Foto: Rikke Möller Andersen

Terapihunden Lila

Det här är Lila! Vår fyrbenta kompis och medhjälpare i församlingen. Lila har tagit examen som terapihund tillsammans med sin matte, komminister Rikke Möller Andersen, och kommer att vara med i de olika verksamheterna. Läs mer om henne och hennes arbete här!

Möte med Lila och hennes terapihundförare

Genarps församling har utökat personalstyrkan med en terapihund! Det är inte vem som helst som kan bli det. Jag ber Rikke Möller Andersen berätta:

- För att Lila skulle kunna bli terapihund måste hon vara lämpad; vänlig, nyfiken och intresserad av att möta människor, att samarbeta, lära sig saker och att vilja apportera (hämta föremål). Dessa egenskaper krävs för att få gå ”Social tjänstehundsutbildning” som vi nu har gått via Hundens Hus Sundsvall. Vi har nu diplom som ”Terapi- och skolhundteam”.

Foto: Rikke Möller Andersen

Lila är terapihund i församlingstjänst med mig och är med i grupper med barn och vuxna. I skrivande stund är hon med i konfirmationsarbetet. Lila är av rasen Labradoodle och fäller inte, vilket gör att de flesta tål hennes päls bra. Hon kan även följa med på hembesök och på församlingens äldreboende.

Varför upplever många det så positivt att umgås med en hund? Det finns evidens på att när vi umgås och klappar en mjuk hundpäls, så friges oxytocin (ibland kallad kärlekshormon). Det är en substans i kroppen som minskar rädsla, aggressivitet, stress, ångest och smärta. I kyrkans sammanhang har vi ofta fokus på människors andliga behov. Även om vi vet att kropp, själ och ande hör ihop. Och att vi behöver naturen för att må bra. Med en hund får vi kontakt med naturen, markkontakt! Lila är inte så stor, hon är bokstavligen jordnära! Hon pussar och viftar med svansen och visar vad hon tycker om och vad hon inte tycker om. Det är äkta, hon låtsas inte. Tänk på psalmen: Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud...” 

På äldreboendet är hon en fyrbent besöksvän som lindrar känslan av ensamhet. Här kan hon även stimulera till aktivitet, lek och samtal, något som jag märkt är efterlängtat. Tillsammans med barn och unga är hon en lugnande, mjuk kompis. Lila vill helst hälsa på alla när vi samlas, hon gör inte skillnad och lägger extra märke till någon som är lite ledsen. I svåra sammanhang lägger hon sig gärna på fötterna av den som sörjer - på eget initiativ, hon tröstar för att hon vill det.

Om man inte vill träffa Lila kan hon stanna kvar på mitt tjänsterum. Hon är inte heller med mig på arbetet varje dag, det skulle hon inte orka! Jag frågar alltid om det är ok att hon är med vid ett möte eller i en ny grupp. Det är bra att säga ifrån om man är rädd eller allergisk. I kyrkorummet är hon aldrig med, där är det hundfritt!
När Lila inte jobbar är hon en helt vanlig hund med sin familj. Hon tycker om att promenera, träna, leka, jobba i trädgården med min man, tugga ben, gosa och vila i soffan med oss.

Att arbeta med Lila i församlingen har gett mig många fina och roliga stunder! Nyfikna frågor och kommentarer från människor. Spännande möten där jag fått uppleva hur Lila kan förändra ett sammanhang och fungera som en ”isbrytare” som löser upp olika situationer. Lila är därför en själavårdande resurs jag som präst kan ha med mig i ett sammanhang, där jag önskar att förändra eller förstärka något. Det är fantastiskt att jag kan ha med mig henne på arbetet, att jag får möjlighet att samarbeta med min hund. Jag är mycket tacksam att församlingen varit positiv till detta projektet.