En person tänder ett ljus med hjälp av ett annat ljus i en stor ljusbärare.
Foto: Albin Hillert

Den kristna tron hjälper inte mot sorg!

Men vad hjälper då? Och vad har den kristna tron med sorgen att göra? Åke Bonnier, biskop i Skara stift, skriver om sorg, saknad och hopp i hopplösheten inför begravningen av en nära vän.

När jag skriver dessa rader är det inte många timmar kvar innan jag ska leda en begravningsgudstjänst för en av mina närmaste vänner. Vi träffades första gången på trappan in till Storkyrkan i Stockholm i samband med att jag var nyprästvigd och bara några minuter gammal i vigningstjänsten. Han hälsade mig välkommen till min missivförsamling där jag skulle börja i augusti samma år. Under sommaren tjänstgjorde jag i Storkyrkans sommarteam och fick ”öva mig” i att fira mässa, leda böner från predikstolen och möta turister. Jag var pastoratsadjunkt och biskopen placerade mig i Hägerstens församling efter sommarperioden. Året var 1984.

Nu har 33 år gått och min vän och jag har umgåtts mycket, ätit många måltider tillsammans, samtalat om livets olika skiften och delat livets realitet och också rest en del tillsammans med min familj. Min vän har varit missionär i Sydafrika under några år men kom tillbaka och fortsatte sin tjänst och vår nära vänrelation har hållit i sig hela tiden. Jag känner därför så väl igen mig i Mattis ord i ”Ronja Rövardotter” när Skaller-Per dog: Han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet!

Jag tänker att Du som läser denna text säkert känner igen känslan. Känslan av overklighet, känslan av tomhet, känslan av att vilja ringa och berätta och samtidigt komma på att det inte går. Den känslan och upplevelsen är så vanlig bland alla oss som sörjer en, på olika sätt, närstående.

Men finns det då tröst i sorgen? Jag är inte säker på det. Jag är inte säker på att det går att trösta bort sorgen. Jag är kristen och ändå säger jag med emfas att den kristna tron inte hjälper mot sorg. Min tro är att min vän har fått möta Jesus helt och fullt. Min tro är att min vän har det mycket bättre än vad jag kan förstå. Men det hjälper inte mot sorgen. Den kristna tron är ingen ”Sobril” som kan bedöva och dämpa eller helt ”bota”. Vi kristna behöver tala mer om detta och försöka fördjupa vad den kristna tron betyder i livets alla skiften – också i sorgens tid.

I Predikaren i Gamla Testamentet står det: Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa… (Predikaren 3:1-4) Och så är det! Allt har sin tid – också sorgen. Men hur lång tid tar den? Hur länge kommer jag att sörja min vän? Hur länge kommer en maka att sörja sin respektive, hur länge kommer ett barn att sörja sin förälder, hur länge kommer en förälder att sörja sitt barn?

Allt har sin tid men sorgens tid har inget bestämt slut. En del säger: Du ska se att det blir bättre efter ett tag, efter någon månad, något år… Vad betyder då ”bättre”? Mer uthärdligt? Glatt och roligt? Livet måste ju gå vidare och det gör det vare sig en vill det eller inte. När en drabbas kommer ofta känslan att man vill stoppa världen, att allt bara ska stanna upp. Men det sker inte. Livet går vidare, livet runt omkring och också det egna livet.

Någon har uttryckt att barns sorg är randig. En orkar inte sörja hela tiden. Plötsligt är en inne i en lek och tycks för en stund ha glömt bort orsaken till tårarna. Jag tänker att det är så med vuxnas sorg också och att det får vara så. Sorgens smärta kommer och går. Det gör inte sorgen mindre. Man sörjer ju inte med tårar enbart. Sorgen är större än så. Och när en sörjer en riktigt närstående orkar en inte vara ledsen hela tiden. Därför är också den vuxnes sorg randig.

Men, vad ”hjälper” då i sorgens tid? Jo, att få dela sin sorg med andra. Inte jämföra den. Det är meningslöst. Den egna sorgen är ojämförbar. Men att få sitta med någon eller några andra och dela, samtala, prata – berätta för varandra om erfarenheter av den som dött, berätta om sin sorg, gråta tillsammans, skratta tillsammans och göra det om och om igen. Det hjälper. Det är som den man sörjer och saknar finns där för ett ögonblick mitt i allt delande.

Men den kristna tron då? Hjälper den inte alls? Jag tror inte att den kristna tron är en skyddsväst när man är i sorgens hav. Men för mig är tron på Jesus Kristus en tro tros allt, en tro och en erfarenhet att Jesus själv är med mig också i det svåra, också i det mörka, också i gråtens tid också i sorgens tid. Den kristna tron är en tro trots allt, en tro som bär i det mörka men som inte skyddar från mörkret.

Den kristna tron säger mig att Jesus själv delar min sorg, delar mitt mörker, delar mina tårar därför att han själv gått före, längst in i ångesten. (Sv.Ps 74:1). För mig personligen blir det tomma korset då så viktigt. Det blir ett hoppets tecken, mitt i hopplösheten; ett livets tecken mitt i dödens närhet. Frans Michael Franzén skrev på 1800-talet i en psalm i vår psalmbok: Ni sörjande kvinnor, vem söker ni här? Den levande ej bland de döda är. Uppstånden är Jesus, halleluja. (Sv.Ps 146:2)

Om en stund står jag där vid min väns kista och förrättar begravningsgudstjänsten. Det som bär mig då, det vet jag redan nu, är evangelisten Johannes underbara ord som summerar allt: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)

Åke Bonnier 15 Sep 2017

Texten är hämtad från Åke Bonniers blogg