Silvåkra kyrka

Namnet

Silvåkra ligger i Torna härad. Ortsnamnets förled kan tolkas på flera sätt. Den troligaste översättningen är våra dagars ”sälg”. Det finns till exempel sil-, sel- och säll- som betecknar samma växtslag. Alla betyder ”bestånd av sälg”. 1494 skriver man ”Sel-agher” några år senare ”Sil-agra”. Namnet Silvåkra kan översättas till våra dagars ”Sälgåkern”.

Silvåkra kyrka under medeltiden

Det finns inga skriftliga belägg på när kyrkan byggdes. Man tror att byggåret är kring tidigt 1100–tal. Tornfönstren i romansk stil daterar tornet till 1100–talet. Kyrkan uppfördes av gråsten och hade från början endast tre fönster. Två fanns i väggen åt söder och ett på den västra sidan. En gång fanns en portal, cirka fyra meter hög, i väster. Den har murats igen senare, men man kan skymta spår av den på ytterväggen. Under åren har helgedomen gått igenom många ombyggnader och förändringar. Det finns tecken i murarna på att kyrkan förmodligen varit betydligt högre förr än idag. De äldsta delarna av kyrkan är långhuset, det rakt avslutade koret med sina två strävpelare och tornet. Antagligen har kyrkan aldrig haft en halvrund absid öster om koret. Tornet har från början varit en våning högre men senare blivit föremål för ombyggnader.

Under 1400–talet ersatte man det plana innertaket av trä med murade valv. På kyrkvinden finns ännu tecken på var bjälkarna varit fästade i murverket. I samband med valvslagningen smyckades valven med kalkmålningar. Ingångsportalen fanns i väster. Vid något tillfälle har ingången i söder utökats med ett vapenhus.

På 1500–talet byggdes vapenhuset i söder. Murarna på tillbyggnaden var också av bastant gråsten med tre ursprungliga fönster. Ingången med portal flyttades hit. Den närbelägna Silvåkrasjön var på den tiden farbar. En del av församlingen färdades i båt över sjön, det var därför praktiskt att placera ingången i söder. Vägen upp till kyrkan blev bekväm genom förändringen.

Den nuvarande kyrkan

På kyrkostämman 1883 beslutades, i samband med en större restaurering, att den cirka fyra meter höga portalen i väster skulle muras igen och ersättas med ett fönster. I samband med den grundliga restaureringen av kyrkan deponerades många historiska föremål på Historiska Museet i Lund. Kyrkans gamla altaruppsats och stora triumfkrucifix tillhör de deponerade inventarierna.

Altaret

År 1661 skrivs att: ”ett gammalt murat altare och en ringa altartavla” fanns i kyrkan. Dess vidare öden är okända. 1738 installeras en ny altaruppsats vilken tillverkades av Johan Ullberg, en barockälskande krögare som även arbetade med kyrkliga träsniderier. Ullbergs verk tillskrivs inte någon större konstnärlighet utan snarare enkel bondbarock. Ullbergs skapelse bestod av en mittavla med Nattvardens instiftelseord samt andra händelser i samband med densamma. På ömse sidor om denna texttavla fanns en kolonn med korintiskt kapitäl. Dessa kolonner bar upp ett mellanstycke i barockstil, vilket i sin tur bar upp en förgylld sol med sex strålknippen. På vardera sidan om kolonnerna hade Ullberg placerat två figurer som symboliserar två av de tolv
dygderna som bekämpar lasterna, nämligen Hoppet och Kärleken.

Enligt en notis 1830 har ovanpå den förgyllda solen funnits en bild med Kristus stående på ett klot med segerfanan. Numera är figuren borta men kanske finns en del kvar av den i kyrkan. Det kan vara den lilla röd- och silverfärgade plåtfanan som hänger på väggen. Tyvärr slet tidens tand hårt på altaruppsatsen och i mycket dåligt skick överlämnades den till Historiska museet i Lund för deponering.

I dess ställe finns idag en väldig monumental målning av konstnären Hübinette, utförd 1916. Densamma har numera sin plats på altaruppsatsen. Motivet är Jesus i templet omgiven av troende i dåtidens kläder. På ömse sidor om altartavlan finns träridåer i gotisk stil. Framför dessa står altarbordet med tillhörande altarring.

Dopfunten

Kyrkans dopfunt är samtida med kyrkan. Skålen är cirka 68 centimeter i ytterkanten. Den har en kittelformig urholkning med fals och uttömningshål. Funten tillhör Barsebäcksgruppen enligt Lars Tynell. Nära den övre kanten går en bård av palmetter. Nedre delen av skålen är ornerad med stående rundstavar. Foten är något bredare än skålens nedre del och består av en uppåt avsmalnande cylinder med rundstav. Dopfunten är fylld av symboler. Vid dopakten säger prästen i ”Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Det medeltida trefaldiga neddoppandet symboliserade ”vår Frälsare tillbragte tre dagar och tre nätter i jordens sköte” och därefter uppstod igen. Idag lägger prästen handen på barnets huvud. Gränsen mellan det onda och goda (skålen) markerades ofta med en repstav. Under skålen fanns de demoniska makterna som ville åt människan. Ibland ornerades dopfuntens fot med olika djur som till exempel lejon och drakar.

