Georg Walser och Daniel Borssén flankerade av domprost Stefan Hiller och biskop Susanne Rappmann direkt efter vigningsmässan i Göteborgs domkyrka.
Foto: Torgny Lindén

Två präster vigdes till tjänst

Under den gångna söndagen vigde biskop Susanne Rappmann två präster till tjänst i Svenska kyrkan och Göteborgs stift, Daniel Borssén och Georg Walser. Begränsningen att inte fler än 8 personer får samlas gäller och därför kunde inga gäster eller församlingsbor delta i vigningsgudstjänsten på plats, men väl följa livesändningen via internet.

Den 24 januari, Tredje söndagen efter trettondedagen, fick Göteborgs stift två nya präster då biskop Susanne Rappmann vigde prästkandidaterna Daniel Borssén och Georg Walser  för tjänst i Svenska kyrkan. Direkt efter vigningen går de nyvigda ut i tjänst i församlingar i Göteborgs stift.

– Ni kommer ut i tjänst i en tid som bjuder motstånd genom att både kyrkan och präster behöver utföra sitt uppdrag på delvis nya sätt, sa biskop Susanne Rappmann i sitt vigningstal. Vi kan inte mötas till stora gudstjänster – men vi kan fortfarande finna former för ärliga samtal.

– Ni är efterlängtade i vår kyrka och väl rustade för tjänst genom era studier och tidigare erfarenheter i livet, fortsatte biskop Susanne. Jag hoppas att ni ska få användning av allt ni har med er så att ni kan bottna i ert uppdrag som präst.

Fredagen före vigningshelgen genomgick kandidaterna prästexamen inför domkapitlet i Göteborg. Det var sista delen i utbildningen till präst och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas till sina ämbeten och träda i tjänst i Svenska kyrkan. 

Vid vigningen i domkyrkan avlägger prästkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen. Kandidaterna lovar också att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. 

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen. 

De nyvigda prästerna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänster i Svenska kyrkan.

De nyvigda prästerna är:

Daniel Borssén, Huddinge, för tjänst i Halmstad församling

Georg Walser, Surte, för tjänst i Starrkärr-Kilanda  församling

Så här presenterar kandidaterna sig inför vigningen:

Daniel Borssén, Huddinge, för tjänst i Halmstad församling
Jag är smålänning men har de senaste 10 åren bott och studerat i Stockholm och Uppsala – med en avstickare läsåret 2012–2013 då jag volontärarbetade i Centralamerika. Tiden som volontär präglade mig mycket – på åtskilliga plan – och där och då tog kallelsen form och en längtan efter teologiestudier väcktes.
Det är kärleken som fört mig till västkusten och Göteborgs stift och alldeles snart är det prästvigning. Något nytt väntar, med ödmjukhet går jag in i tjänst som präst.
Det kommande adjunktsåret söker jag möta med öppna händer och öppet hjärta, ta del av kollegors erfarenheter, uttrycka och lyssna efter evangeliets röst tillsammans med medmänniskor.
På fritiden ägnar jag mycket tid åt läsning och motion, jag är också mycket road av stickning och vävning.

Georg Walser, Surte, för tjänst i Starrkärr-Kilanda församling 
Jag bor i Surte tillsammans med Janine sedan sju år, men kommer ursprungligen från Hisingen. Efter många år som akademisk bibelforskare ser jag fram emot att predika evangelium och förvalta sakramenten. Allra mest ser jag fram emot att göra Jesus känd, trodd och älskad i församlingen.

Biskop Susanne Rappmanns predikan och vigningatal

Att våga säga som det är kan väcka skam,
men säga hjärtats hemlighet med egna ord,
som träffar rätt,

kan hitta himlens gömda kod till tro.
Svar på bön kan uppfattas av den som ropade ur krisens djup,
och högaktningsfullt struntade i vad folk skulle säga.
(Christina Lövestam)

Orden är Christina Lövestams och finns i boken Tankar vid helgsmål – ord formulerade för att samla oss inför denna söndags tema och texter. Jag tar dem igen:
Att våga säga som det är kan väcka skam, men säga hjärtats hemlighet med egna ord, som träffar rätt, kan hitta himlens gömda kod till tro. Svar på bön kan uppfattas av den som ropade ur krisens djup och högaktningsfullt struntade i vad folk skulle säga.

– Hjälp mig, jag har ingen aning om vad jag ska göra!

