Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Färingsö församling Besöksadress: Herman Palms plan 4 A, 17961 STENHAMRA Postadress: Box 7, 17903 STENHAMRA Telefon:+46(8)56420920 E-post till Färingsö församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Fråga prästen

Allt du velat veta om kristen tro...

Varför finns det så många olika kyrkor och kristna samfund?
Kan man vara kristen och homosexuell? 
Uppstod verkligen Jesus från de döda? 
Var verkligen Maria jungfru när hon födde Jesus? 
Finns det några bevis på Guds existens? 

Vi vill skapa ett forum där församlingsmedlemmar och icke församlingsmedlemmar kan ställa frågor om kristen tro och kyrka. 

Vad har du för frågor? Ställ dina frågor till vår präst, Yngve Göransson, direkt här nedanför. Svaren presenteras löpande här på hemsidan. 

Frågor och svar

Hej! Jag gör en uppgift just nu i skolan och skulle behöva lite hjälp. Vi skriver om ett utav de 10 guds bud och jag har valt äktenskapsbrott. men jag har kört fast och skulle behöva lite hjälp... Vad är budets innebörd? Var i bibeln står det tydliga exempel på att brottet bryts (både gamla och nya testamentet)? Ändras tolkningen mellan det gamla och nya testamentet? Hur har budets ändras över tid? 
Hur speglas budet i det nutida samhället och hur skiljer det från andra religioner? 

Yngve:
Det var många spännande frågor och jag tänker reflektera kring ett par utav dem. På femhundraåttiotalet före Kristus faller Juda rike för Babyloniernas övermakt medan det Norra riket Israel redan under 730-talet f.kr har invaderats av Filistéerna. Babylonierna tar Juda rikes ledande skikt som gisslan och för dem till Babylon där de fram till 520-talet f.kr befinner sig i fångenskap. Så det judiska folkets konung, hans närmaste undersåtar, prästerskapet, det judiska ”ledarskiktet”, de duktigaste hantverkarna och köpmännen med deras familjer befinner sig långt borta från det land som en gång var deras. Det tempel som kung Salomo lät uppföra under 900-talet f.kr förstördes av Babylonierna så katastrofen var för det judiska folket total. De hade förlorat sitt land, sitt tempel och befann sig nu i fångenskap.

Tiden går och judarna som befinner sig i fångenskap anpassar sig så gott det går medan deras barn leker och umgås med Babyloniernas barn. Här uppstår förstås också tycke mellan de unga judarna och babylonierna och de äldre ser en stor risk att judarnas särart, religion och historia faller i glömska. De får en lysande bra ide. Varför inte sätta igång och skriva ner det judiska folkets berättelse? Sagt och gjort.

Nu ska vi komma ihåg att det knappast handlade om att ”författa” den judiska berättelsen och dess historia, utan här fanns en lång tradition av ”traderande”, det vill säga att man berättade från far till son, från mor till dotter de fantastiska berättelserna om det judiska folket. Så man började sätta berättelserna om skapelsen, de gamla patriarkerna Noa, Abraham, Isak, Jakob, Josef och Mose, domarna och konungarna på pränt.

Psaltarens psalmer är troligtvis nedtecknade i stora delar så tidigt som 900-talet f.kr, då de var psalmer, eller sånger som användes i gudstjänstriten. Några av profetböckerna kan antagligen dateras som nedtecknade långt innan den Babyloniska fångenskapen.

Moseböckerna eller Toran: 1:a Moseboken – Genesis eller begynnelsen, 2 Moseboken Exodus – Uttåget, 3 Moseboken – Leviticus – prästerskapets härstamning från Levi, 4 Moseboken – Numeri – antal d v s uppräkningen av Israels tolv stammar och 5 Moseboken – Deuteronium – Lagens upprepning.

Genesis avslutas med berättelsen om hur det judiska folket på grund av svält och umbäranden beger sig till Egypten och när Exodus tar sin början har det gått fyra till femhundra år och det judiska folket är nu slavar i Egypten. Här börjar berättelsen om Mose och hur han efter ett antal öden och äventyr befinner sig på flykt i öknen där han av Gud får uppdraget att föra det judiska folket från fångenskap i Egypten, genom Sinaiöknen till det heliga landet.

Efter flykten från Egypten vandrar det judiska folket i Sinaiöknen i fyrtio år, innan de kommer fram till det heliga landet. Under vandringen kommer de fram till Sinaiberget som Mose beger sig upp till och där möter Gud som ger honom de tio Guds bud, där bland annat budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” ingår.

Förutom de tio budorden tillkommer ett antal andra lagar av olika art. Här finns lagar och regler kopplade till prästerskapet, gudstjänsten och kulten, sådant som är kopplat till olika former av offer och reningsriter. Här finns också rent praktiska och pragmatiska ”lagar” gällande rättssystem.

Antiken och förantiken var en tid då människor levde i stor fattigdom. Det fanns mellan 170- till 400 miljoner människor i världen vid Kristi födelse, så under Mose tid lär det ha funnits kanske hälften av den befolkning som fanns vid Kristi födelse. De lagar som finns uppräknade i Leviticus och Numeri är relaterade till den tid och verklighet som gällde i förantik tid, och kan svårligen enkelt anpassas till den tid vi idag lever i. Att på den tiden ”bryta” mot lagar eller de tio buden innebar ofta hiskeliga dödsbringande straff.

Det som i kristendomen blivit centralt i Gamla testamentets ”lagsamling”, är just de tio guds bud. Det andra budet ”Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av något uppe i himmelen” har dock strukits i det kristna sammanhanget då kristendomen faktiskt avbildar Gud genom bilder av Jesus Kristus.

Gamla testamentets lagar förutom de tio Guds bud, har ingen jättestor betydelse i det kristna sammanhanget. För judarna är dock dessa ”lagar” intressanta och diskuteras livligt bland annat i ”Talmud”, som ofta inte kommer fram till några direkta tolkningar, utan det handlar mer om att man diskuterar, vänder och vrider på olika lösningar. Konsensus är sällan intressant.

Det sjätte budet om äktenskapsbrott diskuteras bland annat i Matteusevangeliets femte kapitel - Bergspredikan, där Jesus uttrycker att Han inte har kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den. Han fortsätter sedan med att diskutera skärpning av lagen, bland annat just lagen om äktenskapsbrott.

”Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet.

Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap”.

Det kan med dagens tankesätt ses ganska kategoriskt uttryckt av Jesus, men man måste då komma ihåg att på Jesu tid var kvinnors värde eller värdighet inte mycket att räkna med. En man kunde lämna sin hustru och deras gemensamma barn utan någon egentlig påföljd eller att det avkrävdes något ansvar av honom. Här avkräver Jesus, som så ofta i sin undervisning, ansvar. Dessutom undervisar Jesus om att själva handlingen har föregåtts av tidigare handlingar av någon art vilka har initierats av själva tanken som har tillåtits att få växa. 

I ett kristet sammanhang idag tror jag att kärlek och ansvar står i centrum. Genom tron på Jesus Kristus, den treeniga Guden, som är kärlekens källa, blir vi rättfärdiggjorda och frälsta. Gud lär oss kärlek och ansvar. ”Kärlek” utan ansvar är antagligen inte kärlek.  

Att leva i ett äktenskap eller en relation som man ofta säger idag, innebär ett arbete. Att hålla kärleken vid liv innebär ett ansvarstagande, ett engagemang och en visshet om att det kommer både ljusa och mörka dagar.

Familjen, barnen och kärleken mellan makarna blir övertid annorlunda. Det är mycket som skall hinnas med. Arbete, karriär, fritid, lämna och hämta barn på dagis, barnens fritidsintressen, handla mat, laga mat, diska, tvätta, städa ja en hel uppsjö med hushållssysslor, umgås med vänner och ha något slags samliv. Puh, hur ska man hinna med allt det som man känner att man måste, bör och vill. Risken finns att alla ”krav” blir till måsten som kan ta udden av glädjen och lusten.   

Här ligger den stora utmaningen för den ”moderna” människan. Om man vill tro på äktenskapet, vilket vår kyrka gör, jag menar vi förrättar ju vigselgudstjänster där vi välsignar äktenskapet mellan två vuxna individer, så innebär ”äktenskapsbrott” inte bara anstiftan till otrohet, utan också glädjelösa krav. Vi får leva med hoppet att vi i tro på Jesus Kristus får kraft att prioritera relationer i familjen och att omvandla ”glädjelösa krav” till lust och längtan.

Varför hatar många muslimska länder Israel och vill utplåna landet?

Yngve:
Jag vet inte om man kan tala om länder som hatar Israel, det är snarare människor som ofta har ledande positioner som eldar på hatretorik. Genom att medvetet välja citat, lärosatser och historiska händelser som passar egna syften kan religiösa urkunder, traditioner och lära absolut användas för att upprätta och upprätthålla fientlighet gent emot ”den andre”.    

Israel i Mellanösternkonflikterna är mycket infekterade och många gånger mycket svåra att lösa. Antisemitism har långtgående och mycket djupa rötter långt tillbaka i historien. Religiösa urkunder, traditioner och lära tolkas utifrån den samtid och de konflikter som dess utövare lever och verkar i. I Mellanöstern, Iran och Saudiarabien tolkas religiösa urkunder som Koranen och Haditerna utifrån den samtid och de samhällskonflikter dess religiösa utövare lever och verkar i. Lösningar kan inte vara något annat än att finna vägar för samexistens.    

Fördjupning:
EU:s byrå för mänskliga rättigheter definierar antisemitism enligt följande: “Antisemitism är en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judar eller icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser".

Detta uttrycks dels mot den judiska religionen samt “rasmässiga” idéer, det vill säga en fientlig inställning mot judar. 

Under antiken fanns aggression gentemot judendomens monoteistiska gudsuppfattning då omgivningens religiösa gudsuppfattning var polyteistiska, det vill säga att man trodde på flera gudar. Romarrikets kejsarkult innebar också att kejsaren själv var så nära en gud man kan komma, vilket också var vanligt förekommande i Egyptens faraokult. Eftersom judarna inte erkände kejsaren som en gud, så uppstod förstås konflikter och judarna sågs som omöjliga att ha att göra med. Judarna var dock på grund av dyrköpt erfarenhet vana vid att finna lösningar och anpassa sig i diasporan, det vill säga att leva utan ett eget land.  
Inom kristendomen uppstod också fientlighet gentemot judarna, dels på grund av föreställningen att det var “judarna” som dödat Jesus samt att de vägrade att konvertera till kristendomen. Att Jesus själv var jude och att de som levde i Judéen och Jerusalem under romersk ockupation befann sig i ett politiskt mycket laddat och komplicerat landskap verkar ha gått den kristna antisemitismen spårlöst förbi. 

Under medeltiden kunde en dualistisk antisemitism blomma ut. Man talade om den “onda” antisemitismen och den “goda” antisemitismen, där den onda icke helt rumsrena handlade om judarnas härkomst, medan den “goda” handlade om juden som den kontrollerande och konspirerande juden. 

Martin Luther, reformationens fader, är mest känd hos kristna på grund av rättfärdighetsläran, tvåregementsläran, det allmänna prästadömet, bibeln översatt till folkets språk och uppgörelsen med påvens maktkyrka. Hos judar är Luther långt ifrån en person som ses positivt. Framför allt under Martin Luthers senare del i livet skrev han förskräckliga alster om judarna. Han öste sin aversion över judarna kanske främst i en skrift som heter “Om judarna och deras lögner”. Här öser han sitt hat över judarna kanske främst på grund av att de inte konverterade till kristendomen. 

Efter att Muhammed år 610-611 i en grotta vid berget Hira menat sig fått uppenbarelser från Gud genom ängeln Gabriel, började han, uppmuntrad av sin första hustru Khaddia att förkunna dessa i sin hemstad Mecka. Dessa uppenbarelser togs emot med blandat och många gånger svalt intresse. Mecka var en stor handelsstad och ett kosmopolitiskt centrum där olika religioner och kulturer blandades friskt. Här fanns judiska och kristna församlingar, arabiska stam och klankulturer och för dem religiösa uttryck, persisk kultur och religion.

I denna smältdegel var det inte helt enkelt för Muhammed att göra sin röst hörd och att övertyga människor att det han menade var Guds uppenbarelser var värda att tas på allvar. 

Han beger sig år 621 till Medina där han lyckas betydligt bättre och de islamiska församlingarna växte. Här utgjorde de judiska församlingarna ett hot mot Muhammed och hans lära då judarna de dels höll fast vid sin egen tro och ifrågasatte sanningarna i Muhammeds uppenbarelser och förnekade hans profetstatus, varvid judarna fördrevs då de också kunde utgöra ett militärt hot. 

Nu bryter Muhammed med delar av judiska traditioner inom Islam så som att man slutar be vänd mot Jerusalem utan istället vänd mot Mecka. 

Under Muhammeds levnad läggs hela den arabiska halvön under muslimskt styre och efter Muhammeds död 631, kommer de tre efterkommande kaliferna att lägga hela Mellanöstern, Persien, norra och östra Afrika, södra Spanien (Andalusien) under muslimskt styre. 

Judar och kristna får välja mellan att antingen konvertera och leva som fullvärdiga muslimer, eller som bokens folk behålla sin judiska eller kristna tro med förbehållet att dels inte missionera samt att betala en särskild skatt, dhimmi, eller det tredje alternativet flytta. 

Det kommer dock att i det som sedermera blir det Osmanska riket variera mellan långa perioder av samexistens men också perioder av förföljelse. 

Judarna förlorade först det norra riket Israel till Filistéerna under 730-talet f.kr och Judéen ockuperades av Babylonierna under 580-talet f.kr och under 300-talet f.kr av Romarna. När Romarrikets officiella religion blir kristendomen så är Jerusalem i de kristnas kontroll vilket övertas av Muslimerna i mitten av sexhundratalet och efter korstågen hamnar Jerusalem från 1099 till slutet av 1100-talet under ett kristet kungarike varefter Saladin år 1189 intog Jerusalem. 

Under 1800-talet växer en idé fram utifrån Judarnas erfarenheter av pogromer och en allt livligare antisemitism i Väst och Östeuropa. Sionismen bygger på idén att skapa ett hem, en judisk stat, där det judiska folket ska kunna leva, bevara sina traditioner och utvecklas och slippa leva i förföljelse. Judar har länge i diasporan försökt finna hem i Europa, Mellanöstern och USA men alltid möts med förföljelse. 

Efter Osmanska rikets fall 1923 delades Mellanöstern upp mellan Tyskland, Frankrike och Italien efter den plan, Sykes - Pikotavtalet, som England och Frankrike 1916 i hemlighet förhandlat fram, där uppdelningen av det Osmanska riket bestämdes. Det nuvarande Israel med Västbanken, Gazaremsan tillsammans med Jordanien innefattade Storbritanniens protektat. I det som idag är Israel, Västbanken och Gazaremsan bodde 1922 12,9% judar, varefter andelen judar succesivt ökar på grund av invandring.

Det uppstår konflikter mellan judar och araber och efter arabiska påtryckningar stoppar Storbritannien judarnas inflyttning 1939, samtidigt som andra världskriget bryter ut.   

I Balfourdeklarationen 1917 ger Storbritannien utfästelser till det Judiska folket att upplåta ett hem till judarna, men Storbritannien har också genom Mc Mahon brevväxling 1915 utlovat stöd till att Mellanöstern skulle hamna under palestinskt inflytande om Egypten hjälpte till med kampen mot Osmanerna, vilket också skedde. Det fanns uppenbarligen olika politiska ambitioner för Storbritannien gällande Mellanösterns framtid.

Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten Israel och kort därefter presenterades FN:s delningsplan. Dagen efter Israels självständighetsdag anföll Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak, Libanon, Jemen, Heliga krigets armé och Muslimska brödraskapet Israel, vilket slutade med seger för Israel. Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten Gazaremsan.

Efter det moderna Israels bildande 1948 har Israel i stort sett ständigt legat i konflikt med sin omgivning. Norr om Israel ligger Libanon, nordöst ligger Syrien, öster om Israel Jordanien och sydöst ligger Saudiarabien samt söder om Israel ligger Egypten. Dessa omkringliggande länder har genom den moderna historien försökt att utplåna Israel där sexdagarskriget 1967 är ett exempel där Syrien under flera år militärt konfronterat Israel. Syrien får med sig Egypten och flera arabstater till en tänkt attack mot Israel bland annat genom att Egyptisk militär marscherar genom Sinaiöknen. Då slår Israels flyg till först och attackerar Egypten. Syrien och Jordanien anfaller österifrån och efter sex dagar har Israel slagit tillbaka och intagit Västbanken från Jordanien, Gazaremsan från Egypten, Golanhöjden från Syrien och Sinaihalvön från Egypten.

De politiska frågorna som stundtals varit i det närmaste omöjliga att lösa har varit Israels rätt att existera, Golanhöjdens, Västbankens och Gazaremsans status, de 750 000 arabiska flyktingar som flydde, flyttade eller blev bortkörda 1948 från främst Israel och Västbanken. Idag har dessa cirka 750 000 flyktingar uppdaterats till närmare ett par miljoner. Det mest kända och omtalade förslag till lösning gällande Israel och Västbanken samt Gazaremsan har varit och är ”tvåstatslösningen”.

