I Söderköping fanns under medeltiden ett stort antal kyrkor. I själva staden låg S:t Laurentii och S:t Egidius (S:t Ilians) församlingskyrkor. Utanför stadsgränsen låg Drothems och Skönberga kyrkor. Drothems kyrka låg på den tiden strax utanför stadsbebyggelsen. Skönberga kyrka, som har delar från 1100-talet, låg då som nu 2 km söder om staden. Av de fyra församlingskyrkorna är S:t Laurentii, Skönberga och Drothems bevarade. Endast S:t Egidius har rivits eller på annat sätt förstörts. Enligt uppgift skall den ha legat vid den nuvarande kanalhamnen, där bl.a. gravstenar hittades, när Göta Kanal byggdes i början på 1820-talet. De tre övriga kyrkoma finns kvar, och gläder sina besökare med var och en sin särpräglade medeltida skönhet.
Nästan vägg i vägg med Drothems kyrka låg sedan 1235 franciskankonventet. Till konventet hörde en kyrka. Den revs på 1520-talet för att ge Gustaf Vasa byggmaterial till Stegeborgs fästning. Grunden till dess kor återfanns vid utgrävningar på 1920-talet ett par hundra meter öster om Drothems kyrkas kor några meter in utefter Trångsundsgränd, en tvärgata till Hospitalsgatan .
Ett par km väster om staden ligger på södra sidan av Linköpingsvägen Drothems prästgård. Här har kyrkoherdebostället legat sedan 1655 och det är byggt på resterna av Söderköpings spetälskesjukhus. Den nuvarande prästgården är byggd 1796. Spetälskesjukhuset grundades på 1200-talet och drevs av Helgeandsorden, en riddarorden, som liksom Johannitorden hade sjukvård på sitt program och hade sina rötter i korstågen. Vid utgrävningar under 1930-talet konstaterades att sjukhuset haft ett kyrkorum. Detta kallades enligt uppgift S:t Örjans kapell.
Inne i staden torde under medeltiden ha funnits något "helgeandshus" med kyrka. Söderköpings hospital, som efter reformationen ersatte den medeltida stadens sociala inrättningar, hade en kyrka. Den är med på Erik Dahlbergs kopparstick av Söderköping i "Svecia Antiqua et hodierna" från 1690-talet.
Den är på en karta från 1642 inritad någonstans mellan S:t Laurentii kyrka och den krök Storån gör vid Alvik. Eftersom några åkerlappar skiljer den från ån borde den ha legat ungefär vid korsningen mellan E22 och Prästgatan - Östra Rydsvägen. Denna kyrka fanns ända till 1700-talets senare hälft då den revs i samband med att hospitalsverksamheten i Östergötland övertlyttades till Vadstena.
Namnet Drothem är en förvanskning av det fornsvenska "Drotin" med betydelsen Herren eller Gud (Drotten betyder även i nutida isländska Gud och ordet finns kvar i det svenska drottning). Förmodligen helgades redan den första kyrkan som byggdes på platsen under 1100-talet åt den Heliga Treenigheten. Drothems kyrka kallades därför under medeltiden på latin för S:t Trinitatis och på svenska S:t Drotten. Den nuvarande kyrkans öst- och västfasader har båda blinderingar i trepassform (tre cirklar som går in i varandra i en slags klöverbladsform). Trepasset är sedan gammalt en bild för Treenigheten och blinderingarna är därför med all säkerhet en anspelning på kyrkans namn. Enligt mångas uppfattning hör de gamla kyrkor, som helgades åt Treenigheten, till den första missionstiden i Sverige, 1000 - 1100-talen.
På Erik Dahlbergs kopparstick över Söderköping från 1706 kallas kyrkan S. Dorothae. Så också på texten till den gamla klockan från 1752. Med all sannolikhet är detta en omtolkning av Drotten, kanske för att anpassa namnet till den intemationella publik, som "Suecia antiqua" riktade sig till. I brevet 1655 om spetalsgårdens upphöjande till prästgård i Drothem stavas namnet "S Drothensz församling".
Kyrkans placering
Något 100-tal meter norr om kyrkan bakom det nybyggda församlingshemmet ligger Kreatursvallen, en mindre fotbollsplan. Där har kreatursmarknader hållits ända in i mitten av 1900-talet. Förmodligen är denna marknadsplats i anslutning till stadens högst belägna punkt uråldrig. Skriftligen är den belagd från 1600-talet. Kanske uppfördes den första kyrkan för Drothems församling just i anslutning till denna självklara samlingsplats
Socknen och kyrkan
Drothems socken var och är främst en landsförsamling även om numera majoriteten av församlingsborna bor i tätorten. I dess kyrka samlades under medeltiden den svenska lantbefolkningen norr och väster om staden till gudstjänst. Drothems kyrka kallas på en karta från 1642 för "Bondhekyerkan".
