När Anders Inge samlar socknens musiker kan det inte bli annat än mångfald, för Gagnef och Dala-Floda är som bekant en veritabel kulturell smältdegel. Eller vad sägs om polskor på durspel, meditationer på barockorgel och svensk-tysk-fransk avant garde-jazz? Av så vitt skilda trådar som bygdens gamla låtar - lyriskt gestaltade av Dala-Flodas nya kantor Anders Hallpers - och suggestiva men också precisa orgelstycken framförda av Anders Inge - kantor i Gagnef - blev första halvlek en väv av sällsammaste slag: med de mest påtagliga kast mellan uttrycken framträdde inte ett gemensamt skapat mönster, utan en textur som blev en sinnebild av oss och vår mångfald. Olikheterna var fler än likheterna (tvärtom hur man vanligtvis försöker pussla ihop en konsert!) och det skapade en form som visade att vi inte bara är olika, utan att vi också inom oss kan - och bör tillåtas! - rymma flera karaktärer och uttryck.
Efter paus äntrade den internationella trion Ouat scenen med ”ett för akustiken anpassat set”. Fullt ös alltså. Orgeln som det kanske största sonora element man kan uppleva, fick möta sin jämlike! I 70-talskompositioner av Per Henrik Wallin spelade Joel Grip och hans kollegor starkt, hårt, lätt, flytande, tonalt, atonalt helt enligt konserttiteln.
Dessa tre disparata konstellationer hade trots allt viktiga saker gemensamt; som koncentration och dedikation. På grund av detta blev skillnaderna som skapade mångfalden lättviktigare än det gemensamma, djuplodande - precis som det ska (borde!) vara!
Christoffer Anthin.