Exempel på hur olika grader av antisemitism kunnat manifesteras är bland annat FN:s generalförsamling, år 1975 antar resolution 3379 som definierar sionismen som rasistisk och som ett hot mot världens fred och säkerhet. 72 stater röstade för denna resolution främst kommunistiska, arabiska och Afrikanska diktaturer. De flesta demokratier röstade mot. När kommunistblocket föll i början av 1990-talet återkallades resolutionen (Eli Göndör Sionismen 2009)

Israel i Mellanösternkonflikterna är mycket infekterade och många gånger mycket svåra att lösa. Antisemitism har som sagt långtgående och mycket djupa rötter långt tillbaka i historien. Religiösa urkunder, traditioner och lära tolkas utifrån den samtid och de konflikter som dess utövare lever och verkar i. Samexistens är den enda möjliga lösningen på konflikter i Mellanöstern, inte bara de direkta konfliktytorna med Israel, utan också konflikter till exempel mellan Iran och Saudiarabien, orkestrerat som en konflikt mellan Sunne och shia. Oljans roll i världsekonomin och kontrollen över dessa mycket värdefulla naturtillgångar har också betydelse gällande lojaliteter och ”bränsle” för att elda på redan infekterade konflikter.

Fadern, Sonen och den helige Anden. Fadern och Sonen ok men var kommer den helige Anden in i sammanhanget. Och har den samma status som Jesus och Fadern?

Yngve:
Fadern, Sonen och Helige Ande är en och samme treeniga Gud i Guds uppenbarelse. Genom den helige Anden blir tron levande och i bönen blir vi vägledda av Helige Ande att följa Gud och kraft att vittna om Jesus Kristus.

Fördjupning:
Under kristendomens barndom stod de som följde Jesus inför ett antal frågeställningar. I Apostlagärningarnas andra kapitel berättas att de som följde Jesus återsamlas efter Hans död, uppståndelse och återförenande med Fadern. På pingsten samlas en sörjande och förvirrad skara människor kanske för att söka tröst hos varandra och fira Pingst eller Shavuot som firades till minne av att Gud, via Mose överlämnade de tio buden till det judiska folket.

Det berättas här hur det hördes ett dån från himmelen och tungor av eld fördelades över de samlade. Alla fylldes av helig Ande och började tala tungomål med ord som Anden ingav dem.

Två frågor kommer att dominera våra tidiga kyrkofäders teologiska arbete och diskussioner:

Kristologin och treenigheten.

Kristologin behandlar frågan om vem eller vad Jesus Kristus är. Är han sann människa eller är han sann Gud? Är han bara människa, vad innebär det? Är han bara Gud, vad innebär i så fall det? Är han Gud och människa? I så fall hur mycket gud och hur mycket människa?  

Treenigheten handlar om den treeniga guden, Fadern, Sonen och den helige Anden. Under de första århundradena efter Kristi död, uppståndelse och återförenande med Fadern, började våra kyrkofäder att försöka sätta ord på evangelietexternas gudsbilder. 

När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Matt 3:16-17

I Matteusevangeliet berättas det alltså om: Guds Ande som kommer ner från himmelen, vilket verkar syfta till “helig Ande”, “Detta är min älskade son”, säger en röst från himmelen, en röst som vi förstår som “Gud”. Rösten beskriver Jesus som “sin älskade Son”, där sonen hänsyftar till Jesus som Guds son. Gudsrösten som beskriver Jesus som sin älskade son, blir enligt logiken den älskade sonens fader. 

 ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” Matt 28:19

Den uppståndne Jesus undervisar med makt och myndighet. Han vänder sig till sina lärjungar, de blivande apostlarna, och talar om dopet, att döpa i Faderns, Sonens och den helige Andens namn. 

Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Luk 1:35 

I Lukasevangeliet berättas att Maria blir havande genom "helig Ande" och att barnet skall kallas "Guds son". 

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Joh 1:1

Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill. Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Joh 5:21-23

 Johannesevangeliets inledning berättar om ordet som i tidernas begynnelse fanns hos Gud och att ordet var Gud. Ett sätt att förstå Johannespreludiet är att det berättar om Inkarnationen, det vill säga att Gud blir människa redan i tidernas begynnelse. Att Fadern och Sonen är ett i tidernas begynnelse. Fadern och Sonen uppväcker döda och har överlåtit domen åt Sonen. Den som ärar Fadern ärar också Sonen.

 Fadern, Sonen och den Helige Anden berättas det om i evangelietexterna. Dessa ”storheter” behövde kyrkofäderna hantera. Vad innebar treenigheten? Betyder Fadern, Sonen och den Helige Anden att det finns tre gudar? Om svaret är nej, betyder det att Gud är till 33% Fadern, 33% Sonen och 33% Helig Ande?

 Om Gud är 33% Sonen, hur blir det då med kristologin? Är Jesus fullt ut människa och är Han dessutom fullt ut Gud själv? Ja, nu börjar vi närma oss avancerad matematik.

 Snarare handlar treenigheten om att en och samma Gud uppenbarar sig under frälsningshistorien i olika ”personer” eller ”gestalter”. I Gamla testamentet uppenbarar Gud sig som skaparen i första Mosebokens två första kapitel och att också uppenbarar sig bland annat genom förbunden, förbundet där Noa är mellanhand, förbundet där Abraham är mellanhand och förbundet där Mose är mellanhand då Gud överräcker de tio budorden till folket och förbundsarken förs av det judiska folket till Jerusalem. Här uttrycker man att Gud i skapelsen och förbunden uppenbarar sig som Fadern.

 I nya testamentet uppenbarar sig Gud som Sonen. Genom Jesus Kristus blir Gud fullt ut människa och Gud är förstås fullt ut Gud själv.

 När Jesus dött på korset, uppstått på tredje dagen och efter fyrtio dagar vandrat med människorna och återförenats med Fadern utgjuts den Helige anden över människorna som följde Jesus. Så enligt skriften uppenbarar sig Gud som Fadern, Sonen och den Helige Anden.

 När det gäller Fadern och Sonen så har det skrivits hyllkilometrar om kanske främst Sonen Jesus Kristus. Fadern, skaparen, den allsmäktige, allgode och allvetande Guden lovsjunger och ärar vi. Sonen, Jesus Kristus, genom Honom som Gud fullt ut blivit människa och Gud själv, Han som dött på korset för vår frälsnings skull ärar, lovsjunger och tillber vi. Han är den som är som en vän vilken vandrar med oss här på jorden både mörka och ljusa dagar. Men vem är den Helige Anden?

Det finns en hel del skrivet om Helig Ande, om än inte lika mycket som om Fadern och Sonen. Vi sjunger psalmer som psalm 646 ”Grip mig nu Helige Ande”.  I Johannesevangeliets 14 kapitel vers 26 kan vi läsa: ”Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er”, Paulus skriver i Första Korinthierbrevets 12 kapitel om Andens gåvor, och Apostlagärningarnas andra kapitel berättar om Andens utgjutelse.

 Anden utgår från Fadern då Sonen är Guds enfödde son så kan inte Anden vara den ende Gudens Son. Därför utgår Anden från Fadern.

I ortodox teologi utgår Anden från Fadern. Sonen ber Fadern att sända Anden och utgjuter Anden till lärjungarna.

I katolsk och protestantisk teologi utgår Anden av Fadern och Sonen (Filioque), då både Fadern och Sonen är Gud så utgår Anden från Fadern och Sonen.

Poängen är dock att Fadern, Sonen och Helige Ande är en och samme treeniga Gud i Guds uppenbarelse.

Genom den helige Anden blir tron levande och i bönen blir vi av helig Ande vägledda att följa Gud och kraft att vittna om Jesus Kristus.

Fanns det muslimer på Jesus tid. Och hur såg han på Islam som religion?

Yngve: Jesus levde mellan cirka år 0 till år 33, medan islams grundare Muhammed levde mellan år 570 till 631. Jesus hade därmed ingen som helst uppfattning om Islam.

Kristendomen bekänner Jesus Kristus som Guds son, vår Herre. Gud blev genom Jesus Kristus människa och dog på korset för vår skull. Han uppstod på tredje dagen och efter en tid på jorden återförenades han med sin Fader.

Enligt islam var Jesus en stor profet, men absolut inte Guds son. Synen på vem eller vad Jesus Kristus var och är, skiljer kristendomen och islam diametralt. Här kan dessa två olika trossystem aldrig förenas. 

Fördjupning:
Till börja med så tillkom islam under sexhundratalet efter Kristus. Under Jesu levnad c:a år 0-33, var Jesus en del av den judiska gemenskapen och religionen. Judéen och Jerusalem stod under romersk ockupation och överhöghet och det judiska folket tvingades till underkastelse inför en övermäktig inkräktare. 

Romarrikets expansion innebar för Rom både ekonomiskt välstånd men också enorma kostnader för att upprätthålla de områden som Romarriket lagt under sig och för att säkra och upprätthålla rikets gränser. Ett sätt att lösa detta var att i de regioner som stod under romersk lag, tillse att regionernas egna härskare, kungar och administration skötte ordning och viss rättsskipning. Så också i det forna Israel, Judéen och staden Jerusalem. Det judiska folkets frihet var därmed begränsad. Höga skatter togs in bland annat av tullindrivare, vilket bland annat under oår innebar fattigdom och djup skuldsättning. Man kan utan att överdriva påstå att romarna var allt utom populära bland det judiska folket. 

