Meny

Henrik: präst

”Vi vill vända oss till vuxna och göra julen myndig”

Henrik Fergin har tjänstgjort i församlingen sedan 1997. Det är han och kyrkomusikern Eva Tengelin som har skapat församlingens jultradition med visningar av julkrubbor från hela världen, och julspel för vuxna.

Henrik Fergin menar att julen har blivit något som man växer ifrån. Något gulligt som är till för barnen. Sedan tio år tillbaka är det hans och Eva Tengelins strävan att julen ska vara för alla och att julens budskap ska föras ut även till vuxna.

– Vi vill vända oss till vuxna och göra julen myndig. Julen handlar ju om ett av mysterierna i kyrkan. Det är det stora, att Gud blir människa. Det är där det börjar, berättar Henrik.

Henrik beskriver entusiastiskt julkrubban som den gamla tidens fotografi, eftersom hela julevangeliet ryms i den frusna bilden som en julkrubba utgör. Henrik och Eva ville se hur andra församlingar arbetade med sina julkrubbor så de åkte runt och tittade på krubbor, men blev inte imponerade över vad de såg.

– Julkrubban var oftast uppslängd på ett bord, med någon hyacint eller julstjärna bredvid, minns Henrik.

De började att köpa in krubbor och anordnade julkrubbevisningar för vuxna.

– Jag kan inte säga att det var kö här… ler Henrik.

För att ge besökarna en större upplevelse av krubban, så att de kunde känna på den och även uppleva doften av halm, byggde församlingen upp en stor krubba på Atriumgården i Årsta församlingshus 2008. Två år senare flyttades den till Årsta torg eftersom kyrkan skulle byggas och församlingshuset stängde. Sedan dess har krubban blivit en del av stadsbilden i Årsta kring jul, och den uppskattas av Årstaborna. För några år sedan tillkom ”Herdarnas äng” bakom kyrkan. Där finns får, lamm och kamelen Jamil. Barn kommer gärna till ängen och ”matar” djuren med halm.

Numera är julkrubborna något av ett signum för församlingen som idag har nästan ett hundra krubbor av olika slag.

– Det är ju en hel värld. Alla olika krubbor skildrar olika kulturer och folkgrupper.

Samtidigt som idén med julkrubborna växte fram ville Henrik och Eva ha små julspel i mässorna kring jul. Men de kunde inte hitta några julspel för vuxna. Alla nyare spel var för förskolebarn. På 50- och 60-talet skrevs julspel, men de gick inte att använda, eftersom de krävde en hel del förkunskap i den bibliska historien.

– Folk känner inte till den bibliska historien idag, konstaterar Henrik. Barn som ser vår krubba på torget frågar sina föräldrar om historien, och föräldrarna får gå hem och googla efter svaren.

Så Henrik och Eva började att skriva egna manus. Och det har tagit sin tid att få publiken att förstå att spelen vänder sig till vuxna. Spelen blev längre, växte ur mässorna och blev fristående. Församlingen har numera en utomhusscen vid klockstapeln där det spelas teater i alla väder. Ett av julspelen är ”Lucia från Syrakusa”, där många i publiken mött berättelsen om Lucia för första gången

– Det handlar om någon som dör för sin tro. Det röda bandet som Lucia har symboliserar blodet. Varje år kommer det besökare som säger till oss att det här har vi aldrig vetat.

I spelet finns tärnor i alla åldrar. De representerar alla kvinnor och flickor på flykt, som förföljs och utsätts för våld.

– Det är väldigt starkt. Det blir något mer än bara vackert, och det vackra blir ännu vackrare.

kallad till präst

Redan som 5–åring visste Henrik att han ville bli präst.

– Det var en kallelse, det fanns hela tiden i bakhuvudet. Men ingen i familjen var präst så det var inte självklart. Dessutom var jag tonåring på 60-talet, när gemene man var emot kyrkan.

Men Henrik visste vad han ville och berättade för familjen att han skulle bli präst samma dag som han skrev in sig på utbildningen i Uppsala. Han prästvigdes 1980 och kom så till Enskede-Årsta församling 1997.

Det är tydligt att allt som Henrik gör i församlingen har ett pedagogiskt syfte.

– Vi präster har en tradition att vi traderar – vi för vidare. Vi uppfinner inte den kristna tron, utan mejslar fram den så att den blir tydlig, berättar han.

Det ligger många timmars arbete bakom Henriks predikningar. Hemma i sitt bibliotek har han mängder av böcker som han använder i sina tolkningar av texterna.

– Jag ser på bibeltexterna i sitt sammanhang – var och när skrevs de? Och jag läser andras predikningar från 300–talet och framåt, och ser hur de har sett på texten. Budskapet är lika men kontexten är olika.

För Henrik är det viktigt att det finns en linje i hans predikan som är tydlig för alla och för honom själv.

– Jag följer retoriken, förklarar han. Jag säger vad jag ska tala om, talar om det och sammanfattar sedan vad jag har sagt.

ATT VARA RESELEDARE

Utöver förrättningar som vigslar, dop och begravningar så leder Henrik i studiecirklar, håller föredrag, visar julkrubbor, är vandringsledare för pilgrimsvandringar och reseledare för församlingsresor. Hans föreläsningar och studiecirklar har handlat om allt från Trosbekännelsen, de tio budorden, Luther… listan kan göras lång. Ämnena är sådant som han känner måste lyftas fram.

– Kan det knytas till annat som händer i församlingen så är det jättebra. Det kan till exempel ha en anknytning till en kommande församlingsresa, berättar Henrik.

Ämnen som återkommer efter några år, måste återerövras för att göras dagsaktuellt, menar Henrik.

– En text kan kännas död trots att den var jättebra för två år sedan. Man måste ha en grundton, eller en nerv.

Församlingsresorna i Henriks regi har naturligtvis också ett pedagogiskt syfte. Resorna har gått till Rom, Israel, Krakow, München, Neapel… och som reseledare vill Henrik förmedla en vinkel av den kristna tron.

– I Rom och i Israel finns ju allt; hela kyrkans grund. Men även en plats som Auschwitz är en helig plats. Tänk så mycket böner och förtvivlan som fyllt den platsen.

Under resorna har gruppen andakt morgon, middag och kväll.

– Vi kan stå mitt på ett torg och ha en andakt. Det kan kännas ovant först, men sedan blir det helt naturligt.

Det händer något i gruppen när de reser runt.

– Folk börjar att reflektera över saker och ting, berättar Henrik.

Ett annat pedagogiskt syfte med resorna är att träffa andra troende.

– Vi får upptäcka att vi inte är ensamma. Att kyrkan är världsvid.

Text och bild: Elinor Edvall

Eva Tengelin och Henrik Fergin Bild: Elinor Edvall