Christina Jutterström är tillbaka i Svenska kyrkan. Diggar musikgudstjänster. Sitter i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Har till och med dragit igång en bibelstudiegrupp hemma i Malmköpingstrakten. Funderar mera på Guds nåd än på nyhetsrubriker.
Och tycks för första gången i livet orolig för att inte riktigt behärska de rätta orden:
- Som gammal journalist har jag alltid varit kritisk mot dem som hävdar att det finns absoluta sanningar. Därför är jag kanske extra försiktig när det gäller att tala om andliga ting. Min kollega Ingela Agardh bodde inte långt härifrån och jag minns hur förbluffad jag blev när hon använde uttryck som "Jesus flyttade in i mig", att hennes liv i ett enda slag blev helt annorlunda när hon blev kristen. Jag upplever det ju inte alls på det viset.
Du är samma människa som förut?
- Ja ... men kanske ändå lite mera eftertänksam. Härom veckan återfann jag mitt första fotoalbum. Där låg ett tättskrivet ark där det står: "Professor Nyhlén kom till mamma och pappa och sa att det inte fanns stora chanser till tillfrisknande för Christina". När jag var knappt sju år hade jag drabbats av falsk krupp. Plötsligt insåg jag hur nära det var att mitt liv inte hade funnits alls. Det öppnade något inom mig. Jag har ännu inte riktigt hunnit bearbeta det.
Du insåg att du har levt hela ditt liv på nåder?
- Nåt i den stilen. Jag var tvungen att ringa direkt till Ingemar och mina döttrar och läsa upp de där raderna. Nu funderar jag mycket på hur den där sjukdomen kan ha påverkat mig. Var det därför jag blev en både stark och känslig person? Ligger det bakom det där duktighetssyndromet som jag också alltid har levt med? Jag var alltid flitig i skolan.
Vad sysslade dina föräldrar med?
- Pappa var landets yngsta kriminalkommissarie. Det är därför jag har läst så få deckare i mitt liv. Jag fick nog, helt enkelt. Mamma ville ut i yrkeslivet, men familjen var inte generös nog att låta henne göra det. I stället blev hon föreningsmänniska och läste engelska på ABF. Det var ganska strängt hemma. Pappa tyckte aldrig om att jag ville bli journalist. Som polis hade han dålig relation till den yrkeskåren. Men jag vet att han var rätt stolt den dagen han fick höra mig i "Riksronden" på radion.
Trodde mamma och pappa på Gud?
- Näe ... De gick i kyrkan, men var knappast aktiva. Pappa var kontrollant på kyrkans julmarknadslotteri och sen tog han hela familjen på nyårsgudstjänsten, mest för att höra prästen läsa upp de nya befolkningssiffrorna. Däremot hade jag kompisar vars föräldrar var baptister. Så jag gick till frikyrkan i stället. Söndagsskolärarinnan var mycket bra och gillade barn. Jag minns att vi gick hem till henne även i veckorna. Jag gick tio år i söndagsskolan, faktiskt. Men försöker jag analysera så här i efterhand, tror jag kyrkan stod mera för trygghet än för kristendom. Även om ett och annat förstås slank in av bara farten. Starkaste minnet är när vi hade en extrafröken som hängde upp en tråd på rör i taket. Vi höll till i en källare och den där tråden hängde från taket ner mot golvet. "Så här går det om ni inte tror på Gud barn" sa hon och klippte av tråden.
Vilken Gud kom att dominera din syn - den som stod för trygghet eller den som klippte av trådar?
- Ingen, skulle jag vilja säga. Jag var den typiska 40-talisten; den första i släkten som läste på universitet och sedan hamnade rakt i 60-talets debatt om tro och vetande. Hade poesiaftnar på studenthemmet. Diskuterade apartheiden i Sydafrika. Gick och lyssnade på Hedenius, Tingsten och Lagercrantz. Allting var väldigt politiskt. När jag många år senare slutade på Expressen och som 57-åring återvände till Uppsala för att läsa idé- och lärdomshistoria, slog det mig att många av studentlivets anslagstavlor numera mest handlar om musik och motion.
Varför lämnade du kyrkan?
- Vi var en generation som krävde bevis för saker och ting. Det hade kyrkan svårt att svara upp emot. Man kan säga att hela mitt gäng på universitetet gick ur kyrkan i början av 1960-talet.
Lämnade du Gud också?
- Ja, det kan man nog säga. Men ... ja, på något sätt fortsatte jag ändå att söka mig till kyrkan i vissa sammanhang. Jag hängde kvar i kyrkorummet och i kyrkomusiken. Många år avslutade jag alltid julafton med att gå på midnattsmässa i Storkyrkan. Det fanns något rofyllt där, som jag tyckte om.
När vände det?
- I mitt eget fall handlade det nog allra mest om att jag flyttade ut på landet. Hit till bondgården.
Kossor och andlighet hänger ihop?
- Och naturens gång. Följer man förloppet kan man inte låta bli att förundras. Däremot kan jag inte säga att det handlade om ett behov av just kristendom. Andlighet är nog ett bättre ord. Dessutom fanns det en annan, mera prosaisk anledning, som hette "den stora 90-talskrisen". Som gammal politisk reporter hade jag alltid trott på politikens förmåga att förändra. Nu såg jag hur regeringar, oavsett färg, tog till åtgärder som bara drabbade de redan fattiga. För första gången i mitt liv blev jag riktigt skeptisk till vad politiken egentligen kunde åstadkomma. Men vem skulle i sådana fall kunna hjälpa de sämst ställda? Jag tittade runt. Och landade i Svenska kyrkan.
Vad innebar det rent konkret?
- Att jag beställde ett möte med kyrkoherden i Malmköping och bad om att få bli medlem igen. Han blev ytterst förvånad. Det fanns knappt ens blanketter för sådana som jag. Det kan jag fortfarande tycka är märkligt.
Är kristendomens sociala sida den viktigaste?
- Det tycker jag. Men jag måste också erkänna att jag är rätt dålig på vad Bibeln egentligen säger om olika saker. Därför drog jag också igång en bibelstudiegrupp i Malmköping. Mest kvinnor mellan 50 och 90, men också några män. Vi har bland annat läst Jonas Gardells bok "Om Jesus". Men våra diskussioner kan i princip ta vilken väg som helst.
Vem är Jesus för dig?
- Ett rättesnöre som håller. Förlåtelsen. Och så förstås att någon bryr sig om de utstötta och fattiga, speciellt efter ett 1980-tal där individualismen var ledordet. I stället för det där som vi numera knappt ens törs använda, eftersom det är så slitet: solidaritet.
Vad är livets mening?
- Att verka för att samhället ständigt utvecklas i solidaritetens tecken. Bry sig om varandra och om framtiden. Och att kunna sin historia för att kunna göra det.
Vad skulle du göra om det var din sista dag i livet?
- Se till att träffa dem jag tycker mest om. Och jag vet dessutom exakt var. Som avskedsgåva av kompisarna på SVT fick jag en helg på Dag Hammarskjölds Backåkra. Ute på en hed, bland backsippor, med utsikt över havet, ligger en gammal ... kallas det kanske "offersten"? Hammarskjöld skulle egentligen ha byggt ett kapell på platsen, men omkom innan det blev verklighet. En mycket andlig plats.
Har du fler okända sidor?
- Alla vet nog inte att jag har jägarexamen, kan sköta en lagård, köra in hö och sånt. När jag jobbade på DN sålde jag ägg till mina anställda. Det har nog få chefredaktörer gjort.
2010-10-20
Petter Karlsson, frilansjournalist