Så gick det till när mössen kom till Gagnefs kyrka

Morgonsolen letade sig in i prästgårdsparken och väckte alla blommorna som växte runt pastorsexpeditionens gröna områden. Det svaga morgondiset låg över älven och i vassen lurade den gamla gäddan. Det var en fin försommarmorgon i Gagnefs kyrkby. Överallt hördes fåglar som sjöng och det var liv och rörelse i varje buske.

 

På kyrkans tak satt kyrktuppen Wahlin och sträckte på sig. Wahlin var en mycket gammal tupp. Han hade suttit på sitt tak under lång tid och han hade sett både människor och djur komma och gå i sin kyrka. Men just denna morgon såg han några nyanlända.

 

På vägen mellan pastorsexpeditionen och kyrkan kunde Wahlin se hur en lite äldre mus kom gående tillsammans med två små musbarn. Den äldre musen hade hatt på huvudet och i händerna bar han på käpp och väska. De små musbarnen hade även de varsin väska. Det var inte så ofta som det kom nyanlända till den gamla kyrkbyn så Wahlin lättade från sitt tak och flög ner för att samtala med mössen.

 

"Goddag och välkomna hit till Gagnef", sa den gamle tuppen.
"Tack och god dag på dig själv", svarade den äldre musen.
"Vad är det som fört er hit?", undrade tuppen Wahlin.
Den äldre musen, som hette Bernhard, berättade att han och hans två barnbarn Kajsa och John var ute för att leta efter en ny bostad. De hade gått länge och var både trötta och hungriga.

"Vill ni komma in och vila er ett slag i min fina kyrka", sa Wahlin.
"Tackar som frågar", sa Bernhard.
Wahlin och mössen Bernhard, Kajsa och John går tillsammans in genom södra ingången på den vitkalkade kyrkan.

 

När det lilla sällskapet kommer in ser Kajsa direkt ett lamm sitta över den igenbommade porten på kyrkans norra sida.

"Varför sitter det ett lamm på en bok ovanför den där dörren", undrade den nyfikna lilla musen.
"Det är en symbol för Jesus", berättade den gamle tuppen stolt. "Kyrkan är full av en massa symboler", tillade han.
"Vad är en symbol", undrade John.
Wahlin förklarade att en symbol är en bild för något. När man ser på det där lammet ska man tänka på Jesus. Jesus sa själv att han var som ett litet lamm som skulle offras för alla människor. Symboler vill lära oss något och är viktiga för kyrkan.
"Kom, vi letar efter fler symboler", ropade de båda musbarnen i mun på varandra.
 

 

De sprang kyrkgången fram och fick syn på en märklig sten i kyrkans kor. Längst ner på stenen satt något som såg ut som en diamant.

"Titta vilken fin diamant", sa den lyckliga musen.
"Det är ingen diamant", förklarade tuppen. "Det är slipat glas. På andra sidan om glaset finns ett hål och när solen lyser igenom fönstret där borta visar sig en vacker regnbåge på golvet.".
Just som Wahlin säger detta kom solen fram och sken rakt på det fint slipade glaset. På golvet bildades mycket riktigt en vacker spegelbild av regnbågens alla färger.

"Är det färgerna som är symbolen?", undrade Kajsa.
"Nej inte riktigt", sa tuppen. Det är stenen i sig som är symbolen och inte glaset och färgerna. Stenen är en dopfunt. Dopfunten används när barn och vuxna skall döpas. Prästen som jobbar här häller vatten i stenen och döper alla som vill in i Guds familj. På så sätt blir man medlem i Svenskakyrkan", fortsatte tuppen.
 

 

Mössen tyckte att allt som Wahlin berättade var så spännande. Tänk att han kan veta så mycket! De tittade sig omkring och fick syn på ett bord som stod innanför en halv ring. John undrade genast vad det var för någonting.

"Bordet kallas för ett altare. På altaret placerar man fina blommor och ljus. De står där för att de är vackra att titta på och blir som en symbol för liv. Ringen framför altaret kallas för en altarring", förklarade den gamle tuppen.
"Men det är ju ingen ring", den är ju bara halv", kommenterade.
Tuppen tittade lite finurligt på mössen och sa:

"Det är vad ni ser ja!"
Morfar Bernhard såg lika finurlig ut han och berättade för sina barnbarn:
"Vad herr Wahlin menar är att det kanske ser ut som en halv ring. Men kyrkan ser det inte som en halv ring utan som en hel. Man tänker att ringen som vi ser fortsätter in bakom altaret och runt igen. Att på andra sidan altaret finns himmelen, men även resten av världen. När man står här och ber vid den synliga delen av ringen ber man tillsammans med alla kristna i hela världen. Man ber också med alla dem som dött och som nu är hos Gud".
 

 

Musbarnen var redan på jakt efter nästa symbol. Kajsa fick upp ögonen för det vackra skåpet ovanför altaret.

"Va mycket guld och vilka roliga gubbar", sa hon.
Wahlin berättade att detta skåp är mycket mycket gammalt, från 1400-talet. Skåpet är indelat i olika fack. I mitten kan man se Jesus sitta i armarna på pappa Gud. På Jesu axel sitter en duva. Duvan är en symbol för den helige Ande. Farbröderna och damerna som finns runt om är de flesta personer från bibeln och som alla hade en relation till Jesus, men det finns även en biskop med som man inte känner namnet på.

John och Kajsa undrade varför skåpet är öppet påpekade att skåp har dörrar och de skall vara stängda, för det brukar morfar Bernhard alltid säga.

