Vad händer med oss i orostider? Själv har jag upptäckt en sorts inre mollstämning som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Jag oroar mig för framtiden. Tänk om tryggheten jag tar för självklar är hotad. Skulle bilderna från krigets Ukraina kunna vara från min egen stad, mitt eget land?
I mars träffade jag alla präster och diakoner i Växjö stift. Temat för samlingarna var just orostider. Kyrkoherdarna samtalade om vad det innebär att leda i orostid, övriga präster om hur man predikar i orostid. Diakonernas samtal kretsade kring frågan vad det betyder att vara människor till tjänst i en tid då mycket känns osäkert. Centralt i alla samtal var detta; det är okej att vara rädd och viktigt att vara beredd.
Ändå går vår oro inte att jämföra med situationen för dem som befinner sig mitt i kriget. En man i Butja berättar rakt in i kameran att han mist alla sina fyra barn. Alla. Hans blick är tom och vreden återhållen. En kvinna skriker ut sin sorg inför journalisterna, slår framför sig. Hela hennes familj är utplånad, ingen av hennes älskade finns kvar. Ingen. Det är omöjligt att ta in.
Går det att säga glad påsk till dem? Kan jag se mannen som mist alla sina barn och kvinnan vars familj är förintad i ansiktet och säga de orden?
Ibland blir glad påsk bara ord. Vi slänger ur oss dem ungefär som när vi säger hej. Eller som när vi säger ”läget”, en hälsningsfras utan mening eftersom vi oftast inte inväntar svaret. Och blir förvånade om någon svarar ärligt; tack för frågan, mitt liv ligger i mörker.
Påskens glädje går djupt. Vi firar inget mindre än livets seger över döden, att ljuset övervinner mörkret, att ondskan i Butja inte ska få sista ordet. Påsken är en trots allt-helg. Trots kriget, trots oron för framtiden, trots de mörka rapporterna om klimatkrisen från IPCC, trots min egen sorg och vilsenhet, trots det som gör ont i själen. Trots allt är hoppets språk. Och hoppet är den kristna trons språk.
Vi får ta med hela vårt liv in i påskfirandet. Om vi inte gör det, reduceras allt till en udda berättelse om någon som dör och sägs uppstå. Ganska obegripligt för förnuftet, oviktigt och utan koppling till livet här och nu. Kristus är uppstånden – visst, men vad rör det mig? Påskens budskap kan inte avkodas av intellektet, evangeliet går inte att begripa. Det får mening först när alla erfarenheter och känslor får vara med, allt det i mitt innersta som jag kanske inte delar med en enda människa.
Ditt liv är kanske harmoniskt och välfungerande just nu. Vilken glädje när det känns så, jag hoppas att det fortsätter och önskar en glad påsk. Men framförallt skulle jag önska att du mindes och återvände till påskens evangelium när livet är svårt, i yttre och inre orostider. Att allt det som påsken handlar om fick ligga som en oöppnad present i hjärtat, att öppna och upptäcka när du verkligen behöver den.
När vi önskar varandra glad påsk så ligger det mycket i orden. Vi säger; åh vad jag hoppas att ondskan ska förintas. Att molltonerna ska bli till ett durackord. Att döden inte har sista ordet. Mörkret ska vika. Hoppet bär. Glad påsk!
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift
