Foto: Ida Bjurström

Månadens intervju - januari 2021

Britt Thurfjell, vik. komminister Villberga församling ”… överraskad över den arbetsglädje som jag känner fortfarande”

Ålder: 66 år

Arbetsliv/utbildning: - Uppväxt i Roknäs utanför Piteå. Valet stod mellan vårdlinjen och musiklinjen, men eftersom det var första året undersköterskelinjen erbjöds i Roknäs blev det det praktiska valet. I norr fanns inga undersköterskejobb, så jag följde med ett gäng tjejer till Stockholm där det massrekryterades personal och jobbade som undersköterska några år. Men redan i tonåren kände jag kallelsen att bli pastor. Min mamma var en av stöttepelarna i bönehuset i Roknäs, och där hade jag suttit mycket och det var min andliga vagga. Jag är övertygad om att det var där jag fick min kallelse. 1977 sökte jag till Johannelunds pastorsutbildning (EFS) och där träffade jag min man. Vår första tjänst hade vi i Offerdal i Jämtland. Sedan gick flytten till fiskeläget Råå, utanför Helsingborg. Under en period på 12 år fick jag nytta av undersköterskeutbildningen och hade sovande tjänst på gruppboende samtidigt som jag var hemma med barnen. Var ute och predikade också en hel del under den tiden. Under denna period var jag också timlärare på Bibelskolan på Sundgårdens folkhögskola. 1991 erbjöds alla EFS-pastorer att bli prästvigda. EFS är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan. Även om vi var prästvigda fick vi inte söka tjänster i Svenska kyrkan. Men om man jobbat tio år som EFS-pastor erbjöds man läsa 40 poäng på teologen., så det gjorde vi i Lund, jag och min man. Så när jag var 50 år var jag pastorsadjunkt. Efter det hade jag två prästtjänster i Helsingborg, båda som mellanchef. Så småningom, efter 28 år sökte vi oss norrut till barn och barnbarn i Uppsalatrakten. Jag fick en kyrkoherdetjänst i Vendel-Tegelsmora. Vi flyttade in i Vendels prästgård. Jag jobbade där i 8 år innan jag gick i pension. Efter det har jag hjälpt till i Tierp-Söderfors där jag delat en kyrkoherdetjänst med Ann-Sofi Davidsson och sedan 1 mars komminister i Villberga. Arbetar också med jourhavande präst cirka 3-4 pass i månaden.

Hur kom det sig att du började i Villberga? – Det var i den vevan Anders Grape frågade Ann-Sofi om hon kunde gå in som arbetsledande komminister i Villberga. Jag hade redan vikarierat några sommarveckor i Tillinge tidigare och var lite varm i kläderna i pastoratet. Har bara känt en otrolig glädje i Villberga och av att bli tagen i bruk. Det är otroligt svårt att det bara tar slut när man går i pension. Man är ju inte slut. Jag trivs jättebra i Villberga, även om det blev annorlunda när corona slog till precis när jag började. Nu delar jag och Ann-Sofi på komministertjänsten ett tag till.
Har din syn på jobbet förändrats med åren? - Det är ju en stor skillnad att vara pastor eller präst. Det är ensamt som pastor. Svenska kyrkans kollegium är fantastiskt. Det händer saker med ens egen tro med åren och livserfarenheten gör ju sitt till.
Är det något du tycker är svårt? – Kyrkoherderollen har jag älskat, men jag har inte sett mig så mycket som chef. Personalfrågor är alltid svårt, att hantera klokt och rättvist, men jag har alltid älskat mina arbetskamrater. Jag fick en gång ett bra tips på tre saker man ska tänka på som chef: ödmjukhet, ödmjukhet, ödmjukhet. Jag har varit präst i snart 30 år. Det är fortfarande en utmaning att tala tro.
Att sitta som jourhavande präst är oerhört tufft. Det kräver mycket och det är stor skillnad nu med corona, men det kan också vara väldigt fint.
Vad har överraskat dig? – Jag känner mig överraskad över den arbetsglädje som jag känner fortfarande. När jag lämnade kyrkoherde-tjänsten var det en sorg eftersom jag hade det bra, att sen inse att det finns andra arbetsplatser och arbetskamrater som man uppskattar är överraskande. Eftersom vi numera bor i Örsundsbro och då få komma till Villberga, som är så nära fyller en social aspekt och med församlingsbor är det ju lika överallt, sen har också livet överraskat mig med många barn och barnbarn. Den livskvalitén kan man inte underskatta! Det ger energi.
Din styrka? – Jag tror att andra skulle säga att jag är en god lyssnare.
Utmaning? – Min största utmaning var att vara kyrkoherde i 8 år. Jag är tacksam över att det gick så bra. Det är inte självklart att man kan allt. Det löste jag med att be om hjälp och då blev det bra när andra tyckte det var roligt att hjälpa till.
Var får du energi ifrån?
- Familjen är nummer ett. Det är fantastiskt med alla barnbarnen. Helt klart får jag energi i hemmet, och utomhus.