Den 2 april 2023 skulle träkonstnären Eva Spångberg ha fyllt 100 år. Genom julkrubbor, processionskors och Mariabilder är hon representerad i hundratals kyrkor i landet. Verken är till synes enkla, men för den som utforskar dem närmare träder ett budskap fram. Inte konstigt att hon kallade sig själv förkunnare i trä. I många av Växjö stifts kyrkor finns naturligtvis också äldre konstverk, en del ända från medeltiden. Idag ser vi dem mörka och trärena, men då lyste de i rött, blått och guld, just som Eva Spångbergs konst idag.
Kanske besöker du ibland en kyrka? För att uppleva konsten, njuta av stillheten, tända ett ljus för någon du bryr dig om och låta tankarna komma och gå. Våra kyrkor är symboler för det som är bortom orden, och de är älskade också av dem som sällan firar gudstjänst. I somras stod jag på fältet vid Sjösås nya kyrka utanför Växjö och såg den brinna. Chockade människor med tårar i ögonen berättade hur viktig kyrkan varit; ett gemensamt rum och en bygdens siluett som tyst välkomnade hemvändaren.
Kyrkorna är en självklar del av det svenska landskapet. När banken har flyttat, när affären och skolan bommat igen, och när äldreboendet och till sist förskolan lagt ner, då står kyrkorna kvar. När det inte kommer lika många som förr till gudstjänst väcks frågan vad vi ska ha kyrkorna till. Hur förvaltar vi dem bäst? Vad ska de användas till? Förutom att de naturligtvis ska användas som gudstjänstrum finns det ur ett kyrkligt perspektiv inget som hindrar att det i kyrkobyggnaden ryms mer. En liten mataffär kanske, en biblioteksfilial, en samlingslokal, en mottagning för distriktssköterskan – allt tillsammans med ett kyrkorum som är anpassat till dagens behov.
Låter tanken alltför radikal? Jag tror tvärtom att det är vår chans att över tid kunna behålla kyrkorna. Och exemplen på detta sätt att tänka mångfunktionellt om kyrkorna är många runt om i Europa.
I Sverige har vi en kulturmiljölag som ger kyrkobyggnaderna ett särskilt skydd. Det ska vi vara tacksamma för. Samtidigt får denna kulturmiljölag inte tolkas så strikt att kyrkobyggnaderna blir till muséer. Det har funnits kyrkor i Sverige i över tusen år. Hela tiden har de förändrats och anpassats till samtidens behov. Så måste det också få vara idag. I Växjö stift finns goda exempel på församlingar som fått tillstånd av Länsstyrelsen att förändra kyrkorna, ofta genom att skapa nytt under orgelläktaren som i till exempel Skärstads kyrka i Jönköpings län. I Kalmar län har vi bland annat Gårdby kyrka på Öland. I Kronobergs län finns till exempel Bergs och Hemmesjö nya kyrka.
Jag tror att de lokala kyrkobyggnadernas framtid handlar om möjligheten att forma mångfunktionella kyrkorum. Att skapa förutsättningar för ett flexibelt användande är en nyckelfråga. Om kyrkobyggnaderna får rymma flera för bygden viktiga funktioner, är det ett sätt att få landsbygden att leva, och dessutom klokt ur ett klimatperspektiv. Om flera aktörer bereds möjlighet att dela ansvar för kyrkobyggnaderna skapas förutsättningar för människor att även i framtiden få uppleva det föränderliga kulturarv som kyrkorna utgör.
I kyrkorummen samsas de trärena, medeltida föremålen med Eva Spångbergs moderna förkunnelse i rött, blått och guld. Men där finns plats för mer. Min förhoppning är att kyrkobyggnaderna i framtiden fungerar som lokala noder, platser som rymmer mycket mer av det som människor behöver. Det finns många inspirerande exempel i Europa. Var tas de första stegen i vårt land?
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift