.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Ett träkapell har enligt en muntlig tradition funnits norr om den nuvarande kyrkan vid Kapellsbacken i Tjärna. Stenkyrkans vid älven äldsta historia är än så länge höljd i dunkel. En arkeologisk utgrävning under kyrkan måste till för att den äldsta kyrkans historia skall kunna klarläggas. I dagsläget hävdar dock aktuell forskning att först någon gång mellan 1250 och 1350 byggdes på den nuvarande kyrkans plats en liten träkyrka med de invändiga måtten 16,75x7,5 meter. I socknen fanns vid den tiden ungefär 100 hushåll. Denna träkyrkas kraftiga stengrund upptäcktes vid renoveringen 1916. Där fanns också bredvid denna grund en förmultnad delvis näverklädd syllstock. Delar av denna gamla grund ingår nu i den nuvarande kyrkan. Ett ej överputsat stenblock i norra grundmuren visar denna den äldsta kyrkans nordvästra hörnsten. På denna men senare utbyggda grund byggdes så i slutet på 1400-talet en välvd stenkyrka med sakristia och vapenhus. Det är på denna kyrkas ursprungliga väggmurar, som två av de ursprungliga tolv konsekrationskorsen är bevarade från invigningen, som ägde rum omkring år 1500. Kanske av västeråsbiskopen Olaus Andreae de Valibus, som det året besökte Dalarna. Över sakristian i nordost byggdes enligt tidens sed en gapskulle. Vapenhuset låg vid södra ingången. Kyrkans klockor hängde vid denna tid i en "Stapul af reeswärke, wäl spåntadt".
Med tiden blev även denna kyrka för liten för den växande befolkningen och 1688-90 breddades kyrkan mot söder till en tvåskeppig hallkyrka med två pelare (formade av den gamla sydmuren) och sex valvkupor. Ansvarig för ombyggnaden var murarmästaren Erik Malm från Västerås, som vid samma tid byggt ut Rättviks kyrka. Den största förändringen av kyrkan ägde emellertid rum med början 1766, då grunden till den nuvarande kyrkan började läggas.
De följande åren fortskred arbetet och 1770 revs den gamla kyrkan till grunden och den nya kyrkans väggar av gråsten restes och yttertak lades på. Nuvarande kyrkas något spetsbågiga tunnvalv slogs 1771 med hjälp av tegel från Lönnemossa bruk i Vika socken. När tornet rests, revs klockstapeln och klockorna flyttades upp i tornet.
Sedan kyrkan vitlimmats togs den Allhelgonadagen samma år i bruk av vice pastorn Eric Rosenius. I denna ståtliga salkyrka, som veteligen uppfyller klassicismens krav på rymd och ljus, vilar valvet på långväggarnas pelare, vilka ännu på 1910-talet var avfärgade i tegelrött. De sammanlagt fyra läktarna revs - däribland även den för många medeltida dalakyrkor så karakteristiska gapskullen. Kyrkans sidoingångar fick vindfång. Över den södra sidoingången vilar idag ett förgyllt lamm från kyrkans nyklassicistiska altarprydnad. I äldre tid var den södra ingången kyrkans huvudport. Ett solur på utsidan angav tiden för de besökande att det var dags att träda in.
År 1828 ersattes tornhuven med nuvarande lanternin, krönt av ett förgyllt kors på klot. som komplement till soluret på söderväggen installerades 1853 ett ur med urtavlor i alla fyra väderstrecken.
År 1916 förnyades kyrkans golv och delvis bänkinredningen. 1963 ersattes långhusets spåntak med kopparplåt. Invändigt kläddes väggarna med ett skikt av lättbetongssten, vilket framförallt på korväggen med tiden kommit att bilda ett rutnätsmönster och därmed att negativt inverka på rummets ursprungliga utformning och arkitektoniska karaktär. Under läktaren intreddes brudkammare och kapprum.
Utdrag ur Gagnefs kyrka av Sune Garmo 2006
