Foto: Illustratör: Gunnel Moheim

Andens doft

Nyhet Publicerad

Man kan nästan se den växa nu då värmen äntligen har kommit. Och snart står den med sin otroliga skönhet i min lilla rabatt: den stora pionen med sin gudomliga doft och kraftiga färg.

Gärna ställer jag några kvistar i en vas för att fylla huset med doften. Pionen kallas för pingstros i Tyskland, kanske eftersom de oftast börjar slå ut i sin fulla prakt just precis runt pingsttiden. En ros utan törnen som blommar under en alldeles för kort tid. 

I pingst – 50 dagar efter påsk – firar vi sändningen av Guds Helige Ande. Jag kommer då ovillkorligt att tänka på min pion, min pingstros, som med sin doft och färg gör mig levande, fyller mig med färg och hänryckning. En himmelsk doft som fyller mina lungor med nytt liv.  

Pingstdagen Foto: Illustratör: Gunnel Moheim

Förr i tiden brukade man på pingstdagen öppna alla dörrar och fönster på vid gavel. Man trodde att den Helige Ande då skulle flyga över världen och blåsa med färsk, frisk vind genom alla hus och kyrkor. Och det känns ibland mer än nödvändigt: att en ny vind blåser och lyfter oss. Den gamla, tjocka luften som gör oss trötta måste ut! En ny vind, som ger liv och energi och nya tankar och kanske till och med lite virrvarr, måste in. 

Pingst, den Helige Ande kommer med friska vindar och gudomlig doft av nytt liv. Förvisso kommer allt inte bara bli rosenrött och törnen kommer finnas även i framtiden. Liksom smärta och tårar och erfarenheten av gråa dagar med tjock luft som gör det tungt att andas.

Men pingst håller fast vid påsk, på hoppet att Gud förvandlar lidande till glädje, kraftlöshet till nytt mod, strid till ny förståelse, trånghet till rymd och död till liv. Pingstrosens (pionens) doft och kraftiga färg låter oss ana något av det. Pingst, den Helige Ande, doftar som en pion. Liksom pionens doft vill den Helige Ande komma till oss, så att vi tar emot den, andas in den och låter oss uppfyllas av den och känna kraften och kärleken i hela oss. Glad pingst!

Kirsten Alm