I denna smältdegel bildas olika politiska fraktioner, som på olika sätt försöker att navigera i ett komplicerat politiskt landskap. Sadducéer, Fariséer, seloter, esséer och Herodes parti förhöll sig till samarbete med romarna, behålla och utveckla egna privilegier, reformera den judiska lagen (halacha) så att det under rådande förhållanden skulle vara möjligt att leva som en god och from jude, slänga romarna i sjön med vapen i hand eller att bege sig ut i öknen och bilda egna små enklaver dit den romerska makten inte hittar. En politisk smältdegel som sagt var. 

I denna tid och detta sammanhang föds juden Jesus, vars liv och gärning kommer att för alltid att förändra världen. Vad få förstår under denna tid är att denne Jesus är Guds son och att Gud genom Jesus blir fullt ut människa.

Efter Jesus död på korset, hans uppståndelse på tredje dagen och att efter en tid här på jorden ha återförenats med sin Fader, växer församlingar till Hans efterföljd, först bland judarna sedermera ut i världen och den kristna kyrkan blir ett faktum. 

På trehundratalet blir kristendomen Romarrikets offentliga religion. 

Muhammed föds på 570-talet och hans pappa dör innan Muhammed föddes och mamman dör då pojken är i sexårsåldern. Han växer upp först hos sin farfar och därefter hos sin farbror. Han lär sig aldrig att läsa och växte upp under knappa förhållanden.

Den arabiska halvön bestod av klansamhällen och den klan som familjen tillhörde “Qureish”, var köpmän vilka kontrollerade den nord-sydliga rutten, vilket innebar att klanen hade monopol på intäkter gällande tullavgifter på denna sträcka. 

Muhammed gifter sig första gången vid tjugofem års ålder med änkan “Khadidja”, som var förmögen, varför Muhammed kunde ägna sin tid åt affärer. 

År 610 drar sig Muhammed undan vid berget Hira, där det berättas att han får ett antal uppenbarelser av ängeln Gabriel “Gibrel”. Efter en tid börjar han att berätta om dessa uppenbarelser, bland annat uppmuntrad av sin hustru Khaddia, vilket tas emot av befolkningen i Mecka med minst sagt blandade känslor. 

Islamologer är överens om att det är stor skillnad mellan uppenbarelserna under tiden i Mecka och den tid som han befann sig i Medina, dit han och hans vi den tiden begränsade antal efterföljare flyttade 621. 

Muhammeds uppenbarelser under tiden i Mecka, är ofta försonliga i relation till kristna och judar. Många idéer från både judendomen och kristendomen “lånas” till det som kommer att bli islam. Judarnas halacha, lagen och förbundet, inspirerar till sharia, Noa, Abraham och Mose framställs som stora profeter och Muhammed menar sig ha tagit emot och förmedlade samma uppenbarelse som dessa judiska företrädare, men att dessa har av människor över tid förvanskats. 

Från kristendomen kan berättelsen om att Jesus moder Maria var jungfru och konceptionen skedde med helig Ande nämnas. Enligt Muhammed dog dock inte Jesus på korset och uppstod inte på tredje dagen. Enligt Muhammeds uppenbarelser var Jesus inte Guds son utan profet. 

Islams ide är att alla profeterna egentligen fått samma uppenbarelse och budskap som Muhammed men att människorna har förvanskat dess innehåll. Islam kommer därför, enligt dess lära, inte med något nytt budskap, utan upprättar eller återställer Guds sanna budskap till människorna. 

Under den tid fram till år 621 verkar Muhammed i Mecka, där hans budskap tas emot utan större engagemang. Frågan är dock om Muhammeds storhet snarare låg i förmågor att förhandla, strategiskt planera och förstå samtidens konflikter och allianser samt att han var en militär strateg. 

Han lyckas samla de arabiska stammarna vilkas klaner låg i fejd med varandra, och efter att han flytt sig till Medina växte hans skaror av efterföljare. Under sin levnad lyder hela den arabiska halvön under Islam inte bara på grund av mission, utan också genom skickligt medlande och militära framgångar. Under sexhundratalet är det Bysantinska riket försvagat efter decennier av krig och misskötsel av ekonomin, varvid Muhammed därifrån möter tämligen begränsat motstånd. 

Efter Muhammeds död år 631 uppstår en schism om vem som skall efterträda Muhammed. Muhammed har inte fått några söner. Muhammeds svärfar Abu Bakr valdes till Kalif utifrån Muhammeds världsliga gärningar (Sunna), medan de som främst såg Muhammeds gärningar utifrån det religiösa perspektivet (Shia) inte var helt överens, utan menade att Muhammeds efterträdare bör vara hämtad från Muhammeds släkt. Med tiden uppstod skillnader av betydande art gällande troslära.

Under de första tre kalifernas tid expanderar det islamkontrollerade områdena att gälla Norra Afrika, Östra Afrika, hela Mellanöstern, Persien och södra Spanien (Andalusien).

Jesus levde mellan c:a år 0 till 33, medan islams grundare Muhammed levde mellan år 570 och 631. Jesus hade därmed ingen som helst uppfattning om Islam.

Kristendomen bekänner Jesus Kristus som Guds son, vår Herre. Gud blev genom Jesus Kristus människa och dog på korset för vår skull. Han uppstod på tredje dagen och efter en tid på jorden återförenades han med sin Fader.

Enligt islam var Jesus en stor profet, men absolut inte Guds son. Synen på vem eller vad Jesus Kristus var och är, skiljer kristendomen och islam diametralt. Här kan dessa två olika trossystem aldrig förenas. 

Finns det bevis för att Gud helat obotligt sjuka?

Yngve: Det finns mig veterligen inte några empiriska bevis på att Gud helat obotligt sjuka, däremot finns ett otal vittnesbörd om hur Gud ingripit i människors liv och åstadkommit mirakel. För berättelserna om hur Jesus helar sjuka, blinda, döva och uppväcker döda handlar om vittnesbörd. Den kroniske alkoholisten som blivit och förblivit nykter hävdar kanske att det är ett resultat av Guds nåd, medan vetenskapen menar att det finns andra ”naturliga” förklaringar.

Paulus skriver i första korinterbrevet om trons dårskap: ”Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”

Kraften i tron på Jesus Kristus kan inte förstås, mätas eller bevisas med all värdens empiri, ty kraften i tron på Jesus Kristus handlar om just tro.

Fördjupning:

I bland annat Johannesevangeliet berättas om hur Jesus möter den sedan födseln blinde mannen. Jesus börjar med att problematisera iden om att sjukdom, fattigdom och utsatthet berodde av den enskilde människans egen synd. Det fanns en föreställning att den blinde mannens blindhet berodde på att han eller hans föräldrar syndat mot främst det första budet – ”Du ska inga andra gudar ha förutom mig”. 

Och Jesus säger: ”Vem har syndat? Den blinde mannen, eller hans föräldrar – Nej, varken den blinde mannen eller hans föräldrar. Guds gärningar skulle uppenbaras på den blinde mannen.” varefter Jesus botar den blinde mannen och får honom att se.

Betyder det Jesus säger ”nej varken den blinde mannen eller hans föräldrar har syndat”, att den blinde mannen eller hans föräldrar är utan synd? Nej självfallet inte. Vi människor syndar ständigt i den meningen att vi i olika utsträckning under tid vänder oss bort från Gud. Poängen är att vi människor, troende eller inte troende, inte kan rättfärdiggöra oss inför Gud genom våra gärningar.

Vi är oförmögna att inte bryta mot första budet, att inte ha några andra gudar än Gud själv och där med oförmögna att fullt ut följa och leva efter kärleksbudet: ”Du ska älska Gud Fader med hela ditt hjärta, hela din själ och med hela ditt förstånd och du ska älska din nästa så som dig själv”. Detta misslyckas vi alla med. Paulus skriver bland annat i Romarbrevet ”Det goda jag vill, det gör jag inte, medan det onda jag inte vill, det gör jag.”

Martin Luther, reformationens fader, brottades själv under många år med syndens, nådens och rättfärdighetens till synes oförenliga storheter. Hur skulle han kunna finna en nådefull Gud när han så ofta avföll från kärleksbudet. Martin Luther förmådde helt enkelt inte att fullt ut älska Gud Fader med hela sitt hjärta, hela sin själ och med hela sitt förstånd. Han ansträngde sig till det yttersta att ständigt leva i bön. Men hans blick fångade världens lockelser, så som mat, öl och kvinnor. Dessa drifter, hunger, törst och sexualdrift gick helt enkelt inte att fullt förtränga. Och här var Luther övertygad om att djävulen med sin list snärjde honom.

Martin Luther försökte att göra sig rättfärdig inför Gud, vilket han fullständigt misslyckades med. Detta ledde till bedrövelse för honom, när han upptäcker att synden snärjer honom och att han misslyckas med att i bön, meditation och genom klosterlivets monotona, stränga dagliga rutiner bli rättfärdiggjord. I Luthers värld är det enda som väntar det eviga straffet, förtappelse och att brinna i helvetets eld. Nåden är helt utom räckhåll.

