Prästen Thomas Stoor framför altaret i Svenska kyrkan i Köpenhamn.
Foto: Ulrika Rückert Karlsson

Fokus på diakoni i Köpenhamn

Thomas Stoor, kyrkoherde i Svenska kyrkans församling i Köpenhamn, trivs bra med att vara prästen som alltid finns tillgänglig. Gustafskyrkans mångåriga och permanenta närvaro är en stor trygghet för de svenskar som bor, åldras och dör i staden.

– Att vara kyrkoherde i en utlandsförsamling är mer en livsstil än en tjänst. Ena dagen möter vi hemlösa, nästa dag arrangerar vi basarer eller konserter. Fängelsebesök varvas med ambassadträffar. Ingen dag är den andra lik, säger Thomas Stoor, som är inne på sitt fjärde år som kyrkoherde i församlingen i Köpenhamn.

Vilar på de två benen gudstjänst och diakoni

Gustafskyrkan ligger centralt vid Österport station. Den anrika byggnaden från 1912 rymmer 300 personer och är den största av alla utlandskyrkor. Det finns cirka 16 000 svenskar i Köpenhamn med olika behov, som kyrkan finns där för att fylla.

Enligt Thomas Stoor vilar verksamheten på två ben: gudstjänsten och diakonin - en tradition som funnits i församlingen sedan allra första början.

– Det kan hända något när som helst som gör att jag får rycka ut och hjälpa någon i nöd. Vi finns där som medmänniskor både i det vanliga livet och vid akuta händelser.

Kontakten med språket en trygghet

Många möten sker i caféet, biblioteket eller kyrkorummet. Genom åren har Thomas blivit en familjepräst för många svenskar i stan, och ställer upp vid sjukdom eller dödsfall. Utöver det gör han flera hembesök till församlingens äldre medlemmar. Vissa, förklarar han, tappar sin danska på äldre dagar, och det kan vara svårt för personal på äldreboenden att förstå dem. Ibland blir Thomas deras kontaktperson med myndigheter.

– För många blir kontakten med språket och bara det faktum att vi finns här för dem en stor trygghet. För vissa finns det en ensamhet över att vara svensk i Danmark, särskilt om barnen är utflugna och maken/hustrun död. Den vardagsgemenskap som uppstår när man sitter en stund vid köksbordet och pratar om hur de har det, lever många på länge.

Besöker svenskar i danskt fängelse

Fängelsebesöken, som sker i samarbete med svenska ambassaden, betyder mycket för de intagna. Vissa har precis häktats, andra sitter inne i flera år eller väntar på utlämning till Sverige.

– Ofta känner sig fångarna väldigt utelämnade och kan uppleva en trygghet i att få prata sitt eget språk. Många har ingen annan som hälsar på dem och känner sig väldigt ensamma. I danska fängelser kan det också förekomma en viss utsatthet och mobbing för att man är svensk, då kan det vara skönt att få slappna av en stund.

Uppsökande verksamhet bland missbrukare och hemlösa

Tidigare hade församlingen en egen diakon men sedan den tjänsten drogs in har man inte haft samma resurser att finnas ute på gatorna, bland svenska missbrukare och hemlösa. Just nu pågår ett samarbete med Lunds stift, som lånar ut en diakon som arbetar med uppsökande verksamhet ute på stan.

– Hon har haft många samtal med utsatta människor. Vi kan bland annat hjälpa dem att komma ifrån Köpenhamn och bryta med den destruktiva livsstilen som ofta är präglad av missbruk och utsatthet. Vissa vill komma hem, andra vill det inte eftersom de kanske flytt från Sverige för att det är lättare att få tag på droger här än hemma.

– Många är nöjda med att bara hälsa på och få sig en pratstund i kyrkans café.

Rent praktiskt kan kyrkan i samarbete med Köpenhamns kommun och ambassaden hjälpa till att ordna pass och biljett hem, samt se till att en diakon i hemförsamlingen tar emot personen i fråga. De kan också hjälpa till med att köpa mediciner, mat, förmedla kontakt med härbärgen och sjukvård och en del ekonomisk hjälp - men aldrig pengar i handen.

Vill ha den svenska gudstjänsttraditionen

Köpenhamn ligger ju väldigt nära Sverige, varför är det viktigt att ha en svensk församling här, kan inte svenskarna lika gärna fira gudstjänst i en dansk kyrka?

