Diakon Åsa Jansdotter
Foto: Marie Rickberg

En hälsning från en diakon

Våren är här och utanför fönstret blommar det för fullt som det brukar så här års. Skönt att någonting är som det brukar när mycket annat inte är det.

För ett år sen kunde jag en vanlig onsdag träffa Lovisa, en ensamstående mamma som behövde hjälp att söka fonder. Ekonomin är knapp när man har tre barn och arbetar som underbetald undersköterska och dessutom har blivit sjukskriven för ryggproblem. Som diakon kan jag hjälpa till med att söka ett begränsat antal fonder och hoppas och be för att ansökan går igenom. Dessutom visade det sig att Försäkringskassan inte godkänt sjukskrivningen så vi hjälptes åt att försöka överklaga beslutet.

Efter det träffade jag Lars som nyligen gått i pension och som förlorat sin fru i cancer oväntat och snabbt. Vi pratade en stund om livets meningslöshet men också mening, om sorg och om en ensam vardag. Kanske förberedde jag sen en andakt till äldreboendet Mariahemmet som vi regelbundet besökte för att träffa de som längtade efter ett gudstjänstliv men inte längre hade möjlighet att ta sig själva till en kyrka. Då fick kyrkan komma till dem.

På eftermiddagen öppnade vi upp vårt Café Foajé. En mötesplats för vem som helst som längtar efter samtal eller tyst samhörighet och en kaffe. Efter en stunds pratande byttes kaffekopparna ut mot sopptallrikar och gemenskapen fortsatte vidare in i en avslutande kvällsmässa där skörhet och längtan fick ta plats. Där mötte jag Filippa och Gustaf som var hungriga, Henrik som sökte stillhet och inte ville prata men gärna satt med de andra, Johanna med sin treåriga son som ville slippa tänka på middag den här kvällen och sedan landade en stund i stillheten. Dessutom hittade konfirmanderna in också.

Onsdagarna fylls inte längre av stora mötesplatser och förberedelser inför andakter. Som för de flesta har vi ställt om och hittat nya sätt att jobba. Jag gör hembesök hos Rebecka som är sängliggande i kronisk sjukdom. Det har jag gjort förut men nu kommer jag med visir och munskydd. Jag och kollegorna träffar människor på ”pratonader” d v s utomhuspromenad med samtal. Nu när värmen tittar fram kan vi sitta på en parkbänk också för den som föredrar det.

Vi träffar många ”Lovisa” som behöver ekonomisk hjälp. Vi träffar många ”Lars” som förlorat en anhörig på något sätt och som behöver prata om det. Vi längtar efter de större sammanhangen där vi kan bjuda in och ses på riktigt. Vi längtar efter att åka till äldreboenden och att dela ut nattvard i en fullbesatt kyrka en söndag. Vi längtar efter att mötas som vanligt igen men vi måste hålla i ett tag till.

Till sommaren kommer ändå en del mötesplatser öppnas i mindre form och vi får möjlighet att ses allteftersom. Kanske känner du som individ igen dig i Lovisa, Lars eller någon av de andra? Det gör iallafall jag till och från. Du är alltid välkommen att höra av dig. Kontaktuppgifter och info hittar du på vår hemsida.

Varma hälsningar
Åsa Jansdotter, diakon

(Alla namn och individer är självklart påhittade).