Med tiden efter själens bråddjup, sker den nådefulla förlösningen. Bland annat Paulus romarbrev hjälper Luther på traven. Kanske Luther i allt för stor utsträckning läste texten om hur Paulus misslyckas med att göra det goda han vill och hur han gör det onda som han inte vill. Kanske Luther under många år inte såg fortsättningen på texten i Romarbrevet där förlösningen för Paulus ligger i tron på Jesus Kristus, Han som dött på korset för vår synders skull, eller kanske man kan säga vår oförmåga att leva fullt i Guds kärlek.

Försoningen ligger i tron på Jesus Kristus och inte på grund av våra gärningar. Det är i detta sammanhang som Jesus talar om att den blinde mannen och hans föräldrar är utan synd, ty de är inte mer syndare än någon annan människa, hur from han eller hon än framställer sig själv.

För Gud har skapat oss till sin avbild. Vi är skapade med begränsningar, vi är inte gudar själva, även om vi ibland tror det.

Här formulerar Martin Luther kanske sitt viktigaste bidrag till vår kyrka och den kristna tron. Rättfärdighetsläran. Vi är alla syndare och vänder oss bort från Gud, ty vi är skapade till Hans avbild och oförmögna att fullt ut leva efter Hans bud och i Hans kärlek. Därför blir Gud genom Jesus fullt ut människa som det berättas i evangeliet. Så Gud blir fullt ut människa och Gud är också fullt ut Gud själv.

I döden på korset upprättas relationen mellan Gud och människa och mellan människa och Gud. Genom Jesus Kristus död på korset och på tredje dagen uppståndelse från de döda, rättfärdiggörs människan och skapelsen, ty Gud har därmed övervunnit döden och synden.

Här i ligger nåden, i tron på Honom, Jesus Kristus, blir vi rättfärdiggjorda och går ut i världen som fria människor. Det betyder att vi alltid är rikt älskade av Gud och i vår ofullkomlighet rättfärdiggörs av Hans kärlek.

Finns det då bevis för att Gud helat obotligt sjuka människor? Evangelietexten är en av många berättelser där Gud, genom Jesus botar eller helar obotligt sjuka. Det berättas också om hur Jesus får döda att bli levande igen. I världen är förstås dessa berättelser knappast att räkna som empiriska bevis. Det handlar om tro.

Till Anonyma alkoholister vänder sig desperata kroniska alkoholister som många gånger prövat allt för att sluta dricka eller åtminstone kunna dricka mera sansat. De berättar om totala misslyckanden. De har provat att bara dricka öl, byta spritsorter, bara dricka på helger, lovat dyrt och heligt att sluta dricka, varit intagna på otaliga avgiftningar, torkar och institutioner, flyttat till en annan stad, bytt jobb, käkat antabus, varit föremål för sociala myndigheter, börjat käka bensodiazepiner, fått antidepressiva mediciner utskrivna, genomgått skilsmässor, ingått nya relationer, skaffat barn. Ja exemplen är oändliga, men erfarenheten är att de allra flesta fullständigt misslyckats vilket oftast lett till att de sjunkit ännu djupare ner i missbruk.

I Anonyma alkoholister möter de en gemenskap och blir erbjudna en andlig väg som leder till en tro på Gud som fungerar. De blir medvetna om Guds nåd och befriade från alkoholbegäret. För alkoholisten som blivit befriad från alkoholmissbruket är detta ett mirakel beroende av Guds nåd. Till saken hör att denna nåd knappast handlar om ansvarsbefrielse, snarare tvärt om. Det handlar om ett medvetandegörande om det personliga ansvaret.

För rättfärdiggörelse genom Guds nåd i tron på Honom, Jesus Kristus handlar just om ansvar. I tron på Honom blir vi ansvariga för våra liv och gärningar.  

Så svaret på frågan: finns det några bevis för att Jesus helat obotligt sjuka är att det inte finns några empiriska vetenskapliga bevis på att Gud helat obotligt sjuka, däremot finns ett otal vittnesbörd om hur Gud ingripit i människors liv och åstadkommit mirakel. För berättelserna om hur Jesus helar sjuka, blinda, döva och uppväcker döda handlar om vittnesbörd.

Paulus skriver i första korinterbrevet om trons dårskap: ”Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”

Kraften i tron på Jesus Kristus kan inte förstås, mätas eller bevisas med all värdens empiri, ty kraften i tron på Jesus Kristus handlar om just tro.

Människans begränsningar vet vi något om, medan vi blott anar något om vad Gud förmår och hur Han handlar i sin skapelse. Här får vi hämta inspiration från Bibelns, ja evangeliets berättelser och undervisning.

I Guds nåd och Hans kärlek får vi vandra omslutna i och av Hans helige Ande.  

Hur vet och känner man att man är frälst?

Yngve: Att tro på Jesus Kristus handlar just om tro. Jesu Kristi gudomlighet och att frälsningen genom tron på Honom är sann, kan inte bevisas med vetenskapliga metoder. Det handlar om tro och tillit till Honom. Det underbara med vår kyrka är att vi tillsammans kan fira gudstjänst, tillsammans växa i tro och dela våra erfarenheter med varandra. I gudstjänst, bön och meditation medvetandegör vi Guds närvaro i våra egna hjärtan, ser och hör Honom i varandra och i skapelsens mysterium. Så förnimmer vi frälsningens mysterium.

Fördjupning:
Frälst betyder räddad, benådad och rättfärdiggjord.

Den kristna tron tänker jag mig att man ofta närmar sig utifrån tre perspektiv. Några människor kommer i kontakt med kyrkan och den kristna tron genom ”traditionen”. Kanske man kommer till kyrkan genom kyrkans barntimmar, att ens föräldrar tar med en till söndagsgudstjänster, kanske kyrkokören eller andra verksamheter i kyrkan. Man kanske kan säga att man ”gör” den kristna tron genom att bevista gudstjänster och den vägen växer in i kyrkans tro och liv.

Några möter den kristna tron genom läran. Man försöker förstå hur den kristna läran hänger ihop. Man kanske funderar över hur kristna dogmer (lära) logiskt förhåller sig till vetenskapen och världen. Kanske man försöker förstå treenighetsläran eller kristologin.

Så har vi den grupp människor som möter tron genom erfarelse. De erfar en gudomlig närvaro, andens vind och erfar att livet förändras. Kanske livets omöjligheter plötsligt blir möjliga. Kanske vi här har alkoholisten som plötsligt oförklarligt får en gudomlig uppenbarelse och därefter inte dricker en droppe mer i resten av hennes liv. Oftast är gudsmötet betydligt mindre dramatiskt än exemplet med den tillnyktrande alkoholisten. Men plötsliga och genomgripande uppvaknanden är långt ifrån ovanliga även om de lite mer stilla och nedtonade ”livet i vardagen varianterna” troligtvis är betydligt vanligare.

Poängen är att den kristna tron antagligen är beroende av alla dessa tre delar. Vi behöver traditionen, vi behöver ta till oss kristen lära och vi behöver trons närvaro. Vi behöver gemenskapen med andra kristna människor, vi behöver höra Guds ord och vi behöver själens näring i bön och meditation.

Apostlagärningarna berättar i andra kapitlet hur de som följde Jesus när Han levde och uppstod från de döda. Tämligen molokna återsamlas de för att fira pingst, eller shavuot som judarna firar till minne av att Gud genom Mose gav judarna de tio budorden på Sinai berg.

Här händer märkliga ting då Jesu lärjungar och andra som följde Jesus också kvinnorna, uppfylls av helig Ande. Det hörs ett dån som av en stormvind från himmelen och tungor av eld fördelade sig och stannade på var och en. Apg 2:2

Nu börjar apostlarna att förnimma och i någon mån begripa vem eller vad Jesus var och är. Den helige Anden öppnar hjärtat till deras inre och alla hör på sitt eget språk vad som är väsentligt.

Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör. David har inte själv stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.” Apg 32-36

Hur känns det att man är frälst? Det är mycket individuellt. För några är det en omvälvande erfarenhet, medan för andra en stillsam tillit till Jesus Kristus vår frälsare. En del människor brottas med tvivel huruvida Jesus Kristus är närvarande i deras liv eller inte. Kanske man har svårt att trofast med tillit tro att Jesus Kristus är Gud själv. Kanske man tvivlar på huruvida Gud ens finns.

Jag möter människor som lever med tvivel och har svårt att förstå att de är rikt omslutna av Guds kärlek. Ibland kanske vi kristna förmedlar en bild av hur det är att vara frälst som tyvärr ibland kan stå i vägen för andra människors sökande. Vi kanske beskriver frälsningen som ett i det närmaste lyckorus, långt ifrån vad som är kanske de flesta kristnas erfarenhet. Jesus uppmanar oss i Bergspredikan till återhållsamhet: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människors åsyn, för att de ska lägga märke till er” Matt 6:1

Gud har givit oss människor en hjärna att tänka med. Jesus låter Tomas Tvillingen eller Tvivlaren, som han ibland kallas, stoppa sitt finger i den uppståndne Jesu sår för att Tomas ska våga tro på Gud låtit ett sådant under ske. Många av oss känner väl igen oss i Tomas vankelmod. All hans förnuft talar ju emot att ett sådant under sker.

