Kyrkorummets målningar

Medeltidens katolska kyrkorum var oftast rikt försedda med målningar på väggar och i valv. Vid reformationens inledning och långt fram under 1500-talet utfördes därför knappt några nya utsmyckningar av kyrkorna. Eftersom det enligt Martin Luther inte rådde något bildförbud behövde de äldre målningarna inte heller kalkas över.

Målningar framhäver det kristna budskapet

Kyrkomålningar och bokillustrationer användes som pedagogiska hjälpmedel för prästernas fostran av församlingen, och tjänade som andaktsbilder för den enskilda människan.

Det konstnärliga utförandet var inte så viktigt, bildernas främsta värde låg i att framhäva och förtydliga det kristna budskapet. Med undantag av de många och ibland blodiga helgonlegenderna var de katolska målningarnas bibliska scener också möjliga att förena med den evangeliska läran.

Kulturell expansion

Gustav Vasas söner, särskilt Johan III, var intresserade av såväl trosfrågor som konst och arkitektur. Därmed började en kulturell expansion att ske under 1500-talets sista årtionden. I samband med 1571 års kyrkoordning formulerade Laurentius Petri både den evangelisk-lutherska kyrkans syn på de kyrkliga traditionerna och användningen av kyrkorum, liturgiska föremål och utsmyckningar.

Detta innebar att nya målningar började tillkomma, en del som ersättningar för de medeltida målningarna som, förutom att de i vissa fall hade teologiskt sett olämpligt innehåll, började bli rätt medfarna.

Nya målningar från gamla och nya testamentet

Från 1580-talet till omkring 1630 utfördes en mängd målningar spridda över landet, särskilt i kyrkor i Södermanland, Uppland och Östergötland. Eftersom dessa målningar i allmänhet utfördes på de medeltida valven med alla sina ribbindelade kappor, kan de vid en första anblick vara förvillande lika de äldre föregångarna, även till sina motiv. Men helgonlegender och utombibliska Maria-motiv är utrensade till förmån för direkta avbildningar av scenerna i Gamla och Nya testamentet, förkunnande den kristna frälsningshistorien.

Lokala hantverksmästare målar

Den konstnärliga kvaliteten är annorlunda jämfört med de medeltida katolska målningarna. De medeltida målningarna hade ofta en internationell och ibland rentav hövisk karaktär, det vill säga att de kunde vara präglade av de förfinade riddarideal som under stor del av medeltiden var på modet.

De nya målningarna utfördes istället av lokala hantverksmästare utan vidare konstnärlig skolning. Stilen kan därför uppfattas som rustik, om än festlig och färgstark, med figurscener inramade av rik blomsterornamentik.

Västsverige förses med kyrkomålningar

Den andra högkonjunkturen för efterreformatoriska kyrkomålningar varade från ungefär 1680 ända fram till 1700-talets slut. Nu var det i Västsverige och framförallt i Västergötland, Bohuslän, Halland, Dalsland och Värmland som kyrkorna dekorerades. Vissa var medeltida stenkyrkor som aldrig hade försetts med stenvalv utan istället fick nya välvda trätak med hela sviter av bibliska scener.

Men det uppfördes också många nya träkyrkor i expansiva skogs- och bruksbygder. Dessa kyrkorum blev ofta mycket rikt dekorerade med målningar på välvda eller plana tak, samt fick påkostade inredningar i form av skulpterade och bemålade altar uppsatser, predikstolar, bänkinredningar och läktarbarriärer.

Bildprogram som gestaltar tron

En förutsättning för inredningarnas tillkomst var de omfattande utsmyckningar Magnus Gabriel de la Gardie lät utföra på Läckö slott vid Vänern, där arbetena pågick från 1600-talets mitt fram till 1680. Därmed fanns tillgång på yrkesskickliga målare och bildhuggare som kunde sysselsättas. Prästerna hade nu möjlighet att förse kyrkorna med bildprogram i enlighet med den svenska evangelisk-lutherska tron, vilket var nog så viktigt i de kyrkor som låg i de nyss erövrade norska och danska landskapen.

År 1702 bildades Giötheborgs Stadhz Kånst- och MåhlareEmbete med en mängd konstnärer verksamma i de västsvenska kyrkorna under en stor del av 1700-talet. Väggarna, och särskilt innertaken av trä, utgjorde stora släta ytor, perfekta som underlag för hela bildsviter. 

Kyrkans takmotiv

Takmotiven utgjordes framförallt av den kristna trons huvudtankar med Treenigheten, Kristi förklaring (se till exempel Matteus 17:1–8, då Kristus med tre lärjungar klev upp på ett högt berg och hans utseende förvandlades; ansiktet sken som solen och kläderna blev vita såsom ljuset), yttersta domen och de dödas uppståndelse.

Skildringarna av himmelen och helvetet var i allmänhet mycket drastiska. Det senare var placerat så långt bort från koret som möjligt, i västra delen av kyrkan, och lämpligt nog med sina skrämmande och burleska scener av djävlar och plågade själar rakt över allmogens huvuden. Det var en mycket konkret skildring av belöningarna som väntade de fromma och straffen som tilldelades de som inte var lika gudfruktiga.

Äldre målningar kalkas över

När de västsvenska kyrkomålningarna blomstrade som mest framstod de paradoxalt nog i andra delar av landet redan som ålderdomliga. Under 1600-talet började äldre målningar kalkas över, vilket både hade teologiska och estetiska orsaker.

I och med upptagandet av större fönster, för att gynna en alltmer läskunnig församlings bibelstudier, skadades ibland väggmålningarna och de målades därför över, medan valvmålningarna kunde behållas.

Med inrättandet av Överintendentsämbetet började staten under 1700-talet få mer kontroll över byggande och dekorationer av kyrkor, vilka blev alltmer enhetliga i sin form.

Slutligen sparsamt dekorerade kyrkor

Under den tongivande biskopen Esaias Tegnér i Växjö manifesterades slutligen den evangelisk-lutherska kristen domen i vita och sparsamt dekorerade kyrkor. Denna ny klassicism ville erinra om antika tempel och byggdes under 1800-talets första hälft, trehundra år efter reformationens inledning.