Meny

Ida: sjukhuspräst

”Samtal har en läkande kraft”

Ida Hedberg är församlingens sjukhuspräst på Dalens sjukhus i Enskededalen.

En liten bit från entrén på Dalens sjukhus har Ida Hedberg sitt kontor. Där finns också en liten hörna inredd för samtal. I nästa korridor finns ”Stillhetens rum” – där besökare och patienter kan finna avskildhet och andakt, oavsett religiös tillhörighet.

En vanlig dag på sjukhuset
Större delen av sin arbetstid rör sig Ida ute på de olika avdelningarna. Hon känner att även människor utan tro kan vara hjälpta av att få prata en stund med henne.
– Ibland sitter jag bara och håller handen när människor är ångestfyllda. Många här känner sig hjälplösa och det är inte lätt att acceptera att man är helt och hållet i händerna på andra människor, konstaterar Ida.   

På avdelningen för patienter som vårdas i livets slutskede är behovet av Idas närvaro som störst. Där kan Ida stötta och hjälpa både patienter, deras anhöriga och vårdpersonalen. Hon har ofta existentiella samtal om livet med dem hon möter. Hon kan få frågor som ”Varför är jag här?”, ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” och ”Är det här Guds straff?” Men Ida tror inte på någon straffande Gud.
– Jag lyfter fram kärleksperspektivet, berättar Ida. Att Gud är en förlåtande Gud, en lidande Gud som gråter med oss och lider med oss.

Hela sjukhuset är Idas arbetsplats. Hon är redo att börja arbeta från första stund hon kommer på morgonen.
– När jag kommer innanför dörrarna här ändrar jag tempot, berättar hon. Jag vill signalera att jag inte är stressad, utan tillgänglig.

Ida börjar ofta arbetsdagen med lite administration. Efter en stund går hon till caféet vid entrén där det sitter många utifrån som besöker sjukhuset för att gå på rehabilitering, sjukgymnastik, eller kanske har en tid hos distriktssjuksköterskan. Många känner igen Ida och brukar prata lite med henne. Runt tio-tiden är en bra tid att gå upp på de avdelningarna, eftersom morgnarna ofta är vikta till omvårdnad av olika slag. Ida försöker se till att besöka alla avdelningar med jämna mellanrum, och ibland ringer vårdpersonalen och ber henne komma upp.

Ida i "samtalshörnan" Bild: Elinor Edvall

– Jag går runt och pratar med patienter jag har träffat tidigare.  Vi bokar inte tid, utan jag vet att de vill att jag kommer, berättar hon. Så jag hälsar på dem på rummen och småpratar lite.

Tränger sig inte på
Ida är väldigt noga med att finnas till hands men att inte vara påträngande.
– Jag kliver inte in i stängda rum. Men om någon kikar ut så ställer jag mig i dörren och berättar vem jag är. Ibland sitter det anhöriga i korridoren, som jag småpratar med. Och ibland frågar jag dem om de vill fortsätta samtalet någon annanstans.  

Det händer att patienter ber om att få träffa sjukhusprästen. Då tar Ida med sig Bibeln och psalmboken så att de kan ha en andaktsstund tillsammans på sjukrummet.
– För ett tag sedan satt jag inne hos en gammal dam som inte kan prata längre. Jag sjöng den ena psalmen efter den andra – Blott en dag, Härlig är jorden… Hon tyckte om det, och det lindrade hennes oro och ångest, berättar Ida.

Som sjukhuspräst är Ida mån om att möta människor på ett kravlöst sätt.
– De ska känna att de inte måste prestera något. När de ska träffa läkare och kuratorer så är det alltid något som ska åstadkommas. Att vi möts helt kravlöst ger dem ett lugn, förklarar hon.
– Mitt mål är att människor ska synliggöras och att deras lidande ska tas på allvar, och så vill jag visa på Guds närvaro.
Ida citerar Paulus ord som en förklaring på hur hon ser på sitt uppdrag:
”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Romarbrevet 12:15).

Ida deltar i vårdpersonalens reflektionsgrupp
Ida är också med i vårdpersonalens reflektionsgrupp där de pratar om vad som kan vara svårt i arbetet på sjukhuset.
– Jag kan känna ibland att jag har en fördel som troende. Jag kan lämna vidare till Gud. En del av vårdpersonalen vet inte alltid vad de ska göra med allt, resonerar hon.