Jesus säger till oss att ta våra kors och följa honom. Vi får följa Honom med all vår personlighet, våra skavanker, våra tillkortakommanden och vår oförmåga att i olika grad fullt ut våga lita till Honom.

Att vara frälst och tro på Jesus Kristus förändrar oss, men hur och på vilket sätt varierar förstås beroende av våra personligheter och erfarenheter.

”Jag har slutat att knarka och göra inbrott och är nykter en dag i taget och jag har en vilja att göra det goda, att vara till nytta för min familj och andra människor och jag gör allt vad jag kan för att sluta ljuga, men jag känner ingen gudsnärvaro” säger en vän till mig. ”Om det du berättar för mig inte är att vara frälst så vet jag inte vad som ska till för att vara frälst” svarar jag min vän. ”Du har uppenbarligen tagit ditt kors och följt Jesus och din tro har räddat dig”.

Att tro på Jesus Kristus handlar just om tro. Jesu Kristi gudomlighet och att frälsningen genom tron på Honom är sann, kan inte bevisas med vetenskapliga metoder. Det handlar om tro och tillit till Honom. Det underbara med vår kyrka är att vi tillsammans kan fira gudstjänst, tillsammans växa i tro och dela våra erfarenheter med varandra. I gudstjänst, bön och meditation medvetandegör vi Guds närvaro i våra egna hjärtan, ser och hör Honom i varandra och i skapelsens mysterium. Så förnimmer vi frälsningens mysterium.

Om alla blir förlåtna, varför säger man att helvetet finns och att folk kommer dit?

Yngve: Idén om Djävulen och Helvetet har sina rötter i antiken. I kristet sammanhang får Djävulen representera och gestalta ondskan här i världen. Den ende guden i tre gestalter, Fadern, Sonen och den helige Anden är till sin natur allgod, allvetande och allsmäktig. Det innebär att ondskan inte utkorats ur eller av Gud. Ondskans ursprung beskrivs dels i traditionen som ett resultat av den fallne ängeln Lucifers trots och olydnad samt dels människans syndafall. Den fallne ängeln benämns som djävulen och härskar i Helvetet. Han ägnar all sin tid åt att locka, lura och manipulera människan att följa honom och att överge Gud. Enligt denna idé är människan i sig försvarslös och oförmögen att inte följa djävulens ränkspel. Vid vår fysiska död tänker man sig att vi antingen kommer till Himmelen eller till Helvetet, beroende av ifall vi följer Jesus Kristus eller Djävulens ränkspel. Jesus Kristus är dock den som räddar människan till frälsning och ett liv i sanning med Gud. 

Läran om Djävulen och helvetet är idag betydligt nedtonad och ifrågasatt. Idag menar vi kanske ”Helvetet på jorden”. Helvetet och Djävulen får i någon mån symbolisera all den ondska som vi människor utsätts för och utsätter varandra för. 

Hos Jesus Kristus finns förlåtelsen och försoningen. Vägen till Gud går genom Honom, ty Jesus Kristus är den ende sanne guden förkroppsligad till mänsklig gestalt. Genom Jesus Kristus vet Gud i sin kropp exakt hur det är att vara människa, Han känner alla våra tillkortakommanden i sin kropps alla celler. I Hans kärlek är vi alltid förlåtna och omslutna av Hans kärlek och vi tillhör Kristus om vi väljer att tro på Honom.

Fördjupning:

Hur kan det komma sig att Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, samtidigt som det finns ondska? Denna paradox brukar beskrivas som teodicéproblemet som ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv är olösligt. Om Gud är allsmäktig det vill säga att Han har makt att skapa världen och universum, att Han genom Jesus Kristus fullt uppenbarar sig som människa och att Han har makt över allt som händer och sker i världen, varför tillåter Han då ondskan i världen då Han samtidigt är allgod och därmed kärlekens källa? 

Han är samtidigt allvetande, Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Luk 12:7. Så ondskan i världen beror inte av att Gud inte känner till ondskan. 

Teodicéproblemet har människan brottats med sedan urminnes tider. De polyteistiska religionerna, det vill säga religioner som har flera gudar, löser problemet med att det finns goda gudar och det finns typ onda eller besvärligt jobbiga gudar. Judendomens insikt om den ende guden, monoteismen, behöver förstå ondskans plats i vår värld utifrån enbart en allsmäktig och god Gud. I första Moseboken berättas om kunskapens träd som står mitt i trädgården och äter man av trädets frukt får man kunskap om ont och gott. Så enligt berättelsen så finns ondskan i skapelsen åtminstone som idé. 

Satan, som nämns i första Moseboken och gestaltas likt ormen, förstås som ”anklagaren” i den judiska kontexten. Än tydligare blir Satans roll som ”anklagare” i Jobs bok, där Satan uppmärksammar Gud på människans många gånger svekfulla natur. 

Iden om en enda gud lever vidare i kristendomen. Kristna bekänner sig till en enda Gud som är allsmäktig, allvetande och allgod. 

I kristendomens barndom utmärker sig också de tidiga kyrkofäderna. Svåra frågor skulle lösas. Vem var Jesus? Är Han människa eller är Han Gud? Är Han bara Gud, eller är Han bara människa? 

Är Han både Gud och människa, och i så fall hur mycket människa och hur mycket Gud? Vad betyder Fadern Sonen och den helige Anden? Är det en och samma Gud och i så fall hur går det ihop? Varför finns ondskan? Vad är logik? 

I den tidiga kyrkan bildades många församlingar i Asien och Rom. Dessa församlingar hade olika synsätt gällande om man måste vara omskuren för att vara med i den kristna församlingen, om judar och ”hedningar” kunde dela bröd och vin tillsammans och hur gudstjänsten ska utformas. Ja, frågorna var många och varje ”lösning” på en fråga kunde skapa ett antal nya frågor att ta tag i.

Det uppstod också församlingar vilka gjorde aparta tolkningar av hur den kristna tron skall formeras. Kändast är nog gnostikerna och Manikéerna vilka bägge kan man säga fann olika former av lösningar på teodicéproblemet. De talar om två gudomliga storheter, en avlägsen skapargud där ondskan är en del av dess natur. Denne gudom menar man representeras av det gamla testamentets gudsbild. Samtidigt finns en vishetens gud som för de ”kristna manikéerna” representerades av nya testamentets gud. Manikéerna fanns också representerade i till exempel Kina, där visheten kopplades samman med Buddha. 

Problemen med Manikéerna och gnostikerna var dels att de lämnar den monoteistiska tron och att de filosofiskt beskriver en världsbild i svart och vitt, men de erbjuder ingen lösning på ondskan ej häller frälsningen. 

Bland andra Augustinus (354-430) blir efter sin omvändelse till kristendomen upptagen med att fundera över ondskans problematik. Han anses vara upphovsmannen till arvsyndsläran, åtminstone är han den som tydligt formulerade den. Enligt arvsyndsläran har människan genom sin olydnad i samband med syndafallet, då Eva valde att äta av kunskapens frukt snabbt följd av Adam kalasande, vilket Gud tydligt hade förbjudit dem, syndat så oerhört att de omöjligen kan betala sin skuld till Gud. Synden består av olydnad inför Gud, att människan väljer att bryta relationen med Gud. Denna synd är grunden till all ondska enligt arvsyndsläran och det är människan som därmed fört in ondskan i skapelsen ivrigt påhejad av ormen som får symbolisera djävulens list. Efter detta syndafall berättas det i gamla testamentets berättelser hur människan är helt oförmögen att inte synda genom brodermord, våldtäkter, lögn, maktfullkomlighet och avgudadyrkan. 

Enligt denna lära förtjänar människan förtappelse och evigt straff. Gud har dock i sin allgodhet utvalt några till frälsning, vilka är räddade från den eviga döden. Orättvist, säger kanske någon vän av ordning. Inte alls menar predestinationsläran då människan per definition förtjänar det eviga straffet och utplåning. Att Gud väljer ut några människor till räddning visar i detta resonemang på Guds fullkomliga allgodhet. 

På tolvhundratalet utvecklar och kompletterar Thomas av Aquino arvsyndsläran och predestinationsläran med den ”objektiva försoningsläran”. Människan har som sagt syndat så oerhört genom sin olydnad att hon förtjänar att utplånas. Gud är dock i sin allgodhet beredd att försona människans skuld, en skuld som människan aldrig någonsin själv kan betala och försona. 

Därför blir Gud genom Jesus fullt ut människa och genom korsfästelsen offrar Gud sig själv på korset. Jesus är ju både fullt ut sann människa och samtidigt fullt ut Gud själv. 

Därmed försonas all människans skuld och synd genom att Gud offrar sig själv.

