Anna Jonasson
– Min vision av kyrkan är hämtad ifrån den bild i Bibeln när lärjungarna är på väg mot Emmaus. Den förtroliga livsvandringen, när vi går tillsammans på vägen och delar glädje och sorg, precis som i livet. Det är min bild av hur jag vill att det ska vara i kyrkan. Förtroliga samtal på vägen, där Jesus hela tiden blandar sig i samtalet.
För en stund ser han nästan lite farlig ut med sin knutna näve. Men sedan bryter han ut i skratt.
– Jag kunde bli riktigt upprörd om kamrater blev illa behandlade, säger han och knyter upp näven.
Kyrkans kroppsspråk, anser Sven-Bernhard Fast, ska vara ett tydligt ansvarstagande för de utsatta. Genom åren har han engagerat sig starkt i samhällsfrågor som sträcker sig från apartheid till flyktingfrågor i Sverige – ett engagemang som funnits ända sedan han var barn.
– Det är det som ger glädje i livet såväl privat som yrkesmässigt. Människor blir människor genom andra människor. Jag har haft förmånen att befinna mig i sådant relationsbyggande hela livet; det är samtal och möten med människor som format mig.
Flera gånger under vårt samtal återkommer han till köksbordssamtalen. Han sitter hellre ansikte mot ansikte och pratar än uppifrån predikstolen. Han resonerar sig hellre fram till beslut än ger order. Och grundbulten i det mesta, menar han, är fördjupning av relationer.
– Där har jag mina hjärterötter. Den stjärnklara himlen där är helande.
Stänger av gör han när han kommer ut till stugan i Bjursås, Dalarna; ut i skogen och tystnaden, till vedboden, brasan och köksbordssamtalen.
Sven-Bernhard säger att han har två lägen: av eller på. På är han i sina uppdrag. Då är han fullt närvarande i det han gör och längtar sällan tillbaks till något han lämnat bakom sig.
– Jag upplevde att i spänningsfältet mellan jublet och det mänskliga lidandet, där har Gud sitt centrum.
Det var i slutet av tonåren som Sven-Bernhard började reflektera över kristen tro. Ingen i familjen var aktivt kristen utan sökandet sattes igång bland annat genom film, musik och filosofi. Den vardagliga framtoningen av Jesus i filmen Matteusevangeliet av Pasolini appellerade till Sven-Bernhard. I samma veva gick han och lyssnade på Bachs juloratorium.
– En chef blir utnämnd. En bra ledare blir man genom att bygga förtroende och vinna människors tillit.
Vad är skillnaden?
– Om man inte kan lyssna kanske man kan bli chef, men ingen bra ledare.
Sven-Bernhard Fast framstår som en trygg person. En snäll, tomtefarsliknande figur med nära till skratt, som tycker om att prata, även om han hävdar att han också är en bra lyssnare. För det är en grundläggande egenskap för en bra ledare, menar han.
– Men grundinställningen är att man ställer upp om man får en sådan fråga. Sedan blir det upp till andra att avgöra.
Innan han sa ja, tog han ”en diskussion med vår Herre och min fru”.
– Jag höll med om att det stämde in på mig. Samtidigt blev jag lite förvånad, eftersom jag inte har någon närmare relation till Gotland.
När Sven-Bernhard Fast blev tillfrågad att ställa upp i biskopsvalet, fick han höra att det behövdes någon med erfarenhet av internationella och ekumeniska sammanhang och religionsmöte, som också hade förankring i församlingsprästarbete på landsbygd och i stad.
Den nya biskopen i Visby stift, Sven-Bernhard Fast, fann sin tro på 1960-talet någonstans mellan upplevelsen av Pasolinis Matteusevangelium och Bachs juloratorium. Han vill att kyrkan ska ta ett större ansvar för de utsatta och hoppas vinna förtroende genom att lyssna. Glädjen i tillvaron finner han i fördjupning av relationer, såväl privat som yrkesmässigt.