Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Göteborgs stift Besöksadress: Lilla Bommen 1, 41104 Göteborg Postadress: Box 11937, 40439 Göteborg Telefon: +46(31)7713000 E-post till Göteborgs stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Intervju

Den 8 november 2017 valdes Susanne Rappmann till biskop i Göteborgs stift. Direkt efter valet intervjuades Susanne, som biskop electa (vald biskop).

Om kyrkan kallar svarar jag ja

För första gången i historien får Göteborgs stift en biskop som är kvinna.

Något som medfört en intensiv mediebevakning de senaste veckorna. Men uppmärksamheten var minst lika stor för 25 år sedan när de två första kvinnorna prästvigdes i stiftet.

– Då var jag dessutom ny på jobbet. Idag är jag 52 år och bättre rustad, säger en av dem, Susanne Rappmann, nu nyvald biskop i Göteborgs stift.

Valresultatet kungjordes den 8 november. Det blev en fulltecknad dag för Susanne Rappmann. Ett första möte med nuvarande biskopen Per Eckerdal. Kaffe och tårta med den 100-hövdade medarbetarskaran på stiftskansliet. Presskonferens och telefonintervjuer.

Nästa dag är hon tillbaka på jobbet i Mölndal där hon är kyrkoherde och kontraktsprost. Blombuketter på bordet, samvaro med arbetslaget och mer kaffe och tårta i församlingshemmet vid Fässbergs kyrka.

På väg in i sitt arbetsrum snappar hon åt sig en av alla tidningar med hennes namn och bild på förstasidan.

– MölndalsPosten fick första intervjun med mig efter att valresultatet blivit offentligt. Det kändes rätt – de har alltid skrivit positivt om oss, säger hon och ler nöjt.

Det säger något om Susanne Rappmanns hållning. När alla plötsligt vet vem hon är och medier från när och fjärran hör av sig är hon ändå noga med det lilla och lokala. Samtalet och lyssnandet i det nära mötet, det som kyrkan är så bra på men inte alltid lyckas visa utåt. Något hon återkommer till flera gånger under intervjun.

– Jag önskar verkligen att människor förstod att här i kyrkan finns plats för det eftertänksamma samtalet, säger hon, med sitt lätta skorrande som avslöjar att hon har ett annat ursprung än det västkustska.

 

Susanne Rappmann Bild: Torgny Lindén

Hon är född i det nordvästra hörnet av Skåne, ”i Söderåsens bokskogar” säger hon, och uppvuxen i en ”typisk svensk familj”, döpt som barn, gick i söndagsskolan och i kyrkan på första advent. Det var under konfirmationstiden hon blev mer aktiv och nyfiken på kyrkans innehåll. Hon fortsatte i Kyrkans Unga där hon senare blev mer engagerad och även en period axlade ordförandeskapet lokalt. Och hon började sjunga i kör.

Men då bodde hon redan i Kållered. Familjens flyttlass gick nämligen norrut i slutet av 70-talet. Flytten var ingen höjdare för en 14-åring, konstaterar hon. Räddningsplankan blev idrotten, närmare bestämt pingisen, som hon hade med sig från Skåne och som hon kunde fortsätta med i Mölndals Bordtennisklubb.

– Jag började spela tidigt i livet eftersom det var min pappas intresse. Jag har spelat i division 1 både under ungdomsåren och senare som vuxen, berättar hon och medger att hon ägnat mycket tid åt att ”jaga små vita bollar”.

För även om hon slutade spela i 17–18-årsåldern återupptog hon pingisen, när hennes barn blev gamla nog att börja, 20 år senare.

– Jag är oerhört präglad av att tävla, individuellt och i team. På gott och ont. På plussidan är att man lär sig att ta förluster och inser att de inte är så farliga. Och man vet att man måste träna, träna, träna…

Det var inte alltid lätt att kombinera idrott och församlingsliv. Och även om hon under gymnasietiden blivit alltmer aktiv i kyrkan befann hon sig inte på den punkten att det var självklart att söka till prästutbildningen direkt efter gymnasiet.

– Nej, jag hade rätt lite idéer efter studenten. När jag bläddrade i kurskatalogen ville jag läsa allt, skrattar hon.

Hon valde det samhällsvetenskapliga programmet. Efter ett och ett halvt år började tanken på att bli präst spira. Men skulle hon få stöd i ett sådant beslut? Man får betänka att detta var i en tid och ett stift där motståndet var stort och ännu ingen kvinna blivit prästvigd.

– Min man och jag träffades tidigt – vi har faktiskt varit gifta i drygt 30 år nu – och hans pappa, Hans, var präst. Så jag fick en god inblick i vad en präst gör vid sidan om det man ser som vanlig församlingsmedlem.

