(1).jpg?DoProcessing=&ci=0,203,1920,1080&w=1680)
Nu är det bönsöndag, den söndag som alltid firas innan kyrkoårets texter börjar handla om pingsten, om den Helige Ande. När lärjungarna frågade Jesus hur de skulle be, så fick de ett konkret svar. Det är bönen Fader Vår, den som officiellt kallas Herrens bön. Idag används oftast en nyare översättning i gudstjänsten: Vår Fader. Orden är likadana och i sitt privata liv använder man den version som känns bekväm. I bibeln finns den i två versioner: en längre i Matt.6:9-13 (den som används i kyrkan) och en kortare i Luk.11:2-4.
Denna bön är inget ritual, något som alltid skall vara med. Den är Jesu undervisning om hur vi skall be. Man brukar säga att Fader vår består av sju böner. De tre första handlar om att vi upphöjer Guds namn, ställer in frekvensen: låt ditt namn bli helgat / låt ditt rike komma / låt din vilja ske. Där ber vi om att Gud skall bli verklighet ibland oss. I de fyra bönerna som sedan kommer ber vi om Guds gåvor och beskydd, för dagligt bröd och skydd mot ondskans angrepp. Sedan tycker jag att det är en stor sak att Jesus ville inleda bönen med orden Fader vår. Gud är ingen okänd, otydlig makt. Han är vår Fader som lik en god förälder bara vill sina barn väl.
I söndagens evangelium finns dessa uppmuntrande ord: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Luk. 11:9-10.