I själva staden bodde under tidig medeltid mestadels utländska handelsmän och hantverkare, främst tyskar. Kanske kan svenskheten spåras i att den nuvarande Drothems kyrka under 1300-talets första årtionden byggdes huvudsakligen i den gamla gråstenstekniken. S:t Laurentii kyrka, som torde vara något äldre (från 1200talets senare hälft), byggdes i den från utlandet genom tiggarordnama införda nya tegeltekniken. I landsförsamlingen höll man, i varje fall till att börja med, fast vid det gamla sättet att bygga med sten, som förmodligen dragits samman från olika delar av socknen.
En tidigare träkyrka?
Vid utgrävningarna under den senaste restaureringen och grundförstärkningen 1979-80 konstaterades, att den nuvarande stenkyrkan är byggd ovanpå en gammal kyrkogård med gravar från 1100- talet. Gravama ligger tätast i det norra skeppet av den nuvarande kyrkan mellan pelaren väster om predikstolen och sakristiingången. Under medeltiden begravde man helst sina döda på den del av kyrkogården som anslöt till kyrkans sydvägg. Därför kan vi anta att Drothems församling tidigare har haft en träkyrka, kanske av stavkyrkotyp, som bör ha legat norr om den nuvarande kyrkan ute i den nuvarande Drothemsgatan. Några lämningar av denna första kyrka har inte hittats vare sig innanför eller utanför den nuvarande kyrkan.
Drothems kyrka och franciskanernas kyrka
Det är knappast troligt att man byggde den nuvarande stenkyrkan på en kyrkogård som var i bruk. Det reser frågan hur Drothems församling förhöll sig till den närbelägna franciskankyrkan, som förmodligen byggdes årtiondena efter att konventet grundades (1235), och dess begravningsplats. Kanske har någon form av sambruk varit aktuell under ett antal år från och med att franciskanernas kyrka var färdig fram till dess att drothemsborna beslutade att bygga den nya stenkyrkan med dess kyrkogård.
Nuvarande kyrkobyggnaden
Drothems kyrka är anlagd på den högsta punkten inom Söderköpings centrala delar. Grundförhållandena är mycket svåra. Över en gruskulle vilar ett mäktigt lerskikt, som inom kyrkobyggnadens murar varierar från c:a 4 m vid kyrkans kor till cirka 17 m vid den västra väggen. Därför fick de som byggde stenkyrkan problem med dess stabilitet redan kort efter
uppförandet.
Även den allvarliga sprickbildningen i kyrkans valv, som ledde fram till den fullständiga grundförstärkningen 1979-80, orsakades till största delen av de dåliga grundförhållandena. Den äldsta delen av kyrkan är sakristian. Den uppfördes i tegel troligen i slutet av 1200-talet som ett separat kapell.
Den nuvarande kyrkan uppfördes därefter i anslutning till och ovanpå detta kapells sydvägg. På samma sätt gjorde man när S:t Laurentii kyrka byggdes några årtionden tidigare. Kanske har också Drothems sakristia i likhet med S:t Laurentii haft en mittpelare, som stödde fyra separata valv. Den stora stenkyrkan anlades troligen i början av 1300-talet. Drothems kyrka omtalas i dokument första gången år 1307. Sakristian förstördes av ras och eventuellt brand ganska snart efter uppförandet av stenkyrkan och har återuppförts med medeltida tegel senare under 1300-talet.
Långhuset har från början haft samma storlek som nu. Det har varit försett med två portaler på södra sidan. Den västra av dessa ledde till församlingsdelen av kyrkorummet och är kvar i den nuvarande kyrkan. Den östra, som låg där det nuvarande andra fönstret från öster är upptaget, ledde till kyrkans kordel och har senare murats igen. Kyrkans västra portal är ursprunglig även om dess utseende torde ha varit annorlunda under medeltiden. Fönstret ovanför västporten togs upp 1811, varvid man enligt inventeringsprotokoll från 1829 hittade en kanonkula av 4-5 tums diameter. Även på norra sidan fanns en portal på den plats där det andra fönstret från väster är beläget. Dörren utifrån in till sakristian upptogs i samband med den senaste restaureringen. Kyrkans gavlar med sina trappstegsavslutningar och blinderingar är troligen ursprungliga även om de lagats och förändrats något efter ras, brand och krigsskador. Östgaveln har troligen från början varit försedd med ett mittfönster. Det nuvarande välproportionerade fönstret tillkom vid den senaste restaureringen 1979-80 och ritades av arkitekten
Torsten Leon-Nilsson. Under medeltiden hade östgaveln förutom mittfönstret ett runt fönster norr om ittfönstret inom det indragna partiet av stenmuren. Det har senare murats igen. Sydsidan hade under medeltiden tre fönster, varav det första från väster var runt. Nordsidans fönster var tre och betydligt mindre än sydsidans. De medeltida fönstren förstorades troligtvis vid olika reparationer under 17- och 1800-talet. Vid restaureringen 1892 försågs fönstren med de nuvarande bågarna av gjutjärn. Även de blå och gula dekorationsrutorna, som finns i några av fönstren, tillkom då.