Thomas av Aquinos försoningslära leder till att teodicéproblemet får en slags logisk lösning samtidigt som försoningsläran i någon mån löser hur nåden och frälsningen är möjlig i en syndfull värld. Men hur kommer då djävulen in i dessa sammanhang?

I tidig kristen föreställningsvärld berättas om ärkeängeln Lucifer. Han lär ha varit Guds kanske mest älskade ängel, ty han var ljusets bärare. Änglarna var underställda Gud. Så berättar Gud att Han tänker skapa människan och att änglarnas uppdrag kommer att bli dels att vara budbärare till människan och dels att tjäna henne. Ok säger alla änglar, vilken bra idé. Men en ängel tänker att han bara ska tjäna Gud och absolut inte människan. Lucifer heter denne ängel som trotsar Guds vilja, varefter Lucifer blir den fallne ängeln benämnd Satan, Djävulen, ondskans furste eller Beelzebub. 

Man tänker sig att denne fallne ängel, Satan som ondskans furste, frestar människan att göra det som är ont i Guds ögon. Om människan väljer att följa Gud genom Jesus Kristus så är människan i någon mån skyddad från djävulens list och ränkspel. Utan Kristus som följeslagare så är vi dock helt utlämnade åt Satan och hans anhang. 

Djävulen härskar i helvetet, dit de själar som inte tillhör Kristus hamnar efter den fysiska döden till evig eld och pina. (Här finns också läran om skärselden vilket är en helt annan fråga.) 

Läran om Djävulen och helvetet är idag betydligt nedtonad och ifrågasatt. Idag menar vi kanske ”Helvetet på jorden”. Helvetet och Djävulen får i någon mån symbolisera all den ondska som vi människor utsätts för och utsätter andra för. 

Hos Jesus Kristus finns förlåtelsen och försoningen. Vägen till Gud går genom Honom, ty Jesus Kristus är den ende sanne guden förkroppsligad i mänsklig gestalt. Genom Jesus Kristus vet Gud i sin kropp exakt hur det är att vara människa, Han känner alla våra tillkortakommanden i sin kropps alla celler. I Hans kärlek är vi alltid förlåtna och omslutna av Hans kärlek och vi tillhör Kristus om vi väljer att tro på Honom.

Fråga: När ska Jesus komma tillbaka till jorden igen? 

Yngve: Om detta vet vi intet. Enligt bibelns texter bl.a Mark 13:e kapitel, så kommer Han att komma åter på ett sådant sätt att det är tydligt för alla. När detta sker vet vi inte och under historiens gång har människor förutbestämt Hans ankomst vid ett otal tillfällen. Kanske det är så att vi människor och vi kristna föreställer oss Hans ankomst på ett sådant sätt att vi inte ser skogen för alla träden. Kanske Han redan har kommit åter och är med oss alla dagar i våra liv här på jorden och i himmelen.

Fördjupning:
Eskatologi - läran om tidens slut eller den yttersta tiden. I ett kristet sammanhang föreställer man sig att efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd så ska Han komma tillbaka till oss här på jorden. Om detta kan vi läsa bland annat i Markusevangeliets 13:e kapitel:

 ”Men i de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns.” Mark 13:24-27

Evangelisten Markus berättar om att Jesus uttryckta profetia föregås av en beskrivning gällande kommande prövningar och den sista stora nöden. Här talar Jesus om förföljelser på grund av tro och att de som följer Jesus skall utlämnas till domstolar och ställas inför ståthållare och kungar för Jesus skull. Jesus talar om de falska profeterna, de som talar i hans namn. Dessa falska profeter kommer att bedra många och folk kommer att resa sig mot folk och riken kommer att resa sig mot riken.

En annan text som ofta hänvisas till gällande Jesu återkomst är förstås Johannes Uppenbarelse eller Uppenbarelseboken. Här berättas livfullt om den sista striden mellan ondskan och Gud själv. Ondskan eller djävulen beskrivs som draken eller ormen. Djävulen ger ”odjuret” makten och hans tal är 666.

”Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon” Upp 13:1-2

När den sista uppgörelsen är slutförd skall djävulen förgås i ett hav av svavel och de människor som tror på Jesus ska räddas till himmelriket där Guds ljus alltid lyser.

Uppenbarelseboken är en svårtolkad text som eggat människans fantasi i snart tvåtusen år. När bibeln kanoniserades, det vill säga när våra kyrkofäder under tidiga kyrkomöten bestämde vilka texter bibeln skulle innehålla och i vilken ordning de skulle vara i, så fanns stora tveksamheter huruvida Uppenbarelseboken skulle ha plats i bibelns kanon.

Uppenbarelseboken är kanske den bok i vår bibel som är svårast att få något grepp om. Martin Luther var själv under femtonhundratalet mycket tveksam till Uppenbarelsebokens obegripligheter.

Nu finns den i Bibelns kanon och jag tänker att häri ligger en klokskap. Det innebär att Uppenbarelsebokens texter bör behandlas med samma vördnad och respekt likt andra bibeltexter.

Uppenbarelsebokens berättelse sammanfaller i någon mån med till exempel Markusevangeliets 13:e kapitels eskatologi, visserligen betydligt mer utförligt fantasieggande.

Hur är det då med Jesu återkomst?

Här brukar man tala om tre huvudspår: enligt preteristisk tolkning har händelserna till exempel i Uppenbarelseboken redan gått i uppfyllelse. Här menar man att när man talar om djävulen eller draken så menar man romarriket som förföljde de kristna mycket svårt och odjuret skulle i detta tolkningsförfarande vara kejsare Nero. Den falske profeten skulle här vara de romerska prästerna vilka uppmanade till dyrkandet av kejsaren.

Den histioricistiska tolkningen menar att Uppenbarelsebokens händelser utspelas under den kristna kyrkans historia från kejsare Nero till olika politiska skeenden i vår historia.

Enligt den futuristiska tolkningen kommer de händelser som bland annat Uppenbarelseboken målar upp att faktiskt ske i samband med Jesu väntande återkomst.

Under de snart tvåtusen år som passerat sedan Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, har ”profeter” talat om att ”snart kommer Jesus tillbaka på ett sådant sätt att alla människor förstår det”. Detta ska då föregås av ”världens undergång”. Siandet om ”den sista tiden och Jesu återkomst” har proklamerats vid ett otal tillfällen under den kristna kyrkans historia. Hitintills har världen inte gått under trotts Djingis Kahns härjningar under 1200-talet, digerdöden under 1300-talet, religionskrigen mellan muslimer och kristna under 1400-talet, trettioåriga kriget under 1600-talet, Napoleonkrigen under 1800-talet och de två världskrigen under 1900-talet, för att ta några nedslag i historien. Idag uttalar människor kanske klimatkrisen som orsak till världens undergång.

Kanske det är så att Jesus redan kommit tillbaka till oss människor för länge sedan. Han är den sanne Guden inkarnerad som människa och går vid vår sida. Likt Dietrich Bonhoeffer uttrycker att Gud genom upplysningen och vetenskapen gjort människan myndig, så kan vi inte längre skylla på Gud varje gång vi människor står inför existentiella kriser. Gud har gjort oss människor myndiga och är Hans armar, ben och hjärnor här på jorden.

Vi är satta att förvalta skapelsen väl men också att med klokskap tämja den. Med Jesus Kristus i våra hjärtan blir vi Hans redskap att bygga Guds rike här på jorden.     

Hade Jesus en mamma och en pappa. Och hur var det med syskon? 

Yngve: I de bibliska berättelserna tänker vi oss att Jesus mamma var Maria, att Gud Fader är Jesus pappa i någon bemärkelse genom Inkarnationen. Josef är Jesus jordiska pappa, kanske man kan säga “styvpappa”. Det berättas också om att Jesus hade syskon, både bröder och systrar.

Fördjupning:

Jesus mamma var Maria som det berättas om i evangeliet. När det handlar om Jesus pappa så berättar både Markusevangeliet och Lukasevangeliet om hur Jesu moder Maria blir havande genom Helig ande. Maria bebådelsedag firar kyrkan ungefär nio månader innan jul för att påminna oss om Guds mirakel, det som brukar nämnas som inkarnationen, det vill säga att Gud blir kött. Gud tar i Jesus mänsklig gestalt och Jesus benämns som Guds son. 

Inkarnationen, detta med Guds människoblivande, kan tänkas förstås något olika i de fyra evangelierna. Markusevangeliet börjar med Johannesdopet och i samband med Jesu dop delar sig himlen och den Helige Anden kommer ned som en duva och en röst hörs från himmelen: “Du är min älskade son, du är min utvalde”. 

Kanske Markusevangeliet kan tolkas som att det är i samband med Johannesdopet som Inkarnationen sker. Detta brukar ibland benämnas som “adoptiv inkarnation”. 

Matteus och möjligen ännu tydligare Lukasevangeliet berättar om Marias bebådelse, det vill säga att hon blir havande utan att ha legat med en man, utan att hon blir havande genom Helig ande. I Matteusevangeliet är dessutom Johannesdopet betydelse nedtonar och i Lukasevangeliet verkar dessutom Johannes sitta fängslad medan Jesus blir döpt. 

