Eva Gerdin har varit körsångare i Staffans kyrka i 52 år.
Under sommaruppehållet från kören träffar hon sin körledare, Joakim Andersson, i sommarstugan vid havet för att prata om vad körsången har betytt.
Du var 12 år när du började sjunga i kör. Hur kom det sig?
Min sångfröken i skolan skickade mig och några kompisar till Erik Magnusson som var organist och körledare i Staffan. Vi fick sjunga upp för honom, jag tror det var ’Blinka lilla stjärna’, och sen fick vi börja i ungdomskören.
Hur var Erik?
Han var ganska sträng. Vi var ju väldigt unga och man såg honom som en auktoritet. Han hade också ett bra system för att komma in i gemenskapen; när vi började bli lite äldre fick vi ibland hoppa in i kyrkokören och vara med. Det blev naturligt att lära känna dom som sjöng där och det var inte främmande när det var dags att ’flytta upp’ då åldern var inne.
På högmässorna sjöng vi både med stora kören och i mindre ensembler. Han ringde till de mindre ensemblerna på lördag förmiddag och frågade ”Kan du sjunga på högmässan imorgon?”.
Övade ni inte innan!?
Jodå, på söndagsmorgonen!
Har du några särskilda konsertupplevelser du vill lyfta fram?
Det skulle vara Beethovens 9:a, om jag måste välja bland allt roligt. Det var på 70-talet med Erik.
På 80-talet hade vi en TV-gudstjänst i Staffans kyrka då vi var med och sjöng. Det var väldigt kul!
En annat minne är när Schubert fyllde 200 år. Då åkte kören till Wien och tävlade.
Sen är det ju roligt att sjunga det du har skrivit.
Du behöver inte fjäska…
Nej, men det skulle jag aldrig göra. Kantaten till Reformationens 500-årsjubileum var en stor upplevelse att få sjunga!
Tror du att du kommer sluta sjunga någon gång?
Neje! Däremot undrar man ju hur länge rösten håller, men jag kör på tills du säger åt mig! Det finns ju körer för alla åldrar och röster, så jag hittar nog någon kör när dagen kommer då min röst förändras för mycket.
Hur är det då att sjunga i kör?
Förutom all fantastisk musik så gör det något med ens välbefinnande. Man kan vara hur trött som helst, känna sig grinig, och sen får man sjunga några timmar och sen blir allting bra igen.
Livet är ju skiftande i övrigt och därför känns det skönt att veta att det är kör varje tisdag kväll. En av mina tidiga körkompisar sa en gång att kören var hennes andra familj och så är det verkligen - kören är min andra familj!