Fadderskapet har en mycket lång tradition. Redan från 200-talet finns beskrivningar av detta. Faddern skulle då gå i god för dopkandidatens ärliga avsikter och bistå församlingen i undervisningen. Under medeltiden ansåg man bandet så starkt att de skulle betraktas som släktingar. Efter reformationen skulle även kyrkoherden informeras om vilka som kallats till faddrar och deras namn skulle föras in i kyrkboken. Från 1600-talet till slutet på 1800-talet fanns en förmaning till faddrarna i dopritualen att "tillse att barnet uppväxer i dygd och Herrens fruktan".
Fadderns uppgift att ansvara för barnets kristna fostran blev av mindre vikt när skol- och konfirmationsundervisningen fick fastare former.
Idag är fadderskapet en frivilligt och det innebär inga juridiska förpliktelser, men många anser ändå att det är en viktig uppgift.
Det finns många saker du kan göra som fadder. En av de viktigaste är att be för ditt barn. Bönen kan var ett enkelt samtal med enkla ord. Att be för ditt fadderbarn betyder att du delar dina goda tankar och önskningar med Gud.
Att sedan uppmärksamma dopdagen, namnsdagen och födelsedagen är andra sätt liksom när han/hon har gjort något speciellt, t ex börjat på dagis, skolan eller konfirmationsundervisningen.
Fadderskapet innebär inte att man ska ge dyrbara presenter vid dopdagar och födelsedagar. För länge sedan var det viktigt att försöka få välbärgade människor till faddrar till sina barn eftersom de skulle ta ett ekonomiskt ansvar för barnen om föräldrarna dog.
Denna sed är borta sedan länge och har inget att göra med fadderuppdraget i vår tid.