Det ena förutsätter det andra. Jesus ord i bibelns dopbefallning tydliggör dubbel­heten: ”döp dem … och lär dem” (Matt 28:19-20). Dop hör alltid samman med dopundervisning. Före och efter dopet. Delvis hör det samman med att dopet är mysterium. Ett mysterium är öppet, inte hemlighetsfullt och dolt, men dess innebörd behöver blottläggas och tydliggöras. Det uppenbara måste uppenbaras, så att säga.

Kyrkans största och ständiga uppgift och mission är att uppenbara dopets innebörd i gudstjänst, undervisning och diakoni. Gång på gång, för männ­iskor i varje tid, måste kyrkan kunna svara på frågan: Varför ska jag döpa mitt barn?

Varför ska jag döpa mitt barn?

Det finns flera sätt att svara. Ett sätt kan vara att utgå från tre uppenbara delar i varje dopgudstjänst. De allra flesta människor känner igen delarna men de behöver likafullt förklaras och översättas (uppenbaras). Delarna, namnet, vattnet och ljuset, berättar på olika sätt om dopets gåva och nåd.

Namnet spelar roll i dopet. Dopet är ingen namngivning. Ändå har dopet med namnet att göra, vilket är en teo­logisk poäng. I dopet nämns mitt och Guds namn samtidigt, som en bild för att vi hör ihop. Det är första gången som mitt namn nämns högt i kyrkans gudstjänst. Det kommer sedan att bli en återkommande del i mitt liv i kyr­kans gemenskap. Samma sak kommer att ske vid min konfirmation, vigsel och begravning. Genom hela mitt liv är jag känd av Gud (nämnd vid namn), tilltalad och kallad av Gud (nämnd vid namn). Dopet är starten på den vänskapsrelationen med Gud i kyrkans gemenskap. Vänskap är nåd.

 

I dopet nämns mitt och Guds namn samtidigt, som en bild för att vi hör ihop.

 

Vattnet är nästa konkreta symbol som har en framträdande plats i dopguds­tjänsten. Vatten förmår så mycket och är ett av universums mirakler. Vatten är förutsättning för allt liv; möjligheten för rening och nystart; en törstsläckare som erbjuder njutning och mening. Do­pets vatten berättar om allt det där: li­vet och växten som ges mig; förlåtelsen och nystarten som räcks mig; livsgläd­jen, tillhörigheten och sammanhanget som erbjuds mig. Vatten är nåd.

Ljuset är dopgudstjänstens tredje del. I dopet får jag ett ljus och löftet om att aldrig mer behöva vandra i totalt mörker. Istället har jag livets ljus i och genom Jesus Kristus, också när livet är som mörkast. Dessutom rymmer dopet kallelsen att själv vara ett ljus i världen; att sprida och räcka vidare det som jag själv har tagit emot. Ljus och kallelse är nåd.

Åter till frågeställningen, varför ska jag döpa mitt barn? Jo, för att dopet berättar om nåden och nådens Gud. Nåden är en ständig påminnelse om att så mycket i livet är gåvor som räcks oss utifrån: vänskap, förlåtelse, växt, ljus och kallelse. Gåvor vi får del av, oss själva förutan, därför att vi är skapade av en kärleksfull Gud. Nåden har också att göra med det som går bortom livet, hoppet om evig­heten. Människan kan aldrig rädda sig själv, men i vårt dop räddar Gud oss, när han tar oss i handen och lovar att vandra livets väg med oss. Alla dagar, ända in i evigheten. Det får vi del av därför att vi är räddade av en korsfäst och uppstånden Gud.

Slutligen berättar nåden om dopet som en ständig inbjudan till och ett inlemmande i kyrkans liv. Kyrkan är ett sammanhang vars mission är att uppenbara dopets mysterium i gudstjänst, undervisning och diakoni. Det sammanhanget räcks oss då vi är inbjudna av en Gud som är Ande och gemenskap.

Om allt detta må vi som kyrka berätta. Så att dopet blir medvetande­gjort hos fler som en verklighet att leva och växa i.

Jonas Eek

Om krönikören

Jonas Eek är präst och har tidigare jobbat som stiftsteolog på Göteborgs stift. Krönikan är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4, 2016) .