Meny

"Här får jag både ro och kraft"

För Ann-Louise Fihn blev Sjukhuskyrkan en viktig plats under några av de tuffaste åren i hennes liv. Här hittade hon både ro och kraft att komma vidare.

-Människan består av både kropp, själ och ande. När vi blir sjuka behöver den andliga biten också vårdas. Men det glöms bort ibland, eller hinns kanske inte med inom sjukvården. Därför är Sjukhuskyrkan så otroligt viktig.
Ann-Louise sitter vid det runda fönstret i Sjukhuskyrkan på Skaraborgs sjukhus i Falköping. Den här platsen, det här rummet, betyder väldigt mycket för henne. Hon berättar att hon återvänder hit ofta, trots att hon inte längre är patient på sjukhuset. Hon säger att det är en trygghet att få komma hit.
– Jag berättar för så många jag kan om vad som finns här, om den hjälp som erbjuds. Jag tror att många fler skulle komma hit om de bara visste att kyrkan fanns, säger hon.
– Som inlagd är det ju detta också en plats där man kan träffa andra patienter och förstå att man inte är ensam i det man går igenom. Här finns en gemenskap.

Ann-Louise kommer ursprungligen från Tidaholm men har under åren bott på många olika platser runt om i Sverige och Danmark. Till Skaraborg och Falköping återvände hon i slutet av 1980-talet.
Hon har brottats med psykisk sjukdom under lång tid och sedan 2002 har hon varit inskriven hos psykiatrin i Falköping i omgångar. Hon berättar att hon under de åren också sökte sig till olika alternativa metoder för att hitta vägar ur sin sjukdom. Men för henne ledde de bara till att hon blev mer vilsen.

– Jag ropade verkligen efter hjälp att hitta rätt igen. Men inom psykiatrin kunde man inte riktigt ge mig allt det jag behövde. Jag behövde helt enkelt själavård också, utöver den vård jag fick, säger hon.
Så småningom sökte hon sig till Sjukhuskyrkan och lärde känna sjukhusprästen Knut. Något som kom att bli en viktig vändpunkt. Nu fick hon stöd också i det andliga arbete som hon menar var nödvändigt för att hon skulle börja må bättre. Hon berättar att Knut var ett enormt stöd för henne under de svåra åren. Han har funnits för samtal och själavård men också hjälpt till med praktiska saker i vardagen när det behövts.

Han har också kunna ge henne nattvard när hon velat, något som annars är svårt att få ta emot för den som är inlagd och inte kan ta sig till kyrkan.
– Jag vet inte vart jag skulle ha tagit vägen om inte Sjukhuskyrkan funnits för mig när jag var som sämst. Det hade varit väldigt mycket svårare för mig att hittar rätt igen utan den, säger hon.
– Bara det att det finns en plats på sjukhuset där man alltid kan hitta stillhet och ro. Ibland är det jobbigt att vara på en avdelning, det kan vara stökigt och rörigt. Det är viktigt att få komma ifrån det och få ladda sig med kraft.