Pionjär banade väg för kvinnliga präster

Nyhet Publicerad Ändrad

För femtio år sedan blev Britta van Zijl präst efter lång längtan och väntan. Den 17 mars 1963 prästvigdes hon som första kvinna i Lunds stift inför en fullsatt domkyrka.

2013-04-10

– Tankarna hade alltid funnits, jag visste att det var präst jag skulle bli. När jag började studera i Lund 1946 valde jag därför ämnen som ingick i en teologiexamem, som semitiska språk och religionshistoria. Jag tvivlade egentligen aldrig att det skulle bli av, säger Britta van Zijl.
 
Bollen var i rullning.

Under 1940- och 1950-talen var det flera kvinnor som redan predikade i kyrkor, däribland Margit Sahlin och Britta. Hon hade predikat många gånger före sin prästvigning när Sveriges Radio kontaktade henne 1957. De ville sända en radiogudstjänst med en kvinna för första gången och valde Britta.

– Intresset var stort för kvinnnor som ville bli präster. Tidningarna skrev om oss och jag blev ofta ombedd att tala vid alla möjliga möten. Efter min prästvigning bjöds jag till exempel ända upp till Kiruna för att predika.

Britta träffade sydafrikanske Jan på Svenska teologiska institutet i Jerusalem i slutet av 1950-talet. De gifte sig och flyttade till Sydafrika. Efter några år åkte de till Sverige eftersom Britta ville arbeta som präst. Det hade blivit möjligt sedan tre år tillbaka. Dottern Maria föddes och Jan skrev sin doktorsavhandling.

– Efter ett par års väntan blev jag prästvigd, även om det tog tid innan biskopen sa ja.

– När jag väl var präst hade jag nästan aldrig problem i de församlingar jag arbetade, det var svårare före än efter vigningen. Visst hände det att någon församlingsbo inte ville sätta sig i kyrkbänken när jag predikade. När jag skulle vikariera i en församling i Malmö i slutet av 1960-talet hade en ungdomskrets organiserat en flygbladskampanj mot att jag skulle komma. Sådant kunde hända.

Både Britta och maken arbetade nu som präster, vilket båda önskade mest. De bodde i Klippan där Britta hade sin prästtjänst medan maken var verksam i Nederduitse Gereformeerde Kerk och pendlade mellan Europas huvudstäder. 1967 flyttade familjen till Sydafrika.

– I Sydafrika hade jag ingen fast tjänst utan arbetade då och då för Svenska sjömanskyrkan och predikade i flera olika församlingar, på engelska och afrikaans. Periodvis pendlade jag för att arbeta i Sverige på olika vikariat. Familjen följde med vid längre vikariat och då gick Maria i skolan i Sverige.

När Jan gick i pension 1991 flyttade de till Sverige för gott och Britta kunde återigen arbeta som församlingspräst vilket hon fortsatte med långt efter pensioneringen.

– Det har hänt mycket med kyrkan sedan jag prästvigdes 1963. På många sätt tycker jag det var bättre förr med tanke på att det fanns kunskap om kristendom och folk samlades, vi hade mer kontakt med folk, det skedde mer väckelse. Ändå hyser jag hopp, kyrkan försvinner inte, den ”är”, säger Britta van Zijl.


 andrea.kollmann@svenskakyrkan.se

Lång dags färd mot jämställdhet


I dag är det svårt att begripa motståndet som förr mötte kvinnor som ville bli präster. Kyrkomötet sa nej fram till 1958 efter att regeringen lagstadgat att ingen diskriminering fick ske inom statliga tjänster.
Därefter försvann de formella hindren som banade väg för Britta och de andra
pionjärerna. 1960 prästvigdes de tre första kvinnorna i Sverige för Stockholms
och Härnösands stift.

Britta van Zijl prästvigdes 1963 för Lunds stift. Antalet prästvigda kvinnor har därefter vuxit stadigt. 1970 var två procent av Sveriges präster kvinnor. I dag är 63 procent av prästerna i Lunds stift kvinnor.

Kyrkoherdetjänsterna domineras fortfarande av män men tendensen är att
könsfördelningen håller på att jämnas ut.
– I dag är det nästan fifty-fifty. Det antas ungefär lika många kvinnor som män till utbildningen, något fler kvinnor prästvigs. När det gäller kyrkoerdetjänsterna märker vi en förändring de senaste åren. I Lunds stift totalt söker ungefär lika många kvinnor som män till kyrkoherdetjänsterna, säger HR-specialist Christina Räng på stiftskansliet.