Biskop Susanne Rappmann förrättade präst- och diakonvigning i juni 2020.
Foto: Torgny Lindén

2 diakoner och 5 präster vigdes i två vigningar

Under den gångna söndagen vigde biskop Susanne Rappmann två diakoner och fem präster. Begränsningen att inte mer än 50 personer får samlas gäller och därför delades vigningen upp i två vigningsgudstjänster. Detta var också den första prästvigningen av en döv kvinna, Sofie Strid, till präst i Svenska kyrkan.

Den 14 juni, Första söndagen efter trefaldighet, fick Göteborgs stift två nya diakoner då biskop Susanne Rappmann vigde diakonkandidaterna Ulrica Espenholt och Victor Tedeman samt prästkandidaterna Erik GislasonStaffan SchmidtHenrik SelinSofie Strid och Theresia Båvenby för tjänst i Svenska kyrkan. Direkt efter vigningen går de nyvigda ut i tjänst i församlingar i Göteborgs stift.

Torsdagen före vigningshelgen genomgick kandidaterna diakon- resp prästexamen inför domkapitlet i Göteborg. Det var sista delen i utbildningen till diakon resp präst och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas till sina ämbeten och träda i tjänst i Svenska kyrkan.

– Vad gör vi nu? Den gångna våren har vi gång på gång sökt svar på frågan, sa biskop Susanne i sin predikan. Vi har gjort det på olika nivåer; i samhället, i kyrkan och i våra egna liv. Försökt finna stigar i ett väglöst land. I vårt sökande har vi lutat oss på folkhälsomyndighetens rekommendationer, regeringens beslut men också våra egna erfarenheter och överväganden.

– Idag viger vi två diakoner och fem präster till tjänst i Göteborgs stift, i två på varandra följande gudstjänster, sa biskop Susanne i sitt vigningstal till kandidaterna. Det är högtidligt och mycket glädjande! 

– På ett särskilt sätt tar ni er an utmaningen att förmedla evangeliet. I gemenskap med andra är ni kallade att finna former som stärker livsmodet och förmedlar hopp till sörjande och modfällda. 

– Dopets löfte om Guds närvaro ger mod att prova nya saker, för det betyder att vart ni än går, så är Gud redan där.

Vid vigningen i domkyrkan avlade diakon- och prästkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen. Prästerna lovar också att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Diakonerna lovar att hjälpa dem som behöver det och stå på de förtrycktas sida att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild samt att leva som vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

Diakonens uppgift i Svenska kyrkan är leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

De nyvigda prästerna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. Diakonerna är i och med vigningen behöriga till diakontjänster i Svenska kyrkan.

De nyvigda diakonerna är:

Ulrica Espenholt, Västra Frölunda, för tjänst i Torslanda-Björlanda församling

Victor Tedeman, Göteborg/Mölndal, för tjänst i Kungsbacka-Hanhalls församling

De nyvigda prästerna är:

Theresia Båvenby, Askim, för tjänst i Askims församling

Erik Gislason, Stora Höga, för tjänst i Ljungskile församling

Staffan Schmidt, Markaryd, för tjänst i Laholms pastorat

Henrik Selin, Göteborg, för tjänst i Göteborgs domkyrkoförsamling

Sofie Strid, Göteborg, för tjänst i Carl Johans pastorat, teckenspråksverksamheten

Diakonerna Ulrika Espenholt och Victor Tedeman samt prästerna Erik Gislason och Staffan Schmidt flankeras av domprost Stefan Hiller och biskop Susanne Rappmann, direkt efter vigningen i domkyrkan.
Diakonerna Ulrika Espenholt och Victor Tedeman samt prästerna Erik Gislason och Staffan Schmidt flankeras av domprost Stefan Hiller och biskop Susanne Rappmann, direkt efter vigningen i domkyrkan. Foto: Torgny Lindén

Så här presenterade kandidaterna sig inför vigningen

Diakoner:

Ullrica Espenholt, Västra Frölunda, för tjänst i Torslanda Björlanda församling.
Jag är uppvuxen i Småland och har bott i Göteborg drygt 30 år. Mitt ledord är ”tillsammans”. Församling är vi tillsammans och vi kan dela vår tro på Jesus Kristus med varandra. Hav och båt är mitt liv, där vinden fyller seglen. Låt Guds ande fylla livets segel och ta oss dit vi är ämnade att vara och bli.

