Future My Love,
dokumentär av Maja Borg.
Regissören Maja Borg närmar sig förutsättningarna för framtidens samhälle ur ett personligt perspektiv. Vad krävs av oss som individer och vilket ansvar är vi beredda att ta för att förändra vårt överkonsumerande samhälle? Filmen tar oss till The Venus Project där den idag 95-åriga grundaren och futuristen Jacque Fresco anser att vi redan idag har förmågan och den teknologiska kunskapen att bygga ett hållbart samhälle. Det som krävs är dock en fullkomlig uppgörelse med vårt kulturella förflutna. I filmen behandlas stora socioekonomiska frågorna på ett plan där de sällan diskuteras
Faro,
spelfilm av Fredrik Edfeldt.
En pappa har dödat en annan man och är dömd till fängelse. När dagen kommer då han måste börja avtjäna straffet, vill han och hans dotter inte skiljas från varandra. De packar och kör iväg från huset, mot den stora skogen. Precis som i regissören Fredrik Edfeldts och manusförfattaren Karin Arrhenius förra samarbete, den uppmärksammade Flickan (GIFF 2010) kretsar handlingen i Faro kring en flicka i ett tillfälligt ingenmansland. Men den här gången är hon inte övergiven: Faro genomsyras av oövervinnerlig kärlek mellan barn och förälder. Foto, musik och skådespeleri av Clara Christiansson och Jakob Cedergren i rollerna som flickan och pappan, samt Göran Stangertz i sin sista filmroll skapar en filmisk helhet.
De dansande andarnas skog,
dokumentär av Linda Västrik.
I tolv år, nästan ända sedan den uppmärksammande debutfilmen Pappa och jag, GIFF 2000, har Linda Västrik i perioder levt tillsammans med pygméstammarna i den tropiska regnskogen vid Kongoflodens bäcken. De är jägare och samlare och deras religion räknas som en av de äldsta i världen. Filmen är ett unikt dokument om människorna i en by och hur de tacklar händelser som svårigheter att få barn och att hela stammens framtid hotas av de internationella skogsbolagens avverkning. Filmen är inspelad på nyansrik 16-millimetersfilm vilket ger en nästan fysisk upplevelse av att vara omgiven av den gröna, ångande växtligheten. Ur kollektivets prat, skratt, sång och dans framträder individuella livsöden, förmedlade med rättframhet och humor av en filmare som håller sig i bakgrunden men samtidigt är öppen med sin outsiderroll.
Fanny Alexander och Jag,
dokumentär av Stig Björkman.
Ingmar Bergman var obeveklig. Hans filmer fick inte sättas upp på svenska teatrar, de hade visats nog mycket på svensk tv, tyckte han. Sedan hans bortgång 2007 har Bergmanuppsättningarna därför duggat tätt – just nu spelas tre scenversioner av Fanny och Alexander i Sverige. Dramaten i Stockholm var först ut och i den här bakomscenen-filmen låter författaren och filmaren Stig Björkman publiken följa den kreativa processen som en fluga på väggen. Kända filmscener får nytt liv och regissören Staffan Larsson och skådespelarna, bland andra Jan Malmsjö (som spelade den ondsinte biskop Vergérus i filmen från 1982), Marie Göranzon och Jonas Karlsson, reflekterar över texten och över Ingmar Bergman själv.
Godheten,
dokumentär av Stefan Jarl.
Det är 45 år sedan De kallar oss mods men dokumentärfilmsnestorn Stefan Jarls samhällsengagemang är lika brinnande som någonsin förr, om nu någon skulle tro något annat. Hans nya film är en betraktelse över de ökande klyftorna i samhället, inspirerad av och tillägnad nyligen avlidne essäfilmaren Chris Marker. Stefan Jarl bygger filmen på intervjumaterial med ekonomijournalister och samhällsforskare, egna reflektioner till meditativa bilder och en oefterhärmlig Thommy Berggren som i iscensatta partier gör satir över dyra levnadsvanor och direktörsbonusar. Välformulerade och alarmerande fakta i kombination med ett eftertänksamt tempo resulterar i en djupt personlig debattfilm som ifrågasätter och manar till handling.
No Burqas behind bars,
dokumentär av Nima Sarvestani.
Det är svårt att föreställa sig en tuffare plats på jorden än ett kvinnofängelse i Afghanistan. Men för en stor del av fångarna är deras eget hem ett ännu sämre alternativ. Nima Sarvestani återvänder till Afghanistan efter prisbelönta Jag var värd 50 lamm och fokuserar än en gång på kvinnors villkor. Filmens titel ger en vink om dess bedrift och stora kvalitet: kvinnorna visar en häpnadsväckande stor öppenhet framför kameran. De flesta sitter inlåsta för att ha rymt från en vardag av våld och misshandel. De själva och fängelsechefen gör samma klarsynta analys: 30 år av krig har slagit sönder landets utbildningssystem och konserverar destruktiva traditioner. Fängelsets fristad ger plats för gemenskap kvinnorna emellan.
The Sarnos - life in dirty movies,
dokumentär av Wiktor Ericsson.