Vissa dagar än tyngre än andra. Det svåraste i Idas arbete är när hon möter människor som har små barn.
– Det kan vara mammor i min egen ålder som är sjuka eller som har en sjuk partner. Små barn i de situationerna det väcker en massa känslor. Att finnas där och trösta barn som är lika gamla som mina barn är svårt.

Viktigt att ta hand om sig för att orka
Ida vet att det är viktigt att ta hand om sig själv för att orka. Hon får regelbunden handledning i tjänsten och stöttning av både kollegor och vänner. Hon upplever också att hon har blivit bättre och bättre på att lämna saker vidare.

– Jag har en ritual där jag tänder ett ljus och ber att få lämna över bekymmer till Gud, förklarar Ida.
På hemmaplan får hon hjälp med att sluta att tänka på arbetet.
– När jag kommer hem till mina barn som är så livfulla och som kräver allt mitt fokus, då lägger jag arbetet bakom mig. Livet fortgår och är gott och roligt i många fall, konstaterar hon.
Arbetet som sjukhuspräst påminner Ida om små saker i vardagen som hon kan vara tacksam över.
– När jag äter eller duschar så kan jag känna hur befriande det är att kunna göra det själv.

Ida berikas av alla möten med människor på sjukhuset
Alla möten med människor på sjukhuset har fått henne att förstå vad som är viktigt i livet.
– Jag möter ingen som säger att de önskar att de hade gjort karriär eller rest jorden runt. Det är relationerna i livet som är de centrala, sammanfattar Ida.

– Det är relationerna man bekymrar sig över eller är ledsen för. Det kan vara en kvinna som inte har pratat med sin syster på 20 år, eller en man som förlorat kontakten med sina barn. Jag har förstått att det handlar mycket om att arbeta med sina relationer om man vill uppnå någon slags frid innan man dör.

Variationen i arbetet som sjukhuspräst är en av de bästa sidorna med tjänsten, tycker Ida. Dessutom ser hon det som en enorm rikedom att få ta del av människors livsberättelser.
– Många som läser mycket säger ju att de får ta del av berättelser som de aldrig skulle ha fått ta del av annars. Just detta får jag genom jobbet, och då får jag ta del av förstahandsberättelser – berättelser från dem som var där när det hände.

Jag mötte en man på nästan 100 år. Vårt samtal var som en historielektion. Han tog mig igenom hela 1900-talet. Till slut fick jag avbryta honom för att säga att vi fick ta 70-talet och framåt – nästa dag, skrattar Ida.

”Samtal har en läkande kraft”
Ida Hedberg är väldigt glad över att få representera kyrkan på en plats där det finns många människor som behöver hjälp och stöd. Redan i början av sin yrkesbana kunde hon se hur samtalet har en läkande kraft. Mot slutet av präststudierna arbetade hon som volontär på Röda korset. I arbetet ingick regelbundna besök på häkten då hon samtalade med människor misstänkta för grova brott.
– Där upptäckte jag hur viktigt det är att få samtala med någon om sitt liv. Att samtalet har en läkande kraft. Det som känns tungt och svårt blir lättare att bära om man delar det med någon som kan lyssna och som ställer rätt frågor, berättar Ida.

Krokig väg fram till prästyrket
Redan som 6–7–åring funderade Ida på att bli präst. Det var efter ett sommarläger på Stiftsgården i Rättvik där hon fick en extra fin kontakt med en av diakonerna.
– Hon tog med mig och visade mig kyrkan och berättade så frimodigt om Gud, Jesus och kyrkan. Jag hade en fascination för kyrkan och prästerna med sina annorlunda kläder – det blev som en teater, minns Ida.

När hon sedan något år efter gymnasiet började att läsa teologi blev det en först en besvikelse.
– Det som fanns inne i mig – min tro… Allt blev så teoretisk.
Så Idas väg till livet som präst har inte varit någon rak väg. Efter ett och ett halvt år med teologistudier hoppade hon av och jobbade med allt möjligt. Både inom hemtjänsten och på en reklambyrå. Men hon fortsatte att ta kurser i teologi lite då och då och fick till slut ihop sin examen tio år efter att hon började läsa teologi. Nu känner hon att hon hittat sin plats i livet.

Text: Elinor Edvall

Ida Hedberg i Stillhetens rum Bild: Elinor Edvall