Meny

”I den här gruppen är ingen ensam”

Det är det svåraste och viktigaste arbete man kan tänka sig. När döden drabbar familjer blir ingenting sig likt igen. Att låta föräldrar och barn gå i parallella samtalsgrupper har visat sig vara ett sätt att hjälpa både vuxna och unga att ta sig igenom det svåra. Två diakoner i sjukhuskyrkan Falun och en diakon på Gotland berättar.

AV SARA GRANT
Ur tidningen Omsorg, Verbum
 

– NÄR ETT DÖDSFALL sker i en familj blir ingenting sig likt igen. Och trots att döden inte är frånvarande i vården, är det så svårt när det är barn inblandande, säger Maria Näslund i Falun som varit diakon i över 30 år och jobbat i sjukhuskyrkan i många år.

– Personal i våra församlingar och inom vården uttrycker samma sak. dem. I sjukhuskyrkan såg hon först hur många sökte hjälp och stöd.

År 2007 inleddes det arbete som har levt vidare sedan dess, ”Barn och unga i sorg” i Dalarna. Med Falun som bas startade ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Sjukhuskyrkan, Landstinget i Dalarna och Rädda barnen. Präst, diakon, lekterapeut, församlingspedagog, kurator och sjuksköterska – all kompetens samlades för att möta behovet.

– Vi är så otroligt glada över det här samarbetet. Tillsammans möter vi så många olika människor och har ett underlag för att hitta deltagare till grupperna, berättar Maria Näslund.

ATT SAMLA ALL KUNSKAP och erfarenhet under ett paraply var dock bara början. Alla barngruppledare har gått utbildning på Ersta Sköndal högskola, ”Stöd för barn och unga i sorg, att leda stödgrupp”.

– Det ger en trygg grund, vi behöver inte fundera inför varje gruppstart hur vi ska arbeta. Vi har en gemensam utgångspunkt och en kvalitetssäkring.

I dagarna startar man en tonårsgrupp, och parallellt med den en föräldragrupp.

Lena Linder är diakon och leder föräldragruppen i Falun. Hon ser ett stort värde i parallella grupper.

– Alla sörjer så olika. Barnet kan uppfatta det som att en förälder bara går ut och inte säger någonting, medan barnet tar på sig en roll att försöka fixa allt. I gruppen får de en chans att få veta att alla sörjer.

PARALLELLA GRUPPER är praktiskt – en vuxen får möjlighet att prata med andra utan att behöva ordna barnvakt, eftersom barnet går i sin grupp samtidigt – men framför allt är det ett sätt att öppna för fortsatta samtal hemma.

– Föräldragruppen fungerar exakt utifrån vad barnen har för tema. De vuxna kanske pratar mer, medan barnen har fler övningar, men vi har alltid ett pyssel som är likadant. Pysslet blir en ingång att prata med varandra på vägen hem, berättar Lena Linder.

Mellan grupperna råder tystnadsplikt. Ett barn ska känna sig helt tryggt att öppna sig i gruppen, även kring exempelvis ilska mot den kvarlevande föräldern.

– Det händer förstås att föräldrar frågar om de kan få veta lite hur det går för barnen, men då får vi säga att nej, det är något de får prata om själva i bilen hem. Då kan pysslet vara en bra ingång: ”Jaha, gjorde ni också armband i dag …?”

Juana Baumann är diakon i Norra Gotlands pastorat. Hon ledde tidigare sorgegrupper för barn i Huddinge utanför Stockholm, och hon har också upplevt hur värdefullt det är med grupper för föräldrar och barn samtidigt.

– Det är skönt för barnen att veta att ”nu vet mamma eller pappa vad vi har pratat om”. Föräldrarna vet förstås inte exakt vad som sagts, men de kan vara förberedda på frågor och känslor som kan komma efteråt.

Arbetet med barn som sörjer kan bjuda på sina egna utmaningar, och stödet från chefer och arbetsledare är extremt viktigt.

– Det är svårare att hålla deras sorg ifrån sig. Sörjande är ju något man måste lära sig hantera, men man blir så påverkad av barnen och av deras sorg. Det är så mycket skörare. Då är det jätteviktigt med handledning och någon att bolla med.

JUANA BAUMANN kan se hur det hjälper barnen att få en plats att slippa känna sig ensamma på, och ett sammanhang där alla känslor är okej.

– Något av det första vi gör i gruppen är konstatera att vi flera. Och vi benämner det hemska, vi pratar om vem det är som är dött.

Sedan handlar det om att utifrån träffarna återge barnet en känsla för att det faktiskt finns en framtid. Och det är i synen på framtiden som Juana Baumann kan se den största förändringen.

– Vi gör en övning någon av de första träffarna, där vi pratar om hur det är nu, och hur de ser framtiden. Sedan gör vi om den i slutet, och i synnerhet framtidssituationen förändrats jättemycket. Det finns ett ljus och ett hopp.

Juana Bergman upplever att många församlingar satsar på att bli bättre på att och arbeta med sorg.

– Kyrkan är överhuvudtaget bra på detta. Vi vågar ta hand om det svåra, hantera det. Vi kan vara öppna och prata om sorgen, för vi har inte den traditionella synen att livet tar slut. Vi tror ju på någonting efteråt.

MARIA NÄSLUND BETONAR också kyrkans unika kompetens att möta sorg.

– Jag tycker att vi som kyrka ska våga kliva fram mer, vi är jättebra på att jobba med grupper. Vi ska inte backa bara för att det handlar om döden. Det finns stödgrupper i många församlingarförsamlingar, och det arbetet hoppas jag ska växa ännu mer.

Det viktiga arbetet gör deltagarna själva.

– Det är inte gruppledarna som är huvudpersoner. Vi ska se till att gruppen är en säker och trygg plats, men det är barnen som hjälper varandra. När de öppnar sig för varandra och delar med sig, och de kan känna ”Men så känner ju jag också”, det är då det händer.

Maria Näslund avslutar:

– Vi är inte behandlare. Vi är möjliggörare.