2013-04-10
– Tankarna hade alltid funnits, jag visste att det var präst jag skulle bli. När jag började studera i Lund 1946 valde jag därför ämnen som ingick i en teologiexamem, som semitiska språk och religionshistoria. Jag tvivlade egentligen aldrig att det skulle bli av, säger Britta van Zijl.
Bollen var i rullning.
Under 1940- och 1950-talen var det flera kvinnor som redan predikade i kyrkor, däribland Margit Sahlin och Britta. Hon hade predikat många gånger före sin prästvigning när Sveriges Radio kontaktade henne 1957. De ville sända en radiogudstjänst med en kvinna för första gången och valde Britta.
– Intresset var stort för kvinnnor som ville bli präster. Tidningarna skrev om oss och jag blev ofta ombedd att tala vid alla möjliga möten. Efter min prästvigning bjöds jag till exempel ända upp till Kiruna för att predika.
Britta träffade sydafrikanske Jan på Svenska teologiska institutet i Jerusalem i slutet av 1950-talet. De gifte sig och flyttade till Sydafrika. Efter några år åkte de till Sverige eftersom Britta ville arbeta som präst. Det hade blivit möjligt sedan tre år tillbaka. Dottern Maria föddes och Jan skrev sin doktorsavhandling.
– Efter ett par års väntan blev jag prästvigd, även om det tog tid innan biskopen sa ja.
– När jag väl var präst hade jag nästan aldrig problem i de församlingar jag arbetade, det var svårare före än efter vigningen. Visst hände det att någon församlingsbo inte ville sätta sig i kyrkbänken när jag predikade. När jag skulle vikariera i en församling i Malmö i slutet av 1960-talet hade en ungdomskrets organiserat en flygbladskampanj mot att jag skulle komma. Sådant kunde hända.
Både Britta och maken arbetade nu som präster, vilket båda önskade mest. De bodde i Klippan där Britta hade sin prästtjänst medan maken var verksam i Nederduitse Gereformeerde Kerk och pendlade mellan Europas huvudstäder. 1967 flyttade familjen till Sydafrika.
– I Sydafrika hade jag ingen fast tjänst utan arbetade då och då för Svenska sjömanskyrkan och predikade i flera olika församlingar, på engelska och afrikaans. Periodvis pendlade jag för att arbeta i Sverige på olika vikariat. Familjen följde med vid längre vikariat och då gick Maria i skolan i Sverige.
När Jan gick i pension 1991 flyttade de till Sverige för gott och Britta kunde återigen arbeta som församlingspräst vilket hon fortsatte med långt efter pensioneringen.
– Det har hänt mycket med kyrkan sedan jag prästvigdes 1963. På många sätt tycker jag det var bättre förr med tanke på att det fanns kunskap om kristendom och folk samlades, vi hade mer kontakt med folk, det skedde mer väckelse. Ändå hyser jag hopp, kyrkan försvinner inte, den ”är”, säger Britta van Zijl.