Meny

Predikningar

Här lägger vi ibland ut en predikan av en av prästerna i Svenska kyrkan Falköping. Varje vecka kan du läsa "Tankar inför helgen" på Svenska kyrkans gemensamma webb. Du hittar länk till sidan nedan.

GE GUD MER PLATS I VÅRA LIV

Predikan under miljöutbildning 2016-09-27 Mark. 10:17-27 Ps. 23:1-4, Ps 398:- och Ps 23:5-7 Av: Kristina Kosonen Askolin

Numera har det blivit lite inne att leva enkelt och äga få saker. Människor har upptäckt hur befriande det är, när man inte måste ta hand om massa saker, vårda, putsa och städa. Människor har börjat inse att det inte är en tävling; om vem som har mest saker när man dör.

Vi föddes och kom till jorden nakna, och ingenting kommer vi att kunna ta med oss härifrån. Vill vi få med oss något till andra sidan, får vi börja samla skatter i himlen, och bli rika inför Gud. Vi måste börja lite på att Gud tar hand om oss och vill oss väl. Vi måste sluta spela Gud själva! Det är så lätt att planera och tänka ut hur allt ska bli – så gör vi nog alla! Men hela tiden får vi påminna oss om att det bara är Gud som har all kontroll. Kanske är det inte så dumt att säga: ”Om Gud vill, och vi får leva…”

Mannen som kommer till Jesus och undrar hur han ska få evigt liv, han som ägde så mycket – Vi får aldrig veta hur det gick. Det står bara att han gick bedrövad bort, för han ägde mycket.

Kanske blev det för svårt för honom? Eller så gick han verkligen och sålde allt och gav åt de fattiga och kom sedan och följde Jesus. – Vi vet inte!

Men är det så, vi ska göra? Sälja allt och ge åt de fattiga? Nej, jag tror inte det. Men just för den mannen var det, det som behövdes.

Vi kanske har andra saker som vi har fastnat i och som vi sätter vår yttersta tillit till. Istället för att sätta vår yttersta tillit till Gud.

Men många av oss, är som mannen – Vi äger mycket!

Och även om vi inte behöver göra oss av med allt, så skadar det verkligen inte om vi delar med oss av det vi har till andra. Moderna forskningar visar att när vi städar och rensar bort saker i vårt hem, så sker också en själslig rening – och vi mår bättre. Vi kristna skulle kanske säga att vi städar undan, och ger Gud mera plats i våra liv.

Våra saker och ”slit och släng samhället” påverkar också jordens resurser. I skapelsens begynnelse fick vi uppdraget av Gud att bruka och bevara denna jord. Men med vår nutida konsumtion så håller vi istället på att förbruka jorden, inte bara bruka den! Bevara – har vi varit ännu sämre på.

Men vi har fått upp ögonen och gör nu vårt bästa för att rädda jorden – så länge ingenting annat blir viktigare, som t.ex. olika storföretags vinstintressen. När fattiga människor tvingas sälja sin jord för att överleva kortsiktigt och sedan inte har någon jord att odla på. När vi på olika sätt urlakar jorden så att de grödor som vi faktiskt odlar inte innehåller så mycket näringsämnen som de gjorde bara när våra föräldrar var barn.

Idag är det lite inne att ta hand om miljön, och det ska vi nog vara tacksamma för!

År 1980 blev den Helige Fransiskus av Assisi skyddshelgon för ekologi. Fransiskus som är ett av de mest kristus-lika helgonen hittills genom den katolska kyrkans historia. Fransiskus som har skrivit psalmen som vi sjöng, han som predikade för hela Guds skapelse – Träden, blommorna, gräset, fåglarna och vargarna. Fransiskus som förespråkade enkelhet. Lite ironiskt nog firar vi helgonet Fransiskus den 4 oktober, som blivit kanelbullensdag. Men kanske kan vi dra nytta av det. Ta en enkel fika med kanelbullen och lyssna i tro till Gud – Vad är det jag behöver göra mig av med, som står i vägen i mitt liv? Hur samlar jag skatter i himlen istället för på jorden? Hur brukar och bevarar jag denna planeten?

– Vi behöver inte göra det själva – Vi får göra det tillsammans – Tillsammans med varandra och tillsammans med Gud.

Hur svårt är det inte för den som har pengar att komma in i Guds rike?

Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga!

