Hon upplevde en kallelse redan som ung, men fick ingen uppmuntran.
Karin Burstrand blev ändå präst, och den första kvinnliga domprosten i Göteborg. När hon nu lämnar sin tjänst är det mycket hon kommer att sakna.
I Domkyrkans torn finns domprostens tjänsterum. Här har Karin Burstrand haft nära till det regelbundna andakts- och gudstjänstliv som hon uppskattar så mycket. För även om Domkyrkan ofta samlar stora skaror till speciella gudstjänster och konserter ser hon vikten av en gemensam andakt en helt vanlig måndag i oktober.
- De här stora gudstjänsterna är i en mening dagsländor, men det att få det andliga mötet i vardagen kan betyda väldigt mycket, en enkel gudstjänst mitt på dagen ger så mycket i koncentrat, säger hon.
Karin Burstrand har också bidragit till att ge utrymme för detta andaktsliv. När Domkyrkan renoverades skapades fler platser där människor kan få stillhet och vila. Det är också vardagliga möten med människor som satt djupast spår i henne.
- Att få möta en människa som säger att han eller hon varit på väg ut ur kyrkan, men efter att ha varit i Domkyrkan inte alls tänker så länge, det är speciellt, säger hon.
Karin Burstrand har tjänat som domprost i Domkyrkan sedan 2008. Innan dess hade hon haft flera kyrkoherdetjänster i Luleå stift, och hon hade varit kyrkoherde i Svenska kyrkan i Paris. Men när hon växte upp i Piteå såg hon inte detta liv framför sig.
- Jag upplevde en kallelse redan när jag var ung, under gymnasietiden, men jag fick aldrig uppmuntran från något håll då, för så var det då i kyrkan om man var kvinna.
Hon började dock att läsa teologi, utan att egentligen ha målet att bli präst. Men Stig Hellsten, biskop i Luleå stift, uppmuntrade henne att följa den vägen.
- Han sa att det här blir bra, och de orden har jag vilat mycket på, säger hon.
Hon har vid flera tillfällen varit den första kvinnan på en tjänst, så även i Göteborg. Hon har dock inte känt sig motarbetad.
- Det klart att alla inte hurrade här men på det stora hela har jag inte känt mig ifrågasatt.
Parallellt med rollen som domprost har hon också engagerat sig internationellt, i den Europeiska kyrkokonferensen där hon en period var vicepresident. Genom sitt ekumeniska engagemang har hon fått vänner i länder som Libanon, Armenien och Albanien.
Dessa kontakter har hon kvar även som pensionär. Men hon erkänner att det kommer bli en omställning att inte längre gå till jobbet på morgonen.
- Det är mycket som jag kommer att sakna, jag kommer sakna möjligheten att utveckla och förbättra, att inte få vara med och skapa.
Som pensionär ska hon först sova, säger hon och skrattar. Sedan ska hon öva mer på att spela fiol, för det har fått stå tillbaka en lång tid. Men hon drömmer inte om ett stilla pensionärsliv, och ser inte detta som en slutpunkt för sitt tjänande i Svenska kyrkan.
- Jag känner mig inte färdig, det kan nog komma längtan efter en uppgift.
Och det finns mycket att ta sig an. Svenska kyrkan står inför stora utmaningar, när antalet medlemmar sjunker och färre deltar i gudstjänstlivet. Karin Burstrand tycker inte det är så märkligt att människor som inte känner att de hör till Svenska kyrkan nu lämnar, men hon ser ändå hoppfullt på framtiden.
- Jag tror på långsiktigt arbete, med gudstjänst, själavård och undervisning. Och att få kontakt med barn, där är vår stora nöd, och att det då inte bara får vara lek utan även undervisning.