En kvinna hade en dröm: Hon drömde om ett välbekant hus som hon fått ärva, ett hus som hade tillhört en kär släktning. På husets övervåning fanns en rik skatt av böcker, det var också det plan där kök och sovrum var beläget. I husets entréplan fanns vackra salar med antika möbler, vilka visades upp för otaliga gäster som besökte huset.
Men kvinnan var mer intresserad av att ta sig upp till övervåningen. Halvvägs upp, lägger hon märke till en hop av gråtande barn på nedervåningen, ska hon ta sig ner igen och hand om barnen, eller gå upp för att ge sig själv egen tid?
Om vi nu skall tolka drömmen utifrån oss själva så kan vi säga att den handlar om våra liv och vår livssituation, om det som har anförtrotts åt oss. Huset är våra liv. Entréplanet och bottenvåningen med alla de antika möblerna är det som syns. Det är vårt arbete, vår vardag, uppdrag och situationer som vi dagligen måste handskas med.
Övervåningen innehåller rekreation (böckerna), vila (sovrummet) och påfyllnad (köket och maten). En våning som vi så väl behöver. Men något hindrar. Barnen, livet pockar på och vi ställs inför val. Ansvar för andra, eller oss själva? Betyder drömmen att det är för mycket? Att livets vardag är så betungande att vi inte kan förmå oss att ta oss upp till övervåningen? Vardagen tar ibland allt. All ork och allt engagemang.
Nu står vi inför en renovering av vår älskade kyrka. Ett hus som vi fått ärva av kära släktingar i bygden. Idag är det vår sista mässa i den kyrkbyggnad som vi känner den. Så låt oss för en stund tänka att kvinnans dröm handlar om vår församling, om vår kyrka. Möblerna på undervåningen är det som visas upp, det som syns. Den vitkalkade stenkyrkan, belägen intill den älv som är Dalarnas mittpunkt. Kyrkan tillhör oss alla, en lokal där vi tillsammans firar livets stora händelser. Altaret där tusentals par stått sida vid sida. Dopfunten där barn har välkomnats i församlingens mitt. Skolavslutningar med hopp och förväntan, bänkar där släkten kanske har suttit i generationer, där man har skrattat, gråtigt, bett och tänkt.
På övervåningen finns det som inte syns, men som jag tror är än viktigare. Det som vår församlingsgemenskap kan erbjuda i form av vila, påfyllnad av den andliga födan, mässans gemenskapsmåltid, samtal och fördjupning av tron.
Drömmar kan ibland hjälpa oss att se vad som verkligen är viktig i våra liv och i församlingens liv. Även i Bibeln finns tankar om drömmarnas värld. Josef som drömmer att de skall fly till Egypten för att Jesus inte skall dödas. Jakob vid Betel där Herren uppenbarar sig för honom i en dröm, just när han är på väg bort från sin arge bror. Bara för att nämna några.
Jag tänker tillbaka på kvinnas dröm och på vår kyrkorenovering. Vad kan hennes dröm lära oss? Hur blir det nu när vi inte har någon kyrka? Ska jag vara ärlig, så känner jag mig lite stressad över hela situationen. Kyrkan är min borg, min "confortzon". Här känner jag, och många med mig, en trygghet. Här kan jag utöva mitt kall och min gärning, här kan jag, vi, be och känna frid. Men är kyrkan bara en byggnad? Är församlingen bara en byggnad?
Jag sa, alldeles nyss att övervåningen, platsen för vila, rekreation och föda, var den viktigaste, och den kan vi ju faktiskt flytta. Vi kan ta med oss de viktiga samtalen, vi kan ta med oss måltiden, vi kan ta med oss gemenskapen, bönen och orden. Vi kan ta med oss dem ut i församlingen. För är det inte så att det är där, i församlingens mitt, emellan dig och mig, emellan vi och oss, som det hela handlar om.
Kyrkan är inte enbart en byggnad och våra liv är inte enbart en vardag! Det är en konfortzon, där vi kan känna oss hemma och trygga, men den är inte den enda plats där Gud och kärleken finns. Jag tänker att kyrkorenoveringen inte hade kunnat komma lägligare. Vi som församlingen kan inte, och får inte, fastna inom dessa väggar. Dagens samhälle kräver att vi måste ut, vi måste våga vara där och ta hand om de gråtande barnen i kvinnas dröm. Vi måste våga ha de där gnagande samtalen tillsammans, de som bygger och stärker vår tro och utvecklar våra liv.
Vi måste våga se Gud i våra medmänniskors ögon.
Jesus vid Jordanflodens strand, börjar genom sitt dop en ny väg i livet. Vägen till korset. Vägen till världens befrielse och frälsning. Vägen in i våra livsvillkor. Jesus är inte bara vägen, sanningen och livet, utan också den som kan vägleda oss när vi står vid ett vägskäl. Så låt oss tillsammans med Jesus idag göra ett avstamp mot en ny tid och frimodigt under detta år ta vår församling ut ur kyrkan och in i livet! Amen.