För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

Tillsammans är nyckelordet! Tillsammans med varandra och tillsammans med Gud får vi återuppta vårt uppdrag att bruka och bevara vår jord. Och tillsammans med Fransiskus får vi göra det enkelt, genom att leva enkelt och lyssna i tro.

– Ty för Gud är allting möjligt.

.......................................................................................................................

FATTIGDOMENS FRIHET

Predikan den 18 sept 2016  17 s e tref, J. Hagström

För ett par veckor sedan talade vi här i S:t Olof om detta mysterium livet är, och som vi blir inkastade i utan skyddsnät. Plötsligt befinner vi oss på livet stig, och det är bara att börja trampa på. Vi hade ett dopbarn med oss, och det blev så påtagligt tydligt. I samma mässa läste vi också upp namnen på ett par församlingsmedlemmar som genom döden lämnat oss. Vi kastas in och vi kastas ut.

Boken Predikaren, som vi läste ur i den gammaltestmentliga läsningen, sägs vara författad av kung Salomo. Den vise, den rike, vackre och mäktige. Den som har allt som krävs för att vara riktigt lycklig, enligt denna världs allmänna mening. Ändå anar vi när vi läser i Predikaren en stor tomhet, och en djup sorg. Rikedomen, makten, skönheten, ja inte ens visheten ger honom det han innerst inne behöver för att få ro i sin själv. Visst är det väl en tragik i detta?

Också Salomo den vise kom in i världen naken, och fick lämna den naken, utan några ägodelar, utan makt. Han fick lämna ifrån sig alltihop. Vi förknippar honom med storhet, men under den långa tid som hans namn varit ett begrepp har han själv bara haft makt och rikedom i ungefär 3 % av tiden. I 97 procent av hans berömmelses tid har han varit maktlös och utfattig. I tidens perspektiv är maktlöshet och utfattighet vårt mänskliga normaltillstånd. Det är under några få år vi äger något, och har något att säga till om.

Detta är ett evangelium för den som nu lever och är maktlös och utfattig. Men det är ett hot och en obekväm sanning för den som äger mycket. Den som vill hålla fast om sin position och sin egendom måste obevekligt hålla alla påminnelser om vår dödlighet åt sidan.

Det skulle kunna innebära det omvända: Att göra sig till vän med fattigdom och maktlöshet hjälper oss att möta det faktum att vi en gång ska dö. Att frivilligt välja enkelhetens livsstil är kanhända kungsvägen till ett liv utan rädsla och utan ångest för att det ska ta slut. Att leva i enkelhet blir då vägen att verkligen kunna leva sitt liv helt och fullt i glädje och tillit.

Detta kom en ung man att få upptäcka när han i sin blänkande vackra rustning ridande drog ut ur staden Assisis stadsportar för att dra i krig med grannstaden Perugia. Han var son till en rik tyghandlare, och hans ambition var att bli känd som modig, stark och rik. På vägen där han red med sina vänner mötte de en leprasjuk man, och Frans, som riddaren hette, sporrade sin häst för att snabbt komma undan. Ingen vill väl vara nära en smittohärd.

Men där han red så slog honom en tanke – ansiktet på den leprasjuke förföljde honom, och han insåg att det var Jesu ansikte han hade sett. Han vände om, tog hand om den sjuke, satte honom i sadeln på sin häst och tog honom till en sjukstuga för leprasjuka. Före denna erfarenhet berättades det om Frans, eller Franciskus som vi också kallar honom, att han undvek de leprasjuka så till den milda grad att om han såg deras hus på kilometers avstånd höll han genast för näsan och vände bort ansiktet.

 Själv berättade Franciskus senare om detta så här: ”Vad som tidigare äcklade mig blev istället en källa till andlig och kroppslig frid. Efter den händelsen dröjde det inte länge innan jag lämnade denna värld.”

För Franciskus betydde ”att lämna denna värld” att ta hand om de utsatta och be i övergivna kyrkor och kapell. Han valde en helt annan livsinriktning, med en aktiv strävan efter större enkelhet i allt han gjorde. I den strävan fylldes den där inre tomheten han tidigare burit i hjärtat. Den vise kung Salomo hittade aldrig fram dit. Han fastnade i sitt grubblande som vi finner det i Predikaren. Kanske är det helt enkelt så som  en nutida bloggare skriver: ”Att äga är att bli ägd. Saker tar plats och tid. Ju mer saker vi har, ju mer plats behöver vi. Kanske behöver vi då lägga mer tid på att få råd med plats. Sakerna tar över. För att fortsätta ha råd med mer plats måste vi kanske jobba mer, och har då mindre tid att lägga på att använda sakerna. Vem äger vem om sakerna äger din tid?” Ägde Salomo – eller var han ägd?

