Meny

Pia: diakon

Pia Johansson Vestin är diakon och har jobbat inom Svenska kyrkan i 35 år. Hon brinner för att hjälpa människor och känner att hennes livserfarenhet kommer till användning i arbetet. Hon har också flera specialuppdrag. Inte alla passar att jobba med Polisens dödsbudslämning eller med POSOM-gruppen, men Pia tvekade aldrig att ställa upp.

”Jag kan se dem i ögonen och säga - jag förstår dig, jag har också varit där” 

– Jag vill rädda världen, säger Pia Johansson Vestin och skrattar. Jag vill lindra människors ensamhet... vara en medvandrare som lyssnar på det som finns inom människan och som ger råd, stöd och hjälp

Ända sedan småskoleåldern har Pia varit den som tröstat och hjälpt till.

– Var det någon som slog sig, var jag där och tröstade. Och alla som behövde extra hjälp satte man bredvid mig, minns hon

Efter gymnasiet hade hon ingen aning om vad hon skulle bli. Hon fick lite hjälp av skolans syokonsulent som tyckte att Pia skulle bli socionom. Men han tyckte inte att hon skulle utbilda sig på Socialhögskolan, utan på stiftelsen Stora Sköndal.
Hon förstod inte riktigt varför – då. Men lydde hans råd och blev färdig socionom 1977. Första jobbet blev på socialtjänsten i Botkyrka, där de hade haft personalbrist en tid.

Bild: IKON/Linda Mickelsson

– Det var bara att hoppa in i arbetet. Jag var 23 år, nybakad socionom och såg ut som 18… Det första jag fick göra var att åka till Tumba torg och omhänderta fyra barn. Deras föräldrar hade stuckit utomlands. Och det var ingenting vi fick lära oss om på utbildningen, berättar Pia

1980 fick Pia en dotter Emilia och det var som nybliven mamma hon började jobba i Svenska kyrkan. När hon vände sig till sin församling för att få veta om de hade någon barnverksamhet, blev svaret: – Nej, det har vi inte, men du skulle kunna starta en.

Pia började att ordna barntimmar i församlingen och blev snart involverad i en hel del andra verksamheter som begravningar, resor, bokcafé och trivselträffar. I takt med att dottern blev äldre kunde hon utöka timmarna i församlingen. En dag fick hon tipset av en kompis att läsa till diakon.

– I socionomutbildningen på Stora Sköndal hade man halva diakonutbildningen redan. Det måste ha varit det som syokonsulenten såg hos mig, funderar Pia

Sedan 1991 har Pia arbetat som diakon i olika församlingar i Svenska kyrkan. En vanlig dag har Pia minst ett samtal med en konfident, som man kallar de personer som vänder sig till kyrkan för att få hjälp.

– Det kan handla om ensamhet, sorg, förtvivlan, ekonomiska problem, problem i äktenskapet, problem med barn. Det är mycket ensamhet och sorg, berättar hon

Möjligheten för församlingens diakoner att ge någon pengar är liten, men de kan hjälpa till att ansöka om pengar från olika fonder och visa på andra möjligheter till hjälp. Många väljer att vända sig till kyrkan istället för socialkontoret.

– Vi har tystnadsplikt och för inga journaler. Många väljer att komma till oss också för den sakens skull, förklarar Pia

Bild: Hazel Lindkvist

Olika ansvarsområden

Pia har också ansvar för olika verksamheter i församlingen. En som ligger henne extra varmt om hjärtat är Veteranringen, ett nätverk för trygghet bland äldre. Veteranringen har en egen telefonlinje, dit de äldre ringer varje dag. Och varje dag kommer två av nätverkets volontärer för att lyssna av telefonsvararen och pricka av att alla har hört av sig. De äldre och deras anhöriga får tryggheten att veta att någon håller koll på om de mår bra eller behöver hjälp.

Något annat som Pia tycker är viktigt är firandet av församlingens 80- och 90-åringar. Det är högtidliga tillfällen med tre rätters lunch, underhållning och prinsesstårta.

– Det är ju de som har byggt upp församlingen, och faktiskt byggt upp Sverige. Vi vill visa att vi är glada att de finns

Pia är församlingens representant för stadsdelsförvaltningens POSOM-grupp som ger stöd vid större kriser och katastrofer, som rör många människor.

– Det skulle kunna vara om en tunnelbana vid Gullmarsplan kör in i ett stillastående tåg, eller en läktare på Globen rasar, förklarar hon

– I vår församling har vi en mängd platser där det skulle kunna ske katastrofer, så vi har alltid någon från församlingen knuten till POSOM

Att arbeta med polisen

livet, det är ju faktiskt något värt – det här vill jag inte missa”

Ett annat specialuppdrag som Pia har är att hon åker på dödsbudslämning med Söderortspolisen. Sju församlingar i söderort hjälps åt, så Pia har jour sju dagar var sjunde vecka. Även om det är ett tungt uppdrag tvekade Pia aldrig att ta det.

- Nej. Jag har jobbat på hospice, träffat människor i akut sorg och jobbat i Sjukhuskyrkan

Ändå beskriver Pia uppdraget som något av det värsta man kan göra.

– Vi följer med när det rör sig om ond, bråd död, berättar hon

Ofta åker Polisen ut på tidiga morgnar eller sena kvällar för att få tag i anhöriga när något hänt.

– Det är så viktigt att dödsbudet kommer från oss och inte från medier som Twitter eller Youtube eller något. Så det är en ytterst viktig uppgift, och jag känner att jag använder mig av min livserfarenhet av människor i kris och trauma, fortsätter hon.

Pia berättar om vikten av att nollställa sig innan de går in för att lämna ett dödsbud.

– Jag tänker bort privata saker eller tankar på vad vi ska möta. Innan vi ringer på så brukar jag säga till poliserna att ”nu tar vi ett djupt andetag - nu är vi här och nu är det det här som är viktigt”

Pia berättar att hon många gånger har åkt med poliser som aldrig har lämnat något dödsbud förut och de är alltid tacksamma för att hon är med. Hon konstaterar också att inte alla kan ta på sig sådana uppgifter i livet.

– Alla kan ta emot glädje, men att härbärgera sorg och smärta, det är inte alla som kan.

Pia har själv tagit sig igenom många svåra stunder i sitt liv och berättar att hon haft änglavakt flera gånger, till exempel då hon voltade med bilen. Därför kan hon idag se människor i ögonen och säga ”Jag förstår dig, jag har också varit där, men idag sitter jag här”, och det hjälper.

Efter ett pass med Polisen kopplar Pia av genom att titta på någon deckare på TV.

– Inga djupa filmer, inga äktenskapsproblem. TV:n är avkoppling för mig, berättar hon

När hon själv behöver tröst och stöd vänder hon sig till vännerna, maken eller dottern.

Att Pia trivs med sitt jobb som diakon, kan ingen som möter henne ta miste på. Det bästa med jobbet, menar hon, är mötet med människor.

– Mötet med människor i sorg och glädje. Att i bästa fall få följa med på resan från det svarta och tunga till en känsla av att ”livet, det är ju faktiskt något värt – det här vill jag inte missa”.

elinor.edvall@svenskakyrkan.se, informatör