Thomas Stoor svarar med en motfråga.

– Har du någonsin varit på en dansk gudstjänst? Även om vi är lutheraner allihop är det en helt annan gudstjänsttradition.

Skämtsamt säger han att danskarna ser misstänksamt på svenska gudstjänster.

– De tycker att vi är lite för katolska. Deras gudstjänster är mer avskalade, influerade av tysk lutherdom, medan vi är mer influerade av den engelska, anglikanska traditionen. Det finns till och med danskar som föredrar det och kommer hit.

Dessutom menar han att språket, vår svenska ”psalmskatt”, och liturgin är viktiga faktorer. Och den geografiska närheten till Sverige fyller också en funktion.

– Alla har inte råd att åka till London och New York. Hit är det lätt att ta sig med tåg. Varje år tar vi emot flera grupper som vill lära sig mer om verksamheten i en utlandsförsamling.

Församlingen har haft öppet som vanligt under pandemin eftersom restriktionerna ser lite annorlunda ut än i Sverige. De innebär att gudstjänster med max 80 personer är tillåtna. Även barnrytmiken har fortsatt. Däremot har man inte haft några grupper eller körer på besök. I pilgrimsgruppen träffas mestadels yrkesarbetande för att prata om livsfrågor och kristen tro.

Kamp för ekonomin

Precis som flera andra utlandsförsamlingar kämpar Gustafskyrkan med sin ekonomi. För 15 år sedan finansierades fem tjänster från Sverige, idag är det bara kyrkoherdens tjänst. De övriga fem bekostas av församlingen.

Församlingen överlever mestadels på sparade pengar. Kyrkobyggnadens tre lägenheter och ett ålderdomshem med 11 lägenheter som hyrs ut till församlingsbor ger också en liten inkomst. En stor del av församlingens verksamhet bygger på frivilligarbete.

– Vi är helt beroende av våra volontärer och har som tur är många som hjälper till av glatt hjärta för att kyrkan ska få finnas kvar.

Men varje år går de back, samtidigt som tjänsterna behövs för att fortsätta bedriva verksamheten. Förr i tiden var vigslar populära och gav viktiga inkomster, men nya resvanor och lågprisbolag har gjort att folk hellre gifter sig på sydligare breddgrader, berättar Thomas. För många år sedan hade församlingen runt 900 vigslar på ett år, de senaste åren har det varit i genomsnitt 30. Sedan pandemin har det varit en vigsel

Viktigaste inkomstkällan inställd 

Julbasaren som startade 1912 och som de senaste åren invigts av prinsessan Benedikte, är inställd i år på grund av pandemin. Därmed tappar man årets viktigaste inkomstkälla, som också är en stor kulturhändelse som lockar både danskar och svenskar.

En annan inkomst är medlemsavgiften, men idag är det endast 250 personer som betalar den.

– Många tror att de inte behöver betala eftersom de är medlemmar i Svenska kyrkan men kyrkoavgiften följer inte med när man flyttar utomlands. Det betyder att vi måste värva folk, ett problem som nästan alla utlandsförsamlingar har. Också små saker, som en prenumeration på en dagstidning eller inköp av nya psalmböcker, är välkomna bidrag.

Thomas Stoor försöker dock att inte låta församlingens negativa ekonomiska utveckling tynga ned, även om pengarna kommer ta slut om det fortsätter som nu.

– Det är uppdraget som ger oss glädje och vi försöker hitta nya vägar hela tiden. Vår belöning är människors förtroende och glädje för kyrkan. Det finns mycket kärlek och uppskattning från folk, det bygger vi på, även om vi också ser den ekonomiska verkligheten. Men vi låter inte de mörka molnen ta bort glädjen, vi måste tro på framtiden.

 

 

Om Thomas Stoor

  • Födelseår: 1955 
  • Prästvigningsår: 1984 
  • Vigningsstift: Linköping 
  • Tidigare tjänstgöringar: Domkyrkokaplan i Linköpings domkyrka, präst i Svenska kyrkans församlingar i London och Grekland. Har även tjänstgjort i församlingen i Köpenhamn på 90-talet och 2003-2009.
  • Fritidsintressen: Naturvandringar, arkeologi, historia, konst, musik, film och resor.
Prästen Thomas Stoor tänder ett ljus.
Foto: Ulrika Rückert Karlsson