En hälsning från kyrkoherden i allhelgonatid

"...vi är rikare för vi har ändå älskat"

” Du fattas mig!” ropar Mattis när SkallePer gått bort i sagan Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Du fattas mig.
Vi står där med frusna fingrar och försöker få ljuslyktan att ta sig i blåsten. Den enkla tafatta kampen med att få lyktan att brinna när vinden viner genom höstmörkret. En hälsning ut i mörkret: Du fattas mig, du fattas mig fortfarande…
Sorgen och saknaden har ingen bortre gräns. Vissa dagar är bättre, vissa är sämre. 

Ibland tänker jag på sorgen som en skog, en som man måste genomkorsa gång på gång. Det är tungt och sorgligt och också tjatigt och man kan bli så oändligt less på att aldrig vara glad tills varje stig är välbekant, varje krök, varje träd. 
Den tar inte slut och den ”går inte över”, men med tiden lär vi oss acceptera att så här är livet. Det är så här det ser ut.

Kärlekens pris det är sorgen. Det är det pris vi betalar för att vi älskat. Det enda sätt att slippa sörja det är att aldrig älska. Skulle vi hellre vilja det? Skulle inte det vara oändligt mycket sorgligare att aldrig ha älskat? 

Så låt oss stå på kyrkogården och tända våra ljuslyktor med svalnade fingrar och tändstickor som höstvinden blåser ut. Låt oss tända dem och även om tårarna rinner utför våra kinder och hjärtat vill brista, ändå hålla i minnet att vi är rikare för vi har ändå älskat.

Monika Regnfors Sjörén
Kyrkoherde, Ekerö pastorat