Visst är det trist att läsa om bråk i kyrkan och veta att det har funnits försoningsstrider, där alla förväntat sig att det ska finnas kärlek och god gemenskap. När media uppmärksammar konflikter och olösta motsättningar i kyrkan är det inte så underligt just på grund av de förväntningarna vi själva och andra har på att kyrkan ska handla som Jesus. Kunna förlåta och lämna oförrätter bakom sig.
Ändå är det så svårt. Därför att vi är engagerade. Med alla våra sinnen. Och minnen. Vi kan göra mycket illa mot varandra med sådant som kränker och missuppfattar, som bildar kotterier och utestänger. Vi vill försvara värden som känns bärande och livsviktiga. Tro sitter både i känsla och förnuft, vilja och tillhörighet. Ledarskap i kyrkan kan inte vara något mjäkigt där allt tolereras och inget tillrättavisas. Öppna samtal och livliga debatter är hälsotecken lika mycket som det är en olycka att sopa under mattan och gå omvägar eller bakom ryggen.
Allas lika värde i kombination med ärlighet och omsorg leder oss långt. Undan fördomar och självcentrering. Orden från bergspredikan tål att upprepas: Skynda dig att komma överens med din motpart, medan ni ännu är på väg. Det oförlösta är som inflammationshärdar som kan vålla ännu större skada. Det uppklarade, det som rätar upp och skapar något nytt och gemensamt ger liv och en hälsosam miljö. Försoning är hälsovård vi alla behöver ägna oss åt.
Försoningsarbete är precis som det låter: ett arbete - med ett synnerligen gott resultat.