I Johannesevangeliet berättas inget om Jesus födelse och Johannesdopet tenderar att vara fullständigt ointressant. Här berättas om att Jesus, Ordet var i tidernas begynnelse.

I de bibliska berättelserna tänker vi oss att Jesus mamma var Maria, att Gud Fader är Jesus pappa i någon bemärkelse genom Inkarnationen. Josef är Jesus jordiska pappa, kanske man kan säga “styvpappa”. Det berättas också om att Jesus hade syskon.

I Matteus 12:46-47 kan vi läsa: Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ”Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.”

I Matt 13:54-56 kan vi läsa: "Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan, så att man häpnade och sade: 'Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss?'

I Joh 7:5 påpekas att "inte heller hans bröder trodde på honom".

I Galaterbrevet 1:18-19 nämner Paulus att han träffat inte bara Petrus, utan även "Jakob, Herrens broder". 

Gick verkligen Jesus på vattnet? 

Yngve: Huruvida Jesus verkligen gick på vattnet är en tolkningsfråga. Om vi i den kristna trons lära utgår från att Jesus är Guds son, det vill säga att Gud genom Jesus har blivit människa så blir svaret på din fråga: Ja, Jesus gick verkligen på vattnet, eftersom det är fullt möjligt för Gud.

 Fördjupning:

Hur kan vi förhålla oss till detta som vi kallar för Guds mirakel? Jag tänker att det finns några olika sätt att närma sig dessa spörsmål. 

Jo visst. Jesus gick absolut på vattnet. Detta på grund av att Han genom att vara Guds son är både  fullt ut sann människa samt fullt ut den ende Guden själv. Och för Gud är det fullt ut möjligt.

Nej. Bibelns berättelser är bara sagor som en modern upplyst människa absolut inte kan tro på. Låt oss göra ett empiriskt experiment och låta tio tusen människor försöka gå på vattnet och hundra procent av den undersökta gruppen kommer garanterat att sjunka som stenar. 
Bibelns berättelser och Jesu gärning och undervisning berättar något som döljer sig djupt inom människan och berättar det oförklarliga i andens värld. 

Och så har vi “Discovery-metoden” Vi tänker oss att Jesus går på Genesarets sjö och att just denna natt har den frusit till is, eller att det egentligen är på Döda havet som han går och att salthalten just vid detta tillfälle var extremt mycket högre än vad den är idag. Förklaringarna sätter här inga gränser. Han stod på en val, han stod i en mycket lågt stående båt etc. 

Evangeliet berättar om Jesus liv och gärning, hans död, uppståndelse och himmelsfärd. I tron på Honom blir Hans liv, gärning, död och uppståndelse och himmelsfärd sanning. Jesus går på vattnet bland annat för att visa lärjungarna om trons kraft. I tron på Honom blir Guds mirakel sanna. Om detta berättar bibelns berättelser om Honom. 

Samtidigt, och här finns en paradox, vet vi att det inte går att gå på vatten om vi bortser från “Discoverymetoden”. Gud är till sin natur transcendent, vilket innebär att Han är osynlig, otillgänglig, outgrundlig, oändlig och fullständigt fördold för oss människor. Gud uppenbarar sig dock i sin immanens det vill säga att Han i någon mån uppenbarar sig i sin skapelse. Vi tänker att Han uppenbarar sig genom naturens outgrundliga under och skönhet. Och vi tänker oss att Han uppenbarat sig genom Patriarkerna i Gamla testamentets berättelser. Han uppenbarar sig genom Mose och förbundet. Och Han uppenbarar sig genom Jesus Kristus, ty genom Honom har Gud fullt ut blivit människa. Så genom Guds uppenbarelse lever vi i tro på Honom och så blir Guds mirakel verkliga. 

Så svaret på din fråga om Jesus verkligen gick på vattnet är: Ja, i tron på Jesus Kristus är Hans gärning verklig och sann. 

Varför är ormen så illa sedd i Gamla Testamentet?

Yngve: Ormen är ett mytiskt djur som skrämt och fascinerat människor i alla tider. Den kristna kyrkan tolkar ormen i paradiset som Djävulen, vilken frestar Eva och Adam att begå synd. I den judiska förståelsen är ormen inte självklart ond eller illa sedd.

Fördjupning:
Enligt WHO dör varje år 11.000 människor av ormbett världen över. Enligt en doktorsavhandling av Peter Annas vid Uppsala universitet från 1997 är rädsla för ormar och spindlar genetiskt betingad. Ormfobi, eller herpetofobi, kan ha sin förklaring i en naturlig respekt för dessa djur har varit nödvändig för vår arts överlevnad. Sedan finns förstås de som har så stark ormfobi att det försvårar deras liv, vilket är något utöver den naturliga respekten eller rädslan för ormar. 

Ormar har både skrämt och fascinerat människor i alla tider. Under antiken och även i nordisk mytologi kan vi härleda till berättelser om "urormen" varur allt skapas. 

I Judendomen symboliserar Ormen i paradiset Satan "anklagaren", han som bland annat i Jobs bok visar Gud på människans natur av vankelmod och otillräcklighet. Satan är i detta sammanhang inte nödvändigtvis ond, utan visar genom sin argumentation på människans natur. I första Moseboken tredje kapitel argumenterar ormen med Eva genom att dels ställa frågor samt att ifrågasätta hennes egna slutsatser och svar. 

“Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?« Kvinnan svarade: »Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.« Ormen sade: »Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.« Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.”
Första Moseboken 3:1-6 B2000

I judisk tradition är “syndafallet” en del av Guds plan. Ett par naturliga frågor i samband med läsningen av berättelsen i första Moseboken tredje kapitel kan vara: Varför skapar Gud ormen “det listigaste djuret av alla” och varför gör Gud människan så oerhört nyfiken att hon liksom har i det närmaste ett inre tvång att titta under alla stenar och ständigt utforska den värld hon lever i. Denna nyfikenhet, kan man tänka, gör att människan inte har tillräcklig egen kraft att motstå frestelser. Låt en skål med godis stå framme och säg till ett barn att han eller hon inte får äta av godiset och lämna rummet. Barnet kommer nästan garanterat att ha tryckt i sig om inte hela godisskålen så i varje fall försvarligt ett antal godisbitar. 

Den kristna kyrkan var i sin begynnelse en liten rörelse som var en del av den judiska gemenskapen och religionen. Det judiska arvet är i kyrkan central också i våra dagar, samt den grekiska filosofin däribland andra Platon och hans dualistiska världsåskådning. 

Den unga kristna kyrkan brottas med frågor gällande treenigheten och Jesus Kristus status. Är Jesus Guds son och vad menas med det? Är Jesus den sanne Guden inkarnerad som människa? Vad betyder att Jesus Kristus är inkarnerad som Guds son? Är Jesus fullt ut människa? Är Jesus fullt ut Gud själv? Är Jesus till hälften människa och till hälften Gud? 

Under tre och fyrahundratalens kyrkomöten fastställs Jesus status. Om Jesus är Guds son så måste det betyda att Gud nederstigit till jorden och genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa och då det är Gud som blivit människa så är Han också fullt ut Gud själv. Så har alltså Gud uppenbarat sig för oss människor för att vi ska tro på Honom och därmed bli frälsta. 

I den kristna läran får berättelsen i första Mosebokens tredje kapitel betydelsen “syndafallet”. Kanske till skillnad från judiska tolkningar blir i kristendomen orsaken till syndafallet människans skuld, hennes olydnad och hennes vilja att bli gudalika. Människan vänder sig bort från Gud i en stoisk övertygelse att hon inte behöver Gud. Det är grunden till hennes synd och däri ligger en obetalbar skuld som benämns bland andra av Augustinus som “arvsynden”. Denna skuld kan bara betalas genom Jesu Kristi död på korset och så övervinner Gud skulden och upprättar människan och skapelsen. 

Det blev en ganska lång text som svar på en angelägen och intressant fråga. Din fråga var “Varför ormen är så illa sedd i Gamla Testamentet”. Svaret är att ormen inte självklart är illa sedd i Gamla testamentet, utan snarare att kanske tydligast i den kristna läran har ormen fått representera frestaren, den som snärjer och lurar människan att vara olydig mot Gud. I det judiska sammanhanget är ormens “ondska” betydligt mer nedtonad. 

Att ormen är representerad som en aktiv part i samband med skapelseberättelsen är kanske inte så konstigt då ormen ofta finns med som symbol eller aktiv part i de polyteistiska skapelseberättelserna samt att omen under antiken är ett mytiskt djur. 

Dessutom verkar det finnas en närmast nedärvd rädsla och respekt gällande ormar av evolutionära skäl.  

- Har Jesus verkligen funnits?

Yngve: Ja. Den fysiska personen Jesus föddes kring år 0 och dog på korset kring år 33. Källor, förutom nya testamentet, är flera romerska rullor.