För andra året i rad skickade Lunds stift två volontärer som stöd för lägerverksamheten på S:t Joseph's center i Betlehem. Målet är att visa delaktighet, stödja ekonomiskt och praktiskt och öka förståelsen för situationen i detta konfliktfyllda område. Genom att arbeta sida vid sida med palestinier, bo och äta i palestinsk familj och för övrigt delta i vardagslivet får volontärerna en glimt av hur det är att leva under dessa förhållanden. Väl hemma i Sverige fortsätter uppdraget genom att dela med sig av sina nyvunna kunskaper.
Situationen i Betlehem är stabil på så vis att inga väpnade attacker har skett under de senaste två åren. Det påtagliga problemet är i stället en åtta meter hög betongmur som omringar stora delar av området. För att kunna ta sig ut från och in i Betlehem krävs att man passerar en s.k. checkpoint. Detta är en säkerhetskontroll som bevakas av israeler med syftet att motverka terrorattentat. För att palestinier ska kunna ta sig igenom en sådan spärrkontroll krävs ett tillstånd från israelisk myndighet. För att ett tillstånd ska utfärdas krävs ett arbetsgivarintyg från arbetsplats på andra sidan muren, eller någon annan väldigt speciell anledning till att passera. Att närvara vid en nära släktings begravning räknas till exempel inte som en giltig anledning(!).
Betlehemslägret är ett välkommet avbrott i en sådan vardag och drivs alltså av två svenska volontärer och fyra palestinska ledare inklusive syster Marlene som är en av två nunnor som bor i klostret där lägret hålls. En handfull palestinska tonåringar fungerar som assistenter. Dagarna fylls med knep och knåp, sagoberättelser, lekar och spel. En dag i veckan åker barnen buss till en simbassäng i närheten – en uppskattad dag, då även vissa föräldrar passar på att följa med.
I Betlehem, liksom i övriga Palestina, pratar man arabiska. Engelska fungerade utmärkt tillsammans med de flesta vuxna på lägret och med vissa av de äldre barnen. Bilder, kroppsspråk och assistenternas tolkhjälp är viktiga hjälpmedel för oss icke-arabisk-talande svenskar. Jalla, jalla och insha´allah var dock begrepp som vi bokstavligen ”upplevde” innebörden av och därmed införlivade i vårt vokabulär så fort intonationen hade satt sig. Med ett rungande Jalla, jalla som signalerar framåtanda och optimism och orden insha´allah som sprider ödmjukhet – var vi väl rustade för en dag på vilken sida av muren som helst. Ord som kanske även skulle göra en dag i Sverige något mer nyanserad!
Jalla, jalla – kom igen, nu kör vi
Insha’ allah – om Gud vill
Anette Sandberg
Besöker församlingar
Anette Sandberg och Josefina Persson besöker gärna församlingar för att berätta om sina erfarenheter.