Det är oktobers första dag. Frosten har färgat gräset vitt. Jag står längst ned på kyrkogården, alldeles bredvid åkern. Det är tidig morgon och jag ska till och börja med dagens uppgifter. Jag tittar ned mot Edssjön. Där är det en magisk älvdans som dimman utför. Ja, hösten är här och luften underbart krispig. Aroniabuskarnas blad är ömsom gröna, ömsom djupröda. Likaså den stora lönnen vid minneslunden skiftar mellan grönt och orange. Med färg och stillhet förbereder sig naturen för den stora vilan.
Men, när jag går där på kyrkogården och är lite kall om nosen, kommer jag att tänka på att det faktiskt är mindre än en månad sedan som det var höst enligt kalendern, fast med en näst intill högsommarvärme i luften. Och då, när det var så där varmt, hade vi en helt lysande spelmansträff bakom Klockargården.
Ja, det är mindre än en månad sedan som Väsby Folkdansgille anordnade en särdeles trevlig tillställning efter högmässan den 8 september. Inte hade jag kunnat drömma om att det skulle vara, i det närmaste, en spelmansstämma i Klockargårdens trädgård. Detta underbara gäng hade sett till att det fanns en scen, ett fikatält, och en massa bord och stolar uppställda i skuggan under det stora körsbärsträdet.
När musiken satte igång kunde vi till exempel få oss till livs Benny Johans Kapell och Tantolundens Durspelare. Plus många fler som visade upp sina musikaliska färdigheter, men som jag inte kommer ihåg namnen på. Men. De var alla alldeles lysande.
Sedan var vi nog några, inklusive mig själv, som väntade lite extra på att pianisten Robin Skarin och fiolspelaren Hanna Andersson skulle spela tillsammans med munspelsvirtuosen Filip Jers. De var både riv och stillsamhet i deras jazz- och folktoner. Gött!
Oj vilken musikfest det var! Eller som det står i Psaltaren 81: ”Jubla inför Gud … Stäm upp musik, slå på tamburin, spela ljuvligt på lyra och harpa!”
Eller som Berit Leander (från Väsby Folkdansgille) sa när jag frågade hur hon kände sig:
– Det är nästan så att jag börjar gråta. Så fint väder, och så mycket människor som är här!
Ja, jag är beredd att hålla med författaren i Psaltaren och Berit: Jubla, stäm upp och möt alla härliga människor! Dock var jag nog inte så nära till tårar som Berit. Inte heller hade jag en tamburin som lirarna i Psaltaren. Men i övrigt så!
Tillbaka på kyrkogården den första dagen i oktober. Solen, dimman och den krispiga luften byts ut under ett par timmar av måttligt regn. Kanske inte det trevligaste? Jo, ett stilla höstregn skänker tanken ro och vila. Allt medans folktonerna ekar i minnet.
/Jonas Lidbrandt Persson