Officeren vädjar desperat för sin tjänare, han bryter med alla konventioner och söker hjälp av den kringvandrande judiske predikanten. Han vågar mycket. Han vågar visa sin rädsla och maktlöshet, alla sina gradbeteckningar till trots. Han perforerar gränsen mellan vi och dem och söker hjälp av en man av ett annat folk, det folk han hade i uppgift att kontrollera. Och han tycks högaktningsfullt strunta i vad folk skulle säga.

Officeren utmanar mig: Vågar jag be om hjälp, säga som det är, skammen till trots, och utan hänsyn till vad andra ska tycka? Coronautfrågningarna avlöser varandra i medierna just nu, och det är sällan vi ser höga tjänstemän eller politiker visa svaghet eller osäkerhet. Mediatränade trevar de sig fram för att hitta ord som inte ska väcka allt för mycket kritik. Jag undrar vad de tänker när kamerorna är släckta och de summerar dagen på sin kammare? Vart tar går de med vanmakten och oron? Jag har svårt att tro att den inte finns där, jag känner den för egen del och sedan pandemin tog fart har de nattliga samtalen till jourhavande präst ökat med många tusen.

Vart går du med din oro? Och varför söka upp just Jesus? Vi vet inte vad som fick officeren att bege sig till Kafarnaum, men det vi vet är att han blev mött och fick hjälp. Det står också att Jesus blev förvånad av mannens tro. Av dennes tillit till vad Jesus skulle kunna åstadkomma.

Jag har mött människor som ärligt och uppriktigt bett till Gud för andras tillfrisknande utan att så skett. Jag har mött människor som med detta förlorat sin tillit till Guds existens, men jag har träffat fler som i det stängda rummets ärliga samtal hittat himlens kod till tro, fått kraft att stå emot missmodet och i Jesus hittat den samtalspartner som tål att höra vad som helst. Som i Jesus mött en Gud som med kärlek bekräftar den skamfyllde, som förlåter den som gjort fel och som är fullständigt ointresserad av meritförteckningar och medborgarskap.

I dag viger vi två nya präster till tjänst i vår kyrka, Daniel och Georg.
Till själva kärnan i ert arbete hör att möjliggöra människors möten med Jesus. Genom att dela bibelberättelser, leda bibelstudier, predika, leda församlingens bön, men också genom skapa rum för goda samtal människor emellan där vi får tala liv och tro med varandra. Trygga platser där vi kan säga som det är. Sammanhang där den tro och tillit som en människa har, bekräftas och fördjupas. Det är ett fantastiskt uppdrag!

Ni kommer ut i tjänst i en tid som bjuder motstånd genom att både kyrkan och präster behöver utföra sitt uppdrag på delvis nya sätt. Vi kan inte mötas till stora gudstjänster – men vi kan fortfarande finna former för ärliga samtal. Inte sällan får de numera ske på telefon eller med hjälp av digitala plattformar. Den pågående pandemin är tröttande och många far illa – jag skulle önska att vi ökade tillgängligheten för själavård i våra församlingar.

I fredags var det prästexamen och då talade vi om Antje Jackeléns bok Otålig i Hoppet. Det var ett viktigt samtal om vad som är kyrkans och prästens roll i den tid vi lever i. Som titeln antyder betonar ärkebiskopen vårt uppdrag att förmedla hopp. Det gör vi på olika sätt; inte minst genom att fortsätta verka. Låta kyrkklockorna ringa, döpa i det lilla sammanhanget, viga, möta de sörjande och begrava – visa en på en vardag mitt i det annorlunda – och påminna om att det är i denna verklighet som Jesus möter oss. (Inte i den tillrättalagda där ett magiskt vaccin löst alla världens alla problem- för den ligger helt enkelt bortom tid och rum).

Vid prästexamen fick vi också smakprov på ert sätt att predika och det sätt som ni tog er an uppgiften ger verkligen mersmak!

Ni är efterlängtade i vår kyrka och väl rustade för tjänst genom era studier och tidigare erfarenheter i livet. Georg, få har med sig så mycket kunskap om bibeln som du då de börjar sin prästtjänst, och du Daniel berikar kyrkan med dina kunskaper om konst och formgivning. Vår kyrka behöver era särskilda kompetenser. Jag hoppas att ni ska få användning av allt ni har med er så att ni kan bottna i ert uppdrag som präst. Och med stor frimodighet stämma in i det som Paulus säger i dagens episteltext, nämligen ”Jag skäms inte för evangeliet”.