Victor Tedeman, Göteborg/Mölndal, för tjänst i Kungsbacka-Hanhals församling.
Jag fann Gud i samband med konfirmationen. I kyrkan hittade jag min plats i konfirmandarbetet och musiken, något jag alltid fortsatt att jobba med, och vill ta med mig in i mitt nya uppdrag. Jag är nu på väg hem till västkusten efter flera studieår i Uppsala, fokuserat mot teologi och socialt arbete. Jag har alltid velat jobba med människor, och det har jag försökt göra under hela min studietid. Jag har haft fantastiska samtal med människor både som konfirmandledare och som bartender, och jag tror det är viktigt kyrkan möter människor här och nu. Vi kan inte vara kyrka i någon annan tid eller på någon annan plats.

Präster:

Theresia Båvenby, Billdal, för tjänst i Askims församling. 
Efter flera års studier i Lund har jag nu flyttat tillbaka till Göteborg tillsammans med min fästman. På fritiden njuter jag helst av vacker natur, härliga böcker och gott te. Jag är nyfiken och gläds över Guds skapande och närvaro. Som präst ser jag fram emot att uppmärksamma och försöka förmedla hopp, Guds kärlek och omsorg för varje människa samt gudstjänstens mysterium. 

Erik Gislason, Stora Höga, för tjänst i Ljungskile.
Jag kommer från Stora Höga, är 25 år och har jobbat med ungdomar inom skola, församling och på fritidsgård parallellt med min teologiska utbildning. Jag hoppas kunna vara en god resurs för församlingen och tjäna den på de sätt jag kan. Jag har även ett stort musikintresse och spelar lite olika instrument och skriver även en del musik själv. 

Staffan Schmidt, Markaryd, för tjänst i Laholms pastorat.
Jag bor i Markaryd med min fru och två barn. Vi flyttade hit i samband med de sista studierna i Lund, dessförinnan bodde vi i Göteborg. I min tjänst som präst hoppas jag kunna uppmuntra människor i deras tro på Gud och till att leva som Jesu lärjungar. Jag upplevde att Gud kallade mig till att bli präst i mitt engagemang med konfirmander och ungdomar. På fritiden kollar jag gärna på fotboll och ser nu fram emot att allsvenskan drar igång!

Henrik Selin, Göteborg, för tjänst i Göteborgs domkyrkoförsamling.
Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan så det känns som om cirkeln sluts för min del. Efter att ha bott och arbetat många år i Östafrika flyttade jag hem för att få fullfölja min längtan att bli präst. Ord som jag värdesätter mer än någonsin är medmänsklighet, ödmjukhet och alla människors lika värde. Jag ser fram emot samtalen och gemenskapen med församlingen. Goda samtal som berör oss på djupet. Om tro och hopp. Evangeliets härliga betydelse, ”goda nyheter”, är den grund jag vill stå på för att tjäna som präst. När jag är ledig tycker jag om att laga mat, resa och jag är mycket road av bilar. Lärde mig köra bil i en Land Rover från 1959, så det kan ju förklara en del av mitt stora intresse.

Sofie Strid, Göteborg, för tjänst i Carl Johans pastorat, teckenspråksverksamheten.
Uppväxt i Skellefteå och Härnösand, riksgymnasium för döva och hörselskadade i Örebro, utbildad och arbetat som yrkesmålare och ”en dag” gjorde Gud det mest otippade valet att kalla mig till präst. Stort intresse för kultur och natur. Jag hoppas på att bidra på olika sätt med en tro och gemenskap, till stor del utgår från mitt teckenspråkiga sammanhang, kan få människor att välkomna Gud i sina liv. Det är en spänning mellan en tro som jag åstadkommer och en tro som Jesus skapar. Vi vet inte när, hur eller var Gud griper in i en människas liv och förvandlar hen och när det sker tänds ett ljus i världen.

Prästerna Sofie Strid, Henrik Selin och Theresia Båvenby flankeras av domprost Stefan Hiller och biskop Susanne Rappmann, direkt efter vigningen i domkyrkan. (Foto: Torgny Lindén)
Prästerna Sofie Strid, Henrik Selin och Theresia Båvenby flankeras av domprost Stefan Hiller och biskop Susanne Rappmann, direkt efter vigningen i domkyrkan. (Foto: Torgny Lindén) Foto: Torgny Lindén

Biskop Susannes predikan och vigningstal

Vad gör vi nu?

Den gångna våren har vi gång på gång sökt svar på frågan. Vi har gjort det på olika nivåer; i samhället, i kyrkan och i våra egna liv. Försökt finna stigar i ett väglöst land. I vårt sökande har vi lutat oss på folkhälsomyndighetens rekommendationer, regeringens beslut men också våra egna erfarenheter och överväganden. Summan av kardemumman är väl att det är svårt att veta vad som är rätt och fel, och det är ansträngande att leva i en situation som inte är stabil. Att om och om igen, tvingas fundera på vad och hur vi ska agera.