Sarnos – a life in dirty movies. På 1960-talet blomstrade filmgenren ”sexploitation”: lågbudgetproduktioner som bjöd på naket med sexuella anspelningar utan att gå hela vägen. Amerikanen Joe Sarno var en av de mest produktiva regissörerna och i efterhand har etablerade filminstitutioner lyft fram honom som en konstnärligt intressant filmskapare i sig, oavsett genre. Precis som titeln antyder så är filmen lika mycket ett porträtt av Joe Sarnos fru Peggy, den urkraft som utgör grunden för Joes karriär och liv, som av filmarkaren Joe.
Sarah & Syleme,
dokumentärfilm av Anders Lidén.
När Sarah är 15 år får hon reda på att hon har drabbats av elakartad cancer. En lång och svår rehabiliteringsperiod börjar. Vid hennes sida finns mamma Syleme, som Sarah sedan några år har en komplicerad relation till, men som hon nu tvingas bli helt beroende av. Filmen följer steg för steg de psykiska och fysiska prövningar som cancern orsakar, både för drabbad och anhörig, men ger framförallt ett nära och gripande porträtt av två människor som svetsas samman av nödvändighet för att kunna besegra en svår sjukdom.
Belleville Baby,
dokumentärfilm av Mia Engberg.
Dokumentärfilmaren Mia Engbergs verk har ofta en utforskande karaktär. Den aktuella dokumentären Belleville Baby, är en poetisk gestaltning av en personlig historia. Mias ex-pojkvän Vincent hör av sig efter att ha varit försvunnen i tio år. Han har suttit i fängelse och ber Mia om hjälp att minnas deras tid tillsammans. Filmen väver ihop inspelade telefonsamtal med videobilder från parets tid tillsammans, stillbilder från nu och då och nyfilmade sekvenser. Filmen visar hur minnen kan vara fullständigt subjektiva. Frågan är om det över huvud taget är möjligt att ha en nära relation utan att använda den andra människan för sina egna syften.
Efter dig,
dokumentärfilm av Marius Dybwad Brandrud.
Marius Dybwad Brandruds mamma tar hand om sin döende far. Hon ger honom all sin tid. Marius ger all sin tid åt att filma sin mamma. Han gör det för att försöka förstå henne, och förstå vad som händer. Han filmar deras vardag; saker de gör, äter och ser. Efter ett tag blir orden också hennes. I takt med att det ogripbara närmar sig börjar Marius och hans mamma filma alltmer tillsammans. Kanske blir detta ett sätt för dem att ta hand om den tid som finns kvar. Tempot är långsamt och det som händer står okommenterat, vilket bidrar till en väldigt personlig och eftertänksam berättelse.
Förtroligheten,
spelfilm av William Olsson
Höstens verkliga händelse där en man höll en skolflicka fången i Örgryte, ger en relief till handlingen i Förtroligheten. En flicka rusar vettskrämd in till sina föräldrar mitt i natten. Hon hävdar att en man klättrat in genom fönstret till hennes rum. Händelsen väcker storuppståndelse i det välbärgade villaområdet. Några tror sig omedelbart veta att det är outsidern i närbutiken som är den skyldige. Andra tvivlar på flickans berättelse. Mitt i dramat försöker medelålders Paul (Johan Gry) hitta tillbaka till sin dotter Selinda (långfilmsdebuterande Alba August) som håller på att växa upp och ifrån honom. I denna film ger William Olsson en bild av ett samhälle där tryggheten hotas inifrån. Kanske fanns den inte ens där från början.
My Stolen revolution,
dokumentärfilm av Nahid Persson Sarvestani.
Efter en rad framgångsrika dokumentärer om kvinnors villkor i Iran (Prostitution bakom slöjan, GIFF 2005, Fyra fruar och en man, 2007) och mötet med shahens änka Farah Diba i Drottningen och jag, GIFF 2009, har Nahid Persson Sarvestani i sitt filmskapande nått fram till sitt livs smärtpunkt. För 30 år sedan blev hennes lillebror Rostam avrättad i iranskt fängelse, bara 17 år gammal. Nahid som var vänsteraktivist och i opposition mot den nya islamistiska regimen har hela livet känt skuld för Rostams död. I filmen samlar hon forna aktivistkamrater i sitt hus i Sverige. Kvinnornas berättelser om fångenskap och tortyr ger Nahid i efterhand en bild av Rostams sista tid i livet.
Den som söker,
spelfilm av Johan Lundh.
Johan Lundh långfilmsdebut är en dramathriller som blandar illusion och verklighet. Bland skådespelarna återfinns bland andra Björn Granath, Claes Ljungmark, Ingela Olsson och Josephine Bornebusch från tv:s ”Solsidan” i rollen som Tuva. Handling: När Tuvas föräldrar omkommer i en bilolycka får hon reda på att hon är adopterad. I besvikelsen över att omgivningen inte berättat ger hon sig iväg tillsammans med sin dotter av för att hitta sin biologiska mamma. Sökandet leder dem till en liten ort på landet där hennes ankomst snart väcker starka reaktioner. Tuva blir alltmer besatt av att få veta sanningen om sin bakgrund och när gamla minnen och hemligheter kommer i dagen hotas inte bara Tuvas förstånd utan även hennes dotters liv.