I samma veva började hon jobba i Kyrkans förskola i Guldhedskyrkan. Där funderade hon vidare och sökte sedan till religionsvetarprogrammet.

– Omgivningen var mest positiv och stöttande. Men jag saknade förebilder eftersom jag aldrig träffat en präst som var kvinna.

Susanne Rappmann menar att många kvinnliga prästkandidater sökte sig till andra stift där klimatet var annorlunda. Men kanske var det tävlingsmänniskan i henne som bidrog till att hon tog kampen för att få vigas i sitt eget stift.

Så vandrade hon också, i januari 1992 alldeles efter det att biskop Bertil Gärtner gått i pension, gången fram i Göteborgs domkyrka, tillsammans med en annan kvinna och en stor grupp män. I koret väntade biskop Lars Eckerdal. Det var en lycklig dag, minns hon. Men också pressande.

– Om mediebevakningen är stor idag så var det minst lika mycket då, för 25 år sedan. Många kom på gudstjänsterna i Partille där jag jobbade och förväntningarna var stora, säger hon och tillägger med ett leende:

– Då var jag dessutom ny på jobbet. Idag är jag 52 år och bättre rustad.

I befrielseteologin fann hon en annan glöd för hur viktig teologin kan vara, inte bara trygg och from som i Göteborg.

Tiden i Lund när hon läste teologi bevarar hon i ett särskilt rum i sitt hjärta. I befrielseteologin fann hon en annan glöd för hur viktig teologin kan vara, inte bara trygg och from som i Göteborg.

– Jag är så glad över det jag fick med mig från den tid då jag gick från ung människa till vuxen. Jag hade behov av att ställa frågorna och få testa mitt intellekt. Där gavs chansen, fler dörrar öppnades och jag upptäckte nya sätt att tänka och leva kristet liv.

Det har gett henne övertygelsen och glädjen över att kyrkan får rymma mångfald. Att det inte finns behov av att hitta en enda sanning utan att det finns olika sätt att leva och tänka som kristen. Att det kyrkliga sammanhanget ger möjlighet att ställa de frågor som är viktiga för var och en.

– Där jag har verkat har jag försökt skapa plats för de djupa samtalen, även om de inte alltid lockar de stora skarorna.

Men detta samtal om liv och död finns också i kyrkans vardag, till exempel i dop-, vigsel- eller begravningssamtalet. Vi kan bli ännu bättre på att visa upp vad kyrkan har att erbjuda, menar Susanne Rappmann.

– Kyrkans uppgift är ju att förkunna evangelium och berätta om en närvarande Gud som ger mitt liv mening och hopp. Här finns riter, berättelser och sammanhang, som det är bara för människor att kliva in i.

Susanne Rappmann Bild: Torgny Lindén

I Mölndals pastorat, där konfirmandkullarna är stora, har man vågat testa. Konfirmandföräldrar har bjudits in att åka iväg ett dygn för samtal och andakt och sedan till fortsatta samtal under tre kvällar – mitt i livet. Hela 30 föräldrar har tackat ja.

– Det gör mig helt häpen, utbrister Susanne Rappmann. Jag får också ofta frågan om det verkligen inte kostar något att prata med en präst eller diakon. Vi har inte heller tre månaders väntetid. Det är en fantastisk resurs vi har att erbjuda.

Samtidigt är hon noga med att påpeka att kyrkans insatser i samhället inte får likställas med socialtjänstens. Diakonin är inte allmän godhet utan måste bäras av de kristna värderingarna.

– När församlingen i Mölndal går in i samarbete med kommunen är det Mölndals bästa som är målet. Men det förväntas av oss att vi deltar som kyrka, det är vår särskilda roll.

Ett sådant samarbete var det transitboende som kyrkan öppnade sina dörrar för hösten 2015. Det är ett engagemang som präglar hela pastoratet. Församlingen i Kållered har i många år besökt Förvaret och nu har kommunen tagit emot ensamkommande som finns med i ungdomsgrupper både i Stensjön och Fässberg.

– Frågorna om att mötas över religionsgränserna har funnits länge hos oss. Det är så vi är kyrka här och jag har som kyrkoherde aldrig blivit ifrågasatt för det.

Integration är viktig för Susanne Rappmann även på andra sätt, det visar inte minst ämnet för hennes doktorsavhandling 2005 om funktionshinder och teologi.

– När jag kom som komminister till Annedals församling stod jag inför uppgiften att skapa kontakt med ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. Det var nytt och en utmaning men också fantastiskt roligt att vara en del av arbetslaget som var knutet kring dem.