På medeltiden stod dopfunten nära kyrkans ingång i vapenhuset. Man menade att det odöpta barnet inte var renat från synd och kunde därmed inte få tillträde till kyrkorummet. Genom dopet renades och välsignades barnet och kunde tas upp i församlingens hägn.

Predikstolen

Predikstolen i dansk renässans är från 1578. På predikstolen syns två vapensköldar. Det är ett så kallat patronatsvapen som tillhört Ove Brahe 1550–1587 och hans gemål Karen Thott död 1617. Kanske beställde de predikstolen i Danmark under sitt första bröllopsår. Sannolikt har de varit kyrkans patronus vid denna tid.

Korgen i vitt har sex sidor varav fyra är dekorerade med snidade ornament. Mellan nischerna finns försilvrade joniska pilastrar och ovanför dessa rosenknappar. Underst finns ett antal textfält med latinska citat. Johan Ullberg restaurerade predikstolen 1738. Han kompletterade den med åtskilliga nya detaljer. Bland annat tillskriver man Ullberg de försilvrade hörnstöden mellan korgens fält. Korgen vilar på en smäcker pelare.

Sevärdheter

Krucifixet, grovhugget i ek, tillhör inte något verk av de stora snidarna. Kanske var det en lokal förmåga som tillverkat detsamma. Som förebild har han haft det så kallade gotiska krucifixet. Under tidig medeltid återgavs Jesus på korset som en kung med krona på huvudet. Men på en dopfunt i Brüssel 1149 visades en annan Kristusbild. På denna hänger Kristus med huvudet, ansiktsuttrycket är lidande, ögonen slutna. Under senmedeltiden blev detta kors med en lidande Jesus mycket populärt, alla kyrkor skulle ha ett sådant. Ett av kännetecknen på Brüsselkorset är att fötterna är korslagda och fastspikade med en spik. Men på Silvåkrakorset är fötterna isär och fastspikade var för sig med en spik! Genom detta och vissa andra kännetecken menar man att tillverkaren har varit en lokal förmåga. Med bristande kännedom har han tillverkat korset efter bästa förmåga.

Kyrkans klenod är Madonnabilden placerad intill triumfbågens västra del. Det är en skulptur i ek föreställande Jungfru Maria med Jesusbarnet. Maria har utrustats med en krona. Dess uppskjutande spiror har brutits av med åren. Det var nämligen mycket vanligt att framställa Maria, liksom Jesus, med kungliga attribut till exempel en krona på huvudet. Snidaren har klätt Maria i en mjukt veckad tunika med en tyngre mantel. Hon sitter på en enkel tronstol och i höger hand håller hon en spira. Spiran, egentligen en urgammal kommandostav, symboliserar i kristen tro Den allsmäktige. Även den lilla gestalten föreställande Jesus har en liknande symbol, nämligen riksäpplet, jordgloben, i vänster hand och samtidigt sträcker barnet upp höger hand mot moderns bröst i en välsignande gest. Kvinnofigurens utseende tolkas som en moderlig ömhet mot sitt lilla barn.

Under läktaren står en annan medeltida skulptur. Den är skuren i ek och målad i mörka färger. Vem figuren föreställer vet man inte, dock antas det att det kan vara antingen den helige S:t Martin eller S:t Göran. Skulpturen dateras till sent 1400–tal. Under dagens blågröna färg, som gestalten fick på 1800–talet, döljer sig en betydligt färgrikare prakt. Under medeltiden har förmodligen skulpturen varit färglagd med blått, rött och vitt.

Gestalten föreställer en ung man med korkskruvslockar, kanikermössa och mantel. Av figurens nederdel framgår att vederbörande har suttit till häst. Man ser detta på grund av utskärningen för sadeln. Gestalten lyfter upp manteln med sin vänstra hand, kanske även hästens tyglar. I den högra handen syns resterna av ett svärd. Kanske förknippas scenen med S:t Martin som klyver sin mantel mitt itu för att ge ena halvan till en frusen tiggare utanför stadsporten i Amiens. Enligt legenden var det så att tiggaren i själva verket var Kristus som på detta sätt visade sig för Martin. Det berättas också att samma natt såg man i den stränga kylan Jesus komma gående på stadens gator iklädd Martins halva mantel.

Skulpturen som röjer stor konstnärlig kvalitet är ovanlig i en liten landsortskyrka som Silvåkra. Hur den hamnat här vet man inte.

I båda fallen kan man nämna att under medeltiden var koret och högaltaret inte tillgängliga för menigheten. Ungefär vid triumfbågen fanns en avskärmning som dolde desamma. På ömse sidor om triumfbågen fanns ofta en liten nisch där helgonfigurer placerades. Vanligen blev Jungfru Maria placerad i triumfbågens norra sida och i den södra kyrkans skyddshelgon. Kanske Silvåkras skulpturer stått i nämnda nischer. I så fall skulle kyrkan kunna vara helgad åt S:t Martin.

