Trafikstockning. Vi är på väg hemåt och jag inser att min reskamrat inte riktigt har kapacitet att sitta stilla så länge till. Nu gäller det att hitta förströelse. Vad kan vi göra? Vi kollade bilar, jag ställde tusen frågor. Idéerna tröt. Irritationen sjöd. Pust och stånk. Vi kan sjunga sa jag till slut, lite desperat. Julsånger sjunger vi. Alla vi kan. Nu kör vi. Och vi sjöng. Sjöng så bilrutorna skallrade. Nu tändas. Hej tomtegubbar. Stilla natt. Gläns. Sankta lucia. Staffan stalledräng. Sjöng och sjöng. Till slut sa han: nu vill jag sjunga den om en frusen mor! Eeh? Va? Vilken är det nu igen, frågade jag? Du vet, sa han. Du vet. Jag tänkte och tänkte. Han blev arg på mig. Åhh, du vet vilken jag menar. Du vet!! På grund av sin intellektuella funktionsvariation kunde han inte förklara så jag förstod. Och jag förstod inte. Kaos kröp närmre.
Vi kom hem till slut. På julafton; hans blandband med jullåtar åker på när lunchen förbereds. Vi dansar i köket och Christer Sjögren börjar sjunga. Jaaaag drömmer om en juuuul hemma… Mitt resesällskap ställer sig rakt upp och säger triumferande: där är den! Du visste! Du visste! Där är den. Vi sjunger hela familjen med i julsången om en frusen mor. Fattar ni hur han fick ihop det? Lyssnar man som han så är det många frusna mödrar i texten. Hur som helst; låt oss fortsätta att drömma ihop en jul därhemma såsom den nu kan bli när vi inte skall fastna i några bilköer på väg någonstans som är borta. Jaaag drömmer om en juuul hemma, där vintergatan slår sin bro över tysta skogar och röda logar i snön vid en frusen…
Josefine Callenberg