Frågan till dig och mig är: Vem äger vem? Och hur kan vi bli fria och hur kan vi stilla vår inre oro? Jesus säger: ”Den som mister sitt liv för min skull, han ska finna det.”  Vi är vi något på spåren här, och både Franciskus och mästaren själv kan lära oss mycket, till glädje för både oss själva och människorna runt omkring oss. Vi ska inte leva Franciskus liv. Det han gjorde var hans uppdrag, i den tid som var hans. Vi ska leva våra liv, men likt Franciskus med Guds kärlek som stadig kompassnål i vår hand. Amen.

 

KOM TILL MIG ALLA NI SOM ÄR TYNGDA AV BÖRDOR

Predikan den 4 september 2016 15 sönd e tref II J. Hagström

Vad är det att vara människa? Vad handlar detta livet egentligen om? Svaret på de frågorna får vi aldrig av någon vetenskapsman. Vi får dem inte i skolan, och inte på jobbet. Vad handlar detta om, att vara människa och vandra sina kanske 80 år på denna jord? Svaret på frågan måste var och en komma fram till själv, genom erfarenheter och genom att samtala med andra som också vandrar där på livsstigen.

Det måste vara märkligt att födas. Att plötsligt bli satt i denna värld och börja sin livsvandring. Ingen av oss kommer väl ihåg ögonblicket när vi kom in i tid och rum, men den som varit ute och vandrat kanske kan likna det vid att plötsligt vakna upp och vara på en vandringsled. Du ser stigen, och rösena du ska följa. Men du vet inte hur du hamnade på stigen, eller vart den bär. Det är bara att börja gå.

Den enda vägledning du får är att prata med andra som också går stigen fram. Var började den?  - Ingen vet. Var leder den? - Ingen vet det heller. Det finns teorier och ideer, men de spretar, och vem ska man lita på? Vi trampar på i väntan på att kanske få ett svar.

Och där, längs stigen, gör vi själva egna erfarenheter som steg för steg hjälper oss att förstå. Bilden klarnar. Kanske är vi här för att njuta av vandringsluften och skönheten runt omkring oss? Och många upptäcker hur stor mening och glädje det är i att få hjälpa andra som vandrar stigen fram. Kanske det till och med är större är det mål dit stigen leder? Stigens mål är redan här när vi bär varandras bördor och stöttar varann.

Vi får säga med Lisa Ekdahl: Vem vet, inte jag, vem vet, inte du. Men erfarenheterna har vi tillsammans. Och för att minnas dem skriver vi ner dem i böcker. I världslitteraturen miljontals. Och några av dem blir så viktiga för så många att de samlas och sparas från generation till generation. Så är det med Bibelns 77 böcker. I dem anar vi att man kommer rätt nära vad det här livet handlar om.

Framförallt kommer man i Bibeln nära den spännande människan Jesus. Född i staden Betlehem och uppväxt i Nasaret för ungefär 2000 år sedan. För mig har det kommit att bli så att han bäst av alla kan hjälpa mig förstå vad det är att vara människa. Att läsa om honom hjälper mig ana, inte veta,  vart stigen troligtvis leder. Och berättelserna om Jesus hjälper mig förstå hur stigen bäst ska vandras.

Varje vandrare måste ha en packning, det vet ni som varit ute i skog och mark. På en fjällvandring plockar vissa med så mycket att ryggsäcken blir hög som ett hus. Andra försöker minimera så mycket som möjligt. Oavsett hur man tänker och packar, så blir säcken ofta för tung, och hindrar oss på vandringen. Då stannar vi, och ställer ner den några minuter. Det hjälper.

På livets stig är det inte lika lätt. Vi bär på ansvar. Vi bär på borden, och måsten. Saker att komma ihåg och åtaganden till höger och vänster. Men Jesus lär oss något mycket viktigt: Vi får ställa ner också de bördorna och vila. Ni vi tror att allt hänger på oss, vilar på våra axlar, samhällets framtid, miljön, freden, landbygdens utveckling eller fotbollslagets existens. Då säger Jesus:  ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, så ska ni finna vila” Med andra ord: Gör det du kan här och nu, men låt Gud ta ansvar för resultatet. En skön inställning. Vi gör vad vi kan, så mycket vi orkar och förmår, och som vi har glädje i. Men resultatet råder vi inte över. Framtiden vilar i Guds händer, inte våra. Vi kan släppa det.