"Det här skåpet ska vara öppet", sa Wahlin och förklarade att en gång om året stänger man skåpet. Det görs på skärtorsdagen för att sedan öppnas igen på påskdagen. Under påsken när man tänker att Jesus var död, tar man bort många symboler för liv i kyrkan, blommor, ljus och de fina figurerna i skåpet, det gör man för att visa att man sörjer Jesus.

Kajsa ville ändå prova att stänga skåpet för att se hur dörrarna ser ur. De fyra vännerna hjälptes åt att stänga skåpet och såg då dörrarnas baksida.
"Jag förstår att man bara stänger skåpet en gång om året. Det var värt va' fult de' var på andra sidan", utbrast Kajsa.
"Ja det är lite slitet. Det är inte renoverat och fixat på baksidan så folket som bor här vet inte längre vad bilderna visar. Det förblir en gåta för många och även för mig", svarade tuppen.
När skåpet var stängt såg Kajsa ett runt hål i väggen. Eftersom hon var så liten kunde hon inte riktigt se vad som var inne i hålet, så hon sprang och ställde sig på kormattan en bit bort.

Då såg hon att i ringen är det målat ett rött kors och hon frågade nyfiket vad de är för en symbol. Morfar svarar:
"Jag tror att detta är ett kors som berättar för oss att kyrkan är invigt som heligt rum".
Kajsa såg förundrad ut och undrade vad morfar menade. Tuppen Wahlin fortsatte att förklara:
"En gång i tiden när den här kyrkan byggdes, kanske redan på 1200-talet, då kom biskopen hit, han är den präst som bestämmer. Han kom hit och skvätte vatten på väggarna som en symbol för liv och kärlek".
"Sådant vatten som man får på sig i dopet?", undrade John
"Precis just sådant vatten. Vigvatten kallas det. Vatten som en präst eller biskop bett över, bett om att Gud, Jesus och helig Ande skall komma över dem".
"Som gubbarna på skåpet", fastslog Kajsa
"Nu börjar ni förstå att alla symboler hänger ihop! Biskopen kommer alltså och stänker vigvatten på väggarna på en nybyggd kyrka för att göra rummet heligt. Vid dessa platser i kyrkan där vatten har stänkt har man sedan målat ett kors för komma ihåg platsen där vattnet hamnade", förklarade tuppen.
"Det var smart och en fin symbol", sa Kajsa.

John hade slutat att titta på det röda korset. Hans ögon hade nu fastnat på en tavla ovanför en annan dörr. På tavlan såg den lilla muspojken ett stor eldsprutande drake och en soldat sittandes på en hög häst med ett svärd i handen.

"Kolla vilken häftig tavla och vilken cool drake", utbrast han.
"Ja den där symbolen är lite speciell. Det är ingen vanlig symbol för kyrkor. Den tavlan finns bara i ett enda exemplar och den sitter här i kyrkan. Den är målad av en kvinna som hette Ottilia Adelborg som bodde här i Gagnef", berättade tuppen

Kajsa som tyckte mycket om att läsa böcker berättade för tuppen att hon minsann visste vem denna Ottilia Adelborg var. Hon hade nämligen läst både Pelle Snygg och Prinsarnas blomsteralfabet. Medan Kajsa stod där och beundrade den stora vackra tavlan av fröken Adelborg, hade John redan upptäckt en annan symbol,  en trappa bakom en dörr till vänster om tavlan.

Han kilade upp för trappan och väl uppe ställde han sig på kanten och tittade ner på hela kyrkan. Efter honom kom de andra tre, Kajsa, Bernhard och Wahlin.
"Vilken vacker utsikt. Härifrån hörs prästen bra när den talar", sa Bernhard.
"Vaddå talar", frågade Kajsa.
"Jo förstår du, när prästen ska berätta något viktigt för dem som kommer till kyrkan kan han eller hon gå upp hit och ställa sig. När prästen står här kan alla se och höra det viktiga budskapet", sa morfar.
"Den som byggde kyrkan var bra smart", sa John.

Från predikstolen såg musbarnen ut över den vackra kyrkan och beundrade alla tavlor och symboler. På andra sidan, lite högre upp än predikstolen, såg de nu den maffiga orgeln i vitt och guld.

"Kolla in det där stora pianot", sa musbarnen nästan i mun på varandra.
"Kom vi springer dit och kollar lite närmare!".
Musbarnen kilade ner för trappan och genom kyrkgången, och efter linkade Bernhard med sin käpp. Wahlin flög före barnen och visade vägen upp till orgelläktaren.

Väl uppe på läktaren började musbarnen att undersöka den stora orgeln. John sprang fram och tillbaka och hoppade på orgelns fotpedaler, medan Kajsa trippade fram på dess tangenter. Vilket ljud det blev! Orgelns klang fyllde hela kyrkan med liv när mössen spelade.
Efter ett tag började Kajsa att bli trött och hon satte sig pladask på en av orgelns tangenter. Ut ur orgelns ena pipa kom då ett klingande C. Det var den vackraste ton som Kajsa någonsin hört. Hon reste sig och tittade upp på den silverfärgade pipan.

Hon tog ett språng från tangenten, kilade upp för pipan och tittade ner.
"I den här pipan vill jag bo", sa hon.
"Om du skall bo där, vill jag bo i den här", sa John och hoppade på tangenten som gav ett E.
"Då tar jag den här. Den passar mig, B som i Bernhard.", sa morfar och hoppade på tangent B. 

De tre mössen var trötta efter sin långa vandring. Glada över all ny kunskap som de fått av den gamle tuppen Wahlin, gick de och la sig i sina nya hem. Kajsa i pipa C, John i pipa E och Bernhard i sin B-pipa.

Så gick det till när mössen flyttade in i Gagnefs kyrka.