Alldeles nyligen: Sensommaren hade precis lämnat över nuet till hösten. Alla rörelser och ljud agerade med små gester. Det var vindstilla. Luften var krispig och klar, och stillheten var extra tydlig den morgon på Eds kyrkogård. Där och då funderade jag över varför stillheten var så tilltalande.
Vad är då stillhet? Om man tittar i Svenska akademiens ordböcker står det till exempel att stillhet är ett ”lugnt tillstånd utan mycket rörelse” eller ”lugn och rofylld stämning”. Ja, det är ju sant och riktigt. Men, det är ju så mycket mer. Det är – i alla fall för mig – ett behov av återhämtning. Återhämtning från en aktiv, fartfylld, förunderlig och ibland stressande värld. Det är också ett tillstånd där man kan finna djup koncentration. En närvaro i det som är – i varandet. Författaren Stig Dagerman beskrev detta med icke-prestation och vilande väldigt fint. Han skrev: ”Ett människoliv är […] ingen prestation utan ett växande in mot fulländningen. Och det fulländade presterar ingenting, det verkar i vila” (ur Vårt behov av tröst).
Var hittar man då denna återhämtande stillhet? Det finns nog lika många sätt som det finns människor på jorden. Men, ett sätt som jag tror många av oss gör är att befinna sig i eller i närheten av naturen. Att komma bort från mänsklig påverkan. Att istället se, känna och höra naturens livgivande kraft.
Att inhämta naturens sakrament och nådemedel ger min kropp och min själ återhämtning. Det är vederkvickande. Det ger också hopp och vila. Eller som Jeremia säger: ”Det är gott att hoppas i stillhet...” (Klag 3:26). Och där – just där – får jag andrum. Att vara i andens rum.
Jonas Persson – Upplands Väsby 2022-09-23