Färgsättning
Kyrkans utsida var förmodligen från början till största delen vitrappad. Under perioder av medeltiden var delar av blinderingarna rosafärgade och murfogarna kring blinderingarna rödmålade. Kyrkans inre är i varje fall sedan en reparation 1762 vitkalkad, men under den gamla putsen fann arkeologerna fragment av målning. Ovanför platsen för det medeltida mariaaltaret på triumfbågens norra sida fanns rester av färg. Vad den gamla målningen kan ha föreställt, gick dock inte att se. Även på korväggen på vardera sidan om altaret fanns fragment av målning i form av draperier.
Stabilitetsproblem
Relativt snart efter kyrkans uppförande har problem uppstått med dess stabilitet. Ställer man sig på utsidan av kyrkan vid dess sydvästra hörn och ser efter sydväggen mot öster liknar den närmast ett vertikalt ställt upprört hav.
Ras har inträffat som förstört stora delar av sakristians murar och eventuellt ursprungliga valv inne i kyrkan. Öst- och västfasaderna har också skadats. Delar av kyrkan har också brunnit. Kyrkan är anlagd på en s k rustbädd.
Efter att ha schaktat undan markens ytskikt lade man en grund av stockar och ris. På så sätt kom kyrkan att "flyta" ovanpå det relativt mjuka lerlagret. Tydligen har denna grundläggning inte varit tillräcklig. För att stabilisera kyrkan byggde man redan tidigt på 1300-talet den sneda väggen med triumfbågen. Den är grundlagd på i leran nedslagna pålar. Både på norra och södra sidan om triumfbågen finns mindre portaler. Stödväggen gjordes sned dels för att undvika att blockera den östra porten på kyrkans sydsida, dels för att stadga sakristiaväggen. Genom att den gjordes sned kunde också det lilla fönstret i anslutning till sakristian på norra kyrkväggen fortsätta att ge ljus åt kyrkan. Norr om triumfbågen på den sneda murens västra sida hittade arkeologerna fundamentet till ett litet altare, förmodligen kyrkans mariaaltare, som måste ha uppförts där i samband med denna reparation. I samband med att triumfbågsmuren uppfördes har troligtvis också sakristian och kyrkans öst- och västgavel reparerats Iiksom eventuella ursprungliga valv. Även strävpelarna vid sakristians nordvägg och vid kyrkans sydöstra hörn har troligtvis uppförts då. Strävpelarna vid nordvästra hörnet torde däremot vara ursprungliga.
Kyrkorummets senare förändringar
Kyrkans nuvarande valv är av dålig kvalitet och torde vara från 1500-talet. I dokument berättas att kyrkan härjades svårt i samband med den danske härföraren Daniel Rantzaus erövring av Söderköping 1567 under nordiska sjuårskriget. Kyrkan torde under flera år ha stått utan tak och restaurerades under slutet av 1500- talet med hjälp av pengar från konung Johan lII och kollekter från hela landet. Nytt tak med en ståtlig takryttare - se Dahlbergs bild ritad på 1690-talet och tryckt 1706 - anlades troligen också vid denna reparation. I takryttaren hängde en klocka som kunde ringas inifrån kyrkorummet med hjälp av ett rep, som gick upp till klockan genom ett hål i valvet, en sk sturk. Denna syns tydligt i valvets topp i anslutning till den sneda stödmurens västra sida. Takryttaren måste ha varit ansenlig, då den 1755 i en beskrivning kallas "stadens enda kyrkoprydnad". Under senare hälften av 1700-talet visade kyrktaket svåra skador och takryttaren revs. Taket belades med tegel, som senare utbyttes mot spån. Sedan slutet av 1800-talet är det täckt med skifferplattor. De nuvarande kyrkbänkarna anskaffades vid restaureringen 1892.