Varför ville du bli präst/diakon?
− Jag har jobbat som husmor de sista tio åren med mycket ansvar i diakonal verksamhet. Jag har känt en längtan att få vara med mer i gudstjänstlivet, att helt få vara diakon. Det är helt fantastiskt när man vigs, och löftena - det är jättestarkt. Diakonin är något som genomsyrar hela församlingen, och jag har längtat efter att få leda det.
Vad sa din omgivning, vänner och familj när du berättade?
− Det var dels: Äntligen, vad kul, det var väntat, och det kommer passa dig! Men min pappa, som är kristen ortodox, han vet inte vad en diakon är. Poletten kanske trillar ner efter vigningen. Men det är ju så - vad är en diakon? Det är inte så många som vet.
Vilken är den mest udda fråga du fått av någon i samband med ditt yrkesval?
− Det finns en del fördomar om att man skulle vara... inte en rolig typ. En pappa på våra barns förskola som sa till min man: "Ni är ju supersköna, jag trodde ni var sådär jättekristna eftersom din fru pluggar till Diakon."
Vilka egna frågor och funderingar har kommit på skam?
− Det har funnits en sorts prestationsångest – att man försöker identifiera sig med andra och känner att man själv inte är lika duktig. Hur ska jag kunna fixa att predika? Kan jag verkligen göra det här på rätt sätt, man tvivlar på sig själv. Jag har kommit underfund med att det handlar inte om det. Det handlar om känsla, om det som finns inuti.
Har du fått omvärdera nåt för egen del?
− Ja. Jag har fått lära mig att man måste bromsa, sakta ner och tänka till ett extra varv. Det är alltid bra att luta sg tillbaka och göra det. Också att inte jämföra sig med andra, och att lita på vem man själv är och lita på sitt inre.
Vad tror du att Svenska kyrkan i Stockholms stift behöver för att möta framtiden?
− Mig! (skrattar) Nejdå. Den behöver nätverka och komma utanför kyrkan mer. Kyrkan måste komma ut dit människor befinner sig, och inte bara synas innanför kyrkans dörrar.