Bland kyrkans övriga föremål kan nämnas stenkistan som står i vapenhuset. Den dateras till 1100–talet. Tyvärr blev tillhörande lock fördärvat vid en transport till Baltiska utställningen i Malmö 1914. Vem kistan från början varit avsedd för vet man inte. Kistan påträffades så sent som 1839, då ett valvstöd över koret revs. Där låg kistan som murfyllnad i den norra korväggen! Förmodligen hade den legat där enda sedan valven slogs på 1400–talet.

Klockorna

Kyrkans klockor har intressanta historier i bagaget. Lillklockan i tornet är säkert mer än 300 år gammal. Den har inget större format endast cirka 90 centimeter i diameter och 75 centimeter hög. På klockan står bland annat att klockgjutaren Jeremias Ludovig har gjutit klockan 1648.

En annan klocka som tilldrar sig intresse är placerad i Utterslevs kyrka på Lolland. Denna har nämligen inskriptionen: ”Sölager 1575 och preasten da hed Per Espe.” Man tror att klockan hängt i Silvåkra men blev tagen till Danmark under kriget mot svenskarna 1643–45.

Den danske kungen lät i flera fall smälta ner en av klockorna i de kyrkor där det fanns två. Metallen som utvanns gjorde man nämligen kanoner av.

Kalkmålningarna

Kyrkans i särklass mest intressanta och välkända sevärdheter är dock dess målningar. Den lilla kyrkan har romanska målningar av hög klass. Under perioden 1000–1250 hämtades förebilder från Rom, därför namnet romansk stil. Man ansåg på den tiden att en kyrka med alla dessa bilder på helgon och bibliska personer var en symbol för Guds rike. Därför färdades sydländska munkar vida omkring och smyckade kyrkorna med denna konst. Eftersom framställningarna på människor var symboler behövde de inte vara naturlika. Utmärkande för denna konststil är att alla avbildningar är tunga och allvarliga, personerna har stela ansiktsdrag.

I Silvåkra kyrka tog man fram de romanska målningarna på hösten 1954. Målningarna hade varit överkalkade i mer än tvåhundra år. På triumfbågens undersida finns målningar daterade till 1150–75. Det finns även samma typ av målningar ovanför valvtaket. Dessa är naturligt inte tillgängliga för allmänheten. På triumfbågens undersida ser man två biskopar, den norra är bäst bevarad, den södra är endast delvis bevarad. Ovanför valvet finns fragment av en biskop i mitten omgiven av änglar. På samma plats finns ett helt scenario med bland annat fyra, idag synliga fyra figurer. Biskopsfiguren har en röd gloria kring huvudet, skruden är en biskops med vita bårder. Händerna hålls framsträckta med handflatorna uppåt, en vanlig böneställning på den tiden.

Senare under 1400–talet blev en helt annan typ av målningar populära. Det var olika bibliska bilder som återgav bibelns berättelser. Menigheten var i de flesta fall inte läskunnig därför avbildade man olika händelser som ansågs vara församlingen till gagn. Målningarna utfördes i de flesta fall al fresco det vill säga på det ännu våta murbruket. I de skånska kyrkornas valvkappor återges ofta bilder med burlesk humor men också i avskräckande syfte. Här syns dragkampen mellan ont och gott.

Nära nog alla kalkmålningar från 1400–1500 talen, så kallade gotiska, utfördes av inhemska konstnärer. Som underlag för deras konst fanns en tysk utgåva med mängder av motiv. Härifrån hämtade konstnärerna sina bilder och återgav dem enligt sin egen stil på kyrkvalven. Populärt kallas dessa målningar för Biblia Pauperum eller de fattigas bibel.

I Silvåkra finns exempel på denna konst i valvkuporna. I den främre valvkupan ser man Kristus tronande på regnbågen. Motivet föreställer den yttersta domen. Till höger syns de förtappade. Här ser man hur syndarna drivs ner i helvetet av hornbeklädda djävlar. På andra sidan återges intåget i Jerusalem. Underst syns de välsignade. Här står Petrus vid Paradisets port. Han har stuckit nyckeln i låset och skall just öppna för tio välsignade. I den bakre kupan ses Evas skapelse, Gud förmanar Adam och Eva, Utdrivandet ur paradiset och Adams och Evas jordeliv.

Årtal i historien

1100 Kyrkan byggs, tornet är samtida. Stenkista i vapenhuset

1150 Romanskt måleri på triumfbågen

1200 Madonnaskulptur i ek tillverkas

1400 Valvslagning. Triumfkrucifixet tillverkas. Ekskulptur föreställande
S:t Martin tillverkas

1500 Vapenhus uppförs framför södra ingången. Kalkmålningar på valvtaken

1578 Predikstolen sätts upp

1600 Kyrkans klocka hängs upp

1738 Ny altaruppsats anskaffas. Densamma finns numera på Historiska Museet i Lund

1883 Den fyra meter höga portalen i den västra väggen ersätts med ett fönster. Kyrkan restaureras

Källa: Stig Alenäs: Silvåkra kyrka