Tankar och reflektioner

En gång fick jag förmånen att hamna på behandlingshem en vecka. Jag fick följa med på en anhörigvecka på ett behandlingshem som arbetar efter 12-stegsprogrammet.

Jag skulle finnas med i en grupp av anhöriga, släkt och vänner till dem som var under behandling för sitt beroende av alkohol eller droger. En av behandlarna träffade oss i gruppen och lärde oss om sjukdomen alkoholism. Han beskrev vägarna in i missbruk och hur sjukdomen utvecklas. Sedan lärde han oss mycket om beroendepersonligheten
som en alkoholist bygger upp. Många av de anhöriga nickade och kände igen sig. Vi blev också utmanade genom att vi själva beskrevs som medberoende. De anhöriga till en missbrukare utvecklar ofta ett medberoendebeteende. Istället för att vara de som hjälper den beroende att sluta dricka eller droga så blir vi indragna i bortförklaringarna och lögnerna och våra handlingar hjälper indirekt den beroende att fortsätta med sitt missbruk.
Jag som inte var anhörig förstod ändå vad medberoendet var. Hur många gånger hade inte jag agerat på ett sätt som kanske inte hjälpt mina vänner utan snarare fått dem att ta dåliga beslut. Jag anade att jag fått ett språk för det destruktiva samspel som kan ske i en relation. Medberoende präglas av lögner, skam och otillräcklighet. Den medberoende tar på sig ansvar och skuld som egentligen är den beroendes.
Under denna vecka så kände jag mig ibland ganska vilsen. Men runt omkring på alla väggar satt tavlor med hoppfulla ord. Jag minns framförallt en tavla med bara fem ord. Men de beskrev ändå hemligheten med ett liv utan beroende och utan medberoende.
På tavlan stod det: Tid, tillit, tålamod, tolerans och tacksamhet.
Jag behöver det och det vill jag ge åt andra. Tid, tillit, tålamod, tolerans och tacksamhet.

Stefan Widman, sjukhuspräst