Brobyggare

Vi står längst upp i Läppstiftet, det höga huset vid Göta älv som bland annat rymmer stiftskansliet i Göteborg. Inte ens en gråmulen februarimorgon kan hindra oss från att förundras över utsikten. Vi går utmed de stora panoramafönstren och i de centrala delarna av staden skjuter det ena kyrktornet upp efter det andra. Masthuggskyrkan sticker upp som ett välkänt landmärke i staden. Efter tre år som biskop är frågan välbekant. Vid det här laget vet jag också att frågan kan ha många bottnar. Den kan rymma nyfikenhet och intresse, men också en mer avvaktande attityd.

Vi blickar ut över älven och där på andra sidan, vid foten av Ramberget, ligger Göteborgsmoskén. Jag föreslår att vi ska se om vi också kan få en skymt av synagogan. Den gömmer sig bakom byggkranar och hus, ett stenkast från centralstationen. Med utblick över staden växer insikten om att trons uttryck alltid varit närvarande i staden. Idag noterar jag att dessa byggnader väcker blandade känslor. Få ifrågasätter religionsfrihet, rätt att tro, men många tycks mena att tro ska begränsas till privatlivet. Tankarna snurrar i mitt huvud. Jag försöker läsa journalisten jag har framför mig, vad har hon för bild av tro och kyrka?

På vilket sätt kan jag beskriva den glädje och stolthet som jag känner över att vara biskop i Svenska kyrkan? Att få vara del av en levande trosgemenskap som är inte bara är viktig för enskilda människor utan för hela samhällen.

Jag letar efter en gångbar bild och inser att den finns rakt nedanför mina fötter. För just utanför Läppstiftet pågår bygget av Hisingsbron. Den ska ersätta Götaälvbron som efter drygt 80 år visar sig allt för spröd för den belastning som trafik och Göteborgsvädret utsätter den för. En viktig roll för kyrkan, säger jag, är att vara brobyggare. Jag drömmer om en kyrka som länkar samman människor. En kyrka som bidrar till att människor möts över alla möjliga gränser som delar upp och sorterar. En kyrka som myllrar av liv och på ett aktivt sätt bidrar till det samhällsbygge som ständigt pågår.

I hissen ner frågar jag journalisten om hennes förväntningar på kyrkan. Svaret kommer blixtsnabbt ”Jag vill att kyrkan ska vara en del av samtiden men också värna traditionerna”.

Väl på marken överröstas vi av brobygget. Där står idag den nya bron sida vid sida med den gamla. Den ska en dag demonteras och allt som går ska återanvändas. Jag tittar på broarna och drömmer vidare. Om en kyrka som bygger hållfasta broar som för människor närmare varandra. Som hittar nya former för den tid vi lever i och som samtidigt med stolthet återanvänder gammalt material. Vad drömmer du om?

Biskop Susanne