Situationen vi lever i är annorlunda. Men frågan Vad gör vi nu? har vi alla ställt oss förut. Men sällan har vi väl tvingats besvara den så ofta, och dessutom alla samtidigt.

I torsdags var det präst- och diakonexamen. Vårt samtal utgick från boken Kyrka i Mission som är skriven av Jan Eckerdal. För den som längtar efter en tid när vi slipper fundera så mycket på vad vi ska göra – är boken en besvikelse. För huvudtesen är att frågan Vad gör vi nu? måste vara ständigt levande för den kyrka som vill fullgöra sitt uppdrag och vara en vital del av sin samtid.

Den ställdes av lärjungarna vid Jesu kors, likaväl som vid den tomma graven. Nya omständigheter krävde nya vägval. Och texten vi nyss lyssnade till från Apostlagärningarna är också den ett vittnesbörd om en kyrka i förändring.

Vi befinner oss på vägen mellan Jerusalem och Gaza. I en vagn tolkar Filippos judiska texter i ljuset av Jesu liv, död och uppståndelse. Det väcker nyfikenhet och tro hos den etiopiske hovmannen som vid ett vattendrag undrar om det finns något som hindrar att han blir döpt?

Vad gör jag nu? måste rimligen Filippos ha tänkt.

Döpa eller inte döpa? Hur svårt kan det va´ – kanske du tänker – men detta var verkligen inte enkelt, för etiopiern var inte jude. Händelsen för oss rätt in i den första kyrkans brottningskamp om sitt uppdrag. Var uppgiften att vidga kretsen, att dela evangeliet också till andra än judar? Och skulle de då också inkluderas fullt ut?

Filippos döpte och bröt därmed ny mark. Hans sätt att handla kom att accepteras av de andra, liksom Paulus tilltag att äta med hedningar och inte kräva omskärelse. Nya situationer, ny människor, nya kulturer har därefter genom hela kyrkans historia lett till nya sätt att leva och vara kyrka.

Och nu är det vi som behöver finna svaret på frågan hur vi ska göra när det invanda inte är möjligt.  

Det är uppenbart att vi måste tänka nytt – i det har Eckerdal helt rätt – men det vi också lärt den här våren är att det mödosamt med ständig förändring – och att vi trots allt behöver viss guidning för att komma fram till beslut.

Hur vet man om det vi gör är rätt? Ibland blir det ju uppenbart fel, rätt många av nattens drömmar blir bara luftslott.

Vad gäller Filippos beslut vet vi att han fick ”rätt” – och vi kan ana att han var tvungen att redovisa sina skäl på samma sätt som Paulus gjorde i sitt möte med apostlarna i Jerusalem.

Tidigt etablerades en praxis i kyrkan som sa att det nya behöver ha rottrådar till det som varit. Vägen framåt gick genom att ha en levande dialog med texterna och traditionen, och att göra det i gemenskap med andra. Vid sidan av detta växte det också fram en mer handfast praktik som fungerar väl i de flesta sammanhang också idag. Våga prova och smaka – se om det du gör leder till liv! Växer tron, hoppet och kärlek – ja då är det sannolikt att du är på rätt väg.

 

Idag viger vi två diakoner och fem präster till tjänst i Göteborgs stift, i två på varandra följande gudstjänster. Det är högtidligt och mycket glädjande!

På ett särskilt sätt tar ni er an utmaningen att förmedla evangeliet. I gemenskap med andra är ni kallade att finna former som stärker livsmodet och förmedlar hopp till sörjande och modfällda.

Det är ingen enkel uppgift, men djupt meningsfull och angelägen. Den kräver att ni likt Filippos är lyhörda för både Guds tilltal och människors behov. Att ni tar ansvar för, och använder er kunskap och erfarenhet, för att tolka situationen och traditionen. Och när det behövs vågar handla på nya sätt. 

Det kräver också att ni bottnar i er tro och känner er hemma i kyrkans gemenskap. Idag är en särskild dag – men denna särskilda vigning är nära förbunden mer ert dop. (Vilket passande nog också är temat för denna söndag!)

I dopet kallades ni vid namn och blev inneslutna i en gemenskap som sträcker sig över tid och rum. Lita på att den Gud som en gång kallade er nu leder er vidare på nya vägar som står i förbindelse med det som varit.

Dopets löfte om Guds närvaro ger mod att prova nya saker, för det betyder att vart ni än går, så är Gud redan där.

En sårmärkt Gud, som bär också när livet brister.