Många, många människor har gjort denna befriande upptäckt, som vi kallar evangelium. En insikt som vi gång på gång glömmer bort, och måste vända tillbaka till. Gång på gång hamnar vi tillbaka in i träsket av ”kravgyttja” och ”måstelera” och tror att all framtid vilar på våra axlar. Vi tror att vi är Gud. Men det är inte du och jag som är Gud. Det Gud som är gud, och så måste det få vara. Bara då finner vi vila, bara då finner vårt hjärta ro.

 

OCH HAVET ÖPPNADE SIG!

Predikan den 29 maj 2016 1 s e tref, jonas hagström

Du får inte börja meningen med ”och”, sade min skollärare strängt till mig. Han hade säkert rätt, på ett vis, men han hade säkert inte som barn gjort samma upptäckt som jag: Att i mormors gamla familjebibel började många meningar på just ordet ”och”. Och det lät så bra. Att sätta ordet ”och” i början på meningen berättar om att det alltid finns ett före, alltid en orsak, alltid en förhistoria. Inget börjar från noll, utan allting kommer av något annat.

Idag – i en tid av historielöshet, där många attraheras av samma unkna tankegods som för åttio år sedan skränades ut av marscherande män i ridstövlar. I denna tid behöver vi ofta börja med ordet ”och” för att förstå att också du och jag är produkter av det som hänt före oss. Vi står inte starka och självständiga gentemot historien. Vi är barn av den, och måste ständigt gå tillbaks för att förstå och söka fasta hållpunkter.

En sådan fast klippa hittar vi i Andra Moseboken, det stycke som vi idag hörde läsas som gammaltestamentlig läsning. Vi läser inte av plikt, inte utifrån måsten eller borden, utan vi läser våra texter för att vi behöver dem. De talar om oss och hjälper oss att finna fäste i tillvaron. Som när klättraren på bergväggen söker med fingrar efter små ojämnheter, skrevor och håligheter där det går att ta spjärn.

När folket kommer fram till Röda havet är det stängt läge. De har följt Guds ledning – och hamnat i en cul de sac, ordagrant från franskan en ”säckväg”, eller som vi säger en återvändsgränd. Det är inte roligt, och de är inte ensamma. Samma erfarenhet har människor gjort i alla tider. Följer sitt samvete, söker ledning i bibel och bön, och hamnar i helt stängt läge. Man kan tycka att det inte borde vara så. Man kan tycka att väger borde vara jämn och rak för den som söker följa Guds vilja. Men så är det inte.

Och – märk ordet – med detta är vi i gott sällskap. När vägen leder rakt in i säcken, då kan vi misströsta, men vi är inte ensamma. Gud finns med i det instängda eller trängda läget. Gud är alltid med, och har alltid varit där du är, före dig. Kanhända var det bara Moses själv som litade på det när havet böljade framför de flyende, och förföljarna närmade sig bakifrån.

När de väl kommit över till andra sidan sjöng de glada sånger. Men snart nog tog klagovisorna över. Hur ska det bli nu då? Vart är vi på väg egentligen? Vi skulle aldrig ha ändrat på det gamla sättet att leva, vi hade det bra i Egypten! Hur ska vi nu få något att dricka?

Och – som ett svar på det destruktiva tillbakalängtandet slår Moses med staven på klippan, och klart vatten strömmar fram. Tecknet på hur gud går med in i framtiden, in i nya livssituationer, in i nya omständigheter. Minns gärna det gamla, men tillbaks till Egypten ska vi inte!

Det är nyttigt att tänka på Moses och uttåget när vi tycker att saker och ting förändras omkring oss. Vems sida står vi på: Moses, eller det ständigt kverulerande folkets? Och – väntar vi oss verkligen ett liv utan svårigheter och motgångar? Då är det kanske vår inställning vi bör ompröva.

Klippan med vattnet som Moses manade fram är tecknet på livet i den ständigt nya tiden. Tecknet på att Gud är med. Det nya som händer nu är det gamla för kommande släkten. Det som de kommer att sucka och längta tillbaks till. Och dopet är ursymbolen för allt detta.

Dopet är tecknet på havet som öppnade sig. Dopet är tecknet på hur Gud ger de sina de behöver också på vandringen i öknen. Dopet och dopfunten i våra kyrkor är tecknet på Jesus, hörnstenen och klippan, som vi med tillförsikt kan bygga våra liv på. Bygger vi vår trygghet på det löfte vi fått i dopet – då står vi stadigt vad som än händer och sker. På dopets löfte kan vi leva, och på dopets löfte kan vi dö.

