Präster deltog i plundringen av samiska gravar

Under 1800-tal och tidigt 1900-tal plundrades samiska gravar i en omfattande jakt på kranier och skelettdelar, bl a i den rasbiologiska forskningens tjänst. Präster och andra företrädare för Svenska kyrkan deltog. Idag kräver samer att mänskliga kvarlevor lämnas tillbaka.

Det här var en tidsperiod då ett stort antal skelettdelar och kranier från gravplatser och kyrkogårdar - som bedömdes innehålla samiska gravar - insamlades i Sverige och i övriga delar av Sápmi.

Den kraniologiska forskningen fordrade samiska kranier som kunde mätas och undersökas. Skallmätningar skedde inte bara på levande människor utan även på de avlidnas kranier. Efterfrågan på kranier från forskare och institutioner runt om i världen var stor och handeln omfattande.

Präster bidrog till rasbiologisk forskning

Präster och andra företrädare för Svenska kyrkan var med i plundringar och utgrävningar och bidrog i insamlingen av samiska mänskliga kvarlevor för kraniologisk och rasbiologisk forskning.

Denna forskning har i sig bidragit till föreställningar om samerna som ett primitivt och lägre stående folk och möjliggjort diskriminering, marginalisering och förtryck av samer i Sverige.

Samiska gravar plundrades

Gravplundringarna ägde i flera fall rum i hemlighet under natten och med hjälp av mutor. Det fanns naturligtvis ett motstånd bland samer mot det som skedde, men som de ansvariga visade föga respekt för.

Det mest kända exemplet är Lars Levi Læstadius (1800–1861), kyrkoherde i Karesuando och Pajala församlingar och grundare av den læstadianska väckelserörelsen. Det finns flera exempel på hur han medverkade i plundringen av samiska gravar, exempelvis som guide och lokal expert i franska La Recherche-expeditionen till Nordkalotten och Spetsbergen (1838–1840). Læstadius skriver själv i en osignerad tidningsartikel om vad expeditionen fann: ---”kanske det bästa fynd de gjorde under hela resan, nemlingen 2 tunnsäckar fulla med Lappskallar och menniskoben”.

Sametinget kräver att kvarlevorna återförs

Samerna var inte ensamma om att utsättas för gravplundringar, utan detta drabbade även andra grupper i samhället. I Norge och Finland plundrades samiska gravar lika hänsynslöst. Svenska forskare och missionärer samlade även in mänskliga kvarlevor i andra delar av världen.

Samlingar med samiska kvarlevor finns idag vid flera museer och institutioner i Sverige. År 2007 beslutade Sametinget att kräva en fullständig redovisning av statens samlingar med samiska mänskliga kvarlevor och hur insamlandet gått till historiskt. Sametinget kräver också en repatriering, dvs att de samiska kvarlevorna återförs till Sápmi och det samiska folket.

Kyrkan och återbegravningsfrågan

Svenska kyrkan har i sin tur – bland annat genom Samiska rådet i Svenska kyrkan - aktualiserat frågan om återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor. I utredningen Samiska frågor i Svenska kyrkan från 2006 ses återbegravningsfrågan som en viktig punkt och som del av en försoningsprocess mellan kyrkan och det samiska folket.

Utredningen föreslår att mänskliga kvarlevor ”bör begravas i Svenska kyrkans ordning – eller annat samfunds - om de kan knytas till en bestämd person som tillhörde Svenska kyrkan”. Kvarlevor som inte kan knytas till enskilda personer bör begravas i en gemensam grav, med formen av ett minnesmärke som bekräftar det svenska majoritetssamhällets – och Svenska kyrkans – ursäkt till det samiska folket, skriver utredaren.

Staten och kyrkan måste be om ursäkt

Samer betonar att det är viktigt att både svenska staten och Svenska kyrkan ber det samiska folket om ursäkt för sin medverkan till att gravar grävts upp och kvarlevor spridits över världen med syfte att användas i rasbiologisk forskning.

Artikeln är sammanställd av Roland Asplund

Other languages with Google Translate