Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Pilgrimscentrum i Göteborg

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Må din väg gå dig till mötes

Gert Gelotte ger några reflexioner efter en tredagarsvandring från Ljungskile till Skepplanda kyrka i juni 2016.

Tänk en sån tur vi hade

Fredagen den tredje juni var det 30 grader varmt i skuggan. Då vill man inte ut och vandra med packning på ryggen. Då är skuggan under ett träd, nära en badstrand allt man längtar efter.

Men nästa dag hade temperaturen sjunkit till några och tjugo. Perfekt! Solen strålade över ett försommarfagert Sverige när vi, 13 pilgrimer, bad Birgittas bön och startade vår tredagarsvandring från Ljungskile.

”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”.

Målet låg sex mil bort i Skepplanda kyrka.

Bild: Joacim Dahlberg

Vi gick en smula på asfalt, men mest på grusvägar och svala skogsstigar, genom solstekta hagar med nyfikna kor och längs betesängar med nervöst intresserade hästar.

Skogen doftade. Vi hörde göken och såg dikesrenarna svämma över av smörblommor, käringtand, rävsvansar och hundkex. Visst var det svettigt, men varje uppförsbacke var mödan värd. Vägen gjorde oss raskt till vänner.

Först tänkte jag: Det vet jag inte. Sedan överraskade jag mig själv med att konstatera: Och det bekymrar mig inte.

Redan efter några kilometer fick jag en liten papperslapp med något att tänka på. Det var ett bibelord från psaltaren:

Se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.”

På lappens baksida stod en fråga: ”Vad leder mig bort?”

Först tänkte jag: Det vet jag inte. Sedan överraskade jag mig själv med att konstatera: Och det bekymrar mig inte.

Det kanske låter arrogant,

men så menar jag inte. Jag tänkte på Birgittas bön där formuleringen ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den” bara är en liten del. Så här bad Birgitta:

”Herre, kom snart och lys upp natten.
Såsom döende längtar, så längtar jag efter Dig.
Säg min själ att inget händer utan att du tillåter det.
Och att inget som Du tillåter är tröstlöst.
O Jesus, Guds son, Du som stod tyst
inför dem som dömde Dig
gör mig tyst till dess jag fått besinna
vad och hur jag ska tala.
Visa mig, Herre, Din väg - och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare,
så uppfyll då min längtan och visa mig vägen.
Jag kommer till dig såsom den sårade kommer till läkaren.
Ge, o Herre, mitt hjärta ro.”

Jag är tacksam att våra vägvisare och ledare nöjde sig med den korta versionen. Vad jag tänkte på var det Birgitta inte bad om. Hon sa inte: Herre visa mig målet och lova mig att jag kommer dit. Birgittas bön visar oss vägen från rådlöshet och tvivel till den gudomliga bekymmerslösheten. Det vi ber om får vi och Jesus har sagt att han är med oss alla dagar intill tidens slut. Så varför skulle det bekymra oss om vägen är kort eller lång eller om det är fler uppförsbackar än nedförsbackar?

Bild: Joacim Dahlberg

Efter varje rast bad vi Herren visa oss vägen

Sedan började vi gå. Vi tog inte ut några bekymmer i förväg. I stället lät vi vägens skönhet och glädje överraska oss. Ett dolt vattenfall, en oväntad badsjö, Lars-Gunnar som guidade oss in i Franciskus solsång, prästen som lämnade söndagens kyrkkaffe för att visa oss sin kyrka. Några goda människor som läst i församlingsbladet att vi skulle passera. De väntade i en glänta med kaffe och kanelbullar.

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän och må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord och tills vi möts igen må Gud hålla dig i sin hand.

Psalm 730

Vi sov på golvet i församlingshem och fick god mat varje kväll - tack vare Marie och Ingela. Vi skulle lagat maten gemensamt, men för det var vi nog för trötta.

Till sist kom vi fram och fick sjunga psalm 730 i Skepplanda kyrka:
Må din väg gå dig till mötes...

Det var inte första gången vi sjöng denna irländska välsignelse under vår pilgrimsvandring. Men nu tror jag vi sjöng den på djupaste allvar och riktade varje ord till varandra.

 Gert Gelotte