Lyssna till orden ur Psaltaren 40: ”Du ställde mina fötter på en klippa, du gjorde mina steg fasta”. En människa som lever i dopets trygghet – inte att jag tagit beslutet att höra till Gud, utan att Gud tagit beslutet att jag får höra till – en människa som lever i detta kan med glädje sjunga med i de orden: ”Du ställde mina fötter på en klippa, du gjorde mina steg fasta”. 

 

DET ÄR ÖPPET – KLIV IN!

Predikan den 1 maj  2016 Bönsöndagen II  Mössebergs kyrka,  JONAS HAGSTRÖM

Ikonernas ikon står uppställd här i kyrkan idag. En kopia naturligtvis, eftersom alla ikoner är kopior. Avbilder av avbilder av avbilder av det heliga själv. Fönster, måhända en aning diffuserade och oskarpa, men ändå fönster mot himlen och den andra verkligheten – den bortom rum och tid.

Vi kan alla ana den verkligheten. Den ligger nedlagd i oss och tillåts skymta fram vid speciella tillfällen i vårt liv. Vi förväntar oss att det är i de gladaste och lyckliganste stunderna, men erfarenheten visar att det oftare är i nödens, sorgens och saknadens stunder som det himmelska ljuset plötsligt bryter igenom vardagens molntäcke.

”Nåden ligger gömd i de döpta, i väntan på själens beslut” säger kyrkofadern Didachos på hundratalet efter Kristus. Nåden, himlen, Guds kärlek, ligger gömd i dig och mig, i väntan på vårt beslut att låta den blomma fram. En fin tanke.

Därför kan Jesus säga med stor säkerhet: Be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Helt enkelt därför att sammanfattningen av det vi ber om, och det vi söker redan är nedlagt i oss i dopets löftesord. Evigheten – meningsfullheten, livet självt om än döden besegrar vår kropp – allt detta finns där redan i Guds tanke med var och en av oss. Och dopets löftesord att det gäller just dig och mig inskärps när alla våra namn används. Människa: Du hör till Gud, lev i av den vetskapen!

Ikonernas ikon, treenigheten, av Rubljev ger oss en bild av den gemenskap vi hör till. Bilden visar en flöde av tillit och kärlek mellan de tre figurerna. Skaparen som älskar befriaren. Befriaren som pekar på livgivaren, som i sin tur visar tillbaks till befriaren – Jesus. Gemenskap runt bordet med glädjens och festens symboler. Och en plats är tom. Det får plats fyra runt bordet. Den fjärde platsen är din.

Den platsen tar vi så fort vårt hjärta i tystnad vänder sig till Gud med sitt tack, hjälp och förlåt. Vi blir indragna i den tidlösa Gudsvärlden där Jesus lär oss att be Vår Fader. Där andens vind, kraft och inspiration flödar över var och en som slår sig ner vid bordet.

När då vårt förnuft säger stopp – detta är för diffust, för intellektuellt, för förandligat – då säger Jesus: kom ty allt är tillrett: Och i vår egen hemkyrka står doftande bröd och vin i högst påtaglig fysisk form. Det står där och väntar på oss. För också brödet och vinet vill tala till oss:  Du har en far som sörjer för ditt väl och ve. Det bröd som du behöver för att utföra ditt arbete i hem och arbetsliv, det berusande starka vin du behöver för att din glädje över livets gåva ska väckas upp ur sin vardagsslummer. 

När dina fötter tar stegen fram till nådens dörr, kyrkans altare, är det din egen knackning på himlens dörr. Och svaret på din knackning kommer långt bortifrån, över generation efter generation, från det allra första nattvardsbordet och Jesus själv. Bröd – för dig, och vin - för dig. Och du har tagit din plats vid bordet i Rubljevs ikon. Du är indragen i kärlekens mysterium, och du får stanna där en stund.

Men sedan blir du sänd. Trappstegen ner är bilden för hur du återvänder ner i din vardag. Stärkt och fylld av Guds nåd och kärlek, och sänd ut i en komplicerad och förvirrad värld där du får göra ditt bästa, sida vid sida med människor av god vilja över hela vår värld.

Be, så ska ni få. Sök så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas. Titta på ikonen så ser du att det stämmer – det är öppet. Välkommen in!  Amen