Hon började där fundera på om arbetet med denna grupp i första han kunde ses som ett diakonalt arbete eller ett pedagogiskt. Det var en fråga hon ville tränga djupare in i och när hon fick möjlighet att forska på området nappade hon på det.

– Men när jag sökte efter teologer som funderat över frågeställningar kring funktionshinder hittade jag inga svenska och enbart ett fåtal internationella teologiska studier i ämnet. Så min avhandling blev ett bidrag som förhoppningsvis kan stödja en röstsvag och ganska splittrad grupp, säger hon och tillägger:

– Jag känner fortfarande starkt för de frågorna. Därför blev jag extra glad när Klartext, nyhetsprogrammet på lätt svenska, ringde och gjorde en intervju igår.

”Ingen annan Gud har sår” skriver poeten Ylva Eggehorn. Den meningen uttrycker så bra att kyrkan kan härbärgera det som är svårt, menar Susanne Rappmann. Det går inte alltid att lösa allt och det finns en tröst i att livets bräcklighet får plats i tron.

– När vi besöker Förvaret och träffar människor i totalt limbo är det svårt att stå ut med vanmakten. Men styrkan finns i det kristna evangeliet som inte rensar ut det som inte är perfekt. Det kan vara särskilt viktigt i den tid vi lever där det finns ett starkt tryck att vara lyckad och där andras liv, speglat på sociala medier, verkar så perfekta.

Som kyrkoherde har Susanne Rappmann fulla arbetsdagar. Som biskop kommer inte situationen bli så annorlunda. Almanackan för 2018 visar redan på många sammanträden och möten.

Susanne Rappmann Bild: Torgny Lindén

Tvekade du aldrig att tacka ja till uppdraget som biskop?

– Det var en successiv process, jag fick en förfrågan om jag kunde nomineras och svarade ja, sen fick jag ytterligare fråga och svarade ja på den också.

Hon tystnar och funderar lite.

– Det är nog en tanke jag har att om kyrkan kallar svarar jag ja om jag inte måste svara nej. Det kändes som ett möjligt uppdrag, men också som ett omöjligt. Jag har ju fått fundera på vad som händer med mig och min familj i samband med en sådan offentlig roll. Men min lust var större än min bävan och när 70 procent av de röstberättigade nu valt mig – ja då känns det som ett oerhört förtroende. Om de tror på mig måste jag också tro att det ska gå.

Visst är det ett stort uppdrag i ett stift som efter årsskiftet kommer att bestå av 70 pastorat. Och jättesvårt. Man ska ha en arbetskapacitet att famna allt, gå in i stora ärenden som domkapitlets tillsynsperson och pröva människors kallelse till att bli präst och diakon.

Tanken på det kan göra henne matt. Men idag väljer hon ändå att kliva in i uppdraget med stor glädje och förväntan. Hennes strategi är att till en början lyssna, lära och bygga relationer.

Att uppmuntra mångfalden i det lokala är något vi ska sträva efter.

– Jag är så stolt och glad över att vara en del av Svenska kyrkan. Tänk – på varenda liten ort finns en lokal församling med människor som vet hur det är att leva sin tro, säger hon och avslutar:

– Att uppmuntra mångfalden i det lokala är något vi ska sträva efter. Det måste vara på olika sätt att vara kyrka i norra Bohuslän och i Biskopsgården. Det är en utmaning men också kyrkans glädje och styrka.

Text: Katarina Hallingberg
Foto: Torgny Lindén

Fakta om Susanne Rappmann

Namn: Susanne Rappmann.

Aktuell: Är vald biskop i Göteborgs stift, ”biskop electa”, blir vigd biskop 4 mars 2018.

Familj: Maken Johan och två vuxna barn.

Bor: I Lindome.

Om att vara stiftets första biskop som är kvinna: ”Jag tänker att det får återverkningar ner i organisationen om det finns kvinnor i ledande positioner.”

På fritiden: Sjunger i kör, Fässbergs vokalensemble, och tränar, gärna – Friskis & Svettis men även löpning och skidåkning.

Läser: Är allätare, Marilyn Robertsons böcker men också facklitteratur. Senast Joel Halldorfs bok om Lewi Pethrus.

Rekommenderar: Mark Levengoods program om Luther på SVT – ”Särskilt kul att det är en samproduktion med Finland där de är mer stolta över sitt lutherska arv än vi.”

24:e biskopen

Den 4 mars 2018 vigs Susanne Rappmann till biskop i Uppsala domkyrka och lördagen den 10 mars välkomnas hon till stiftet i Göteborgs domkyrka. Därmed blir Susanne den 24:e biskopen och den första kvinnan som blir biskop i Göteborgs stift.