"Tillsammans kan vi fatta mod och ge världen liv"

Biskop Marikas predikan vid mottagandet i Linköpings domkyrka söndag den 21 januari.

"Kyrkans uppdrag att vara en bärande, bedjande och lärande gemenskap har alltid haft ett större syfte än henne själv. Vi finns för att världen ska leva" sa Marika Markovits från predikstolen. Foto: Steve Nyström

Jag är 16 år och kommer hem från skolan. Som så många gånger det senaste året med oro som värker i magen. Vad väntar mig där inne? Handen vilar i tvekan på handtaget – bilder på tänkbara scenarios snurra i huvudet och stärker magontet – lever mor eller hittar jag henne död där inne? För varken livsviljan eller livsglädjen fanns där hos henne då. 

Handen vilar på handtaget – och jag är rädd – uppriktigt rädd - för det värsta tänkbara – men jag fattar mod – liksom varje dag - och trycker ner handtaget och går in dunklet och tänder upp och ropar hej…. och får ett svar.  

Mod tränas i de alldagligaste situationer – nästan alltid i relation till andra människor.

Mod att fråga - får jag vara med och leka redan när vi är mycket små.

Mod att säga som det är… i relationen.

Mod att pröva på att göra något nytt.

Mod att säga nej till något som förväntas av oss – eller ja till något stort (som att bli biskop)

Mod är att inte veta hur det ska gå, men ändå göra. Mod är att ta steget ut i det okända utan garantier att det ska gå bra. 

Det som bar mig igenom den där ungdomstiden av oro var en väldigt enkel bön: ”Gud som haver barnen kär se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer”. Jag var rädd – men känslan av att vara buren var större och gav mig mod.  
Mod och tro är nära besläktade.

Var Jesus modig? I sin gudomlighet? Inte särskilt, eftersom han kände till allt. I sin mänsklighet? Ja, väldigt – eftersom han ständigt överskred både outtalade och uttalade gränser där människors respons var ovisst. Men han lärde sig att det fanns mycket att vinna i det ovissa. 

Jesus brottades också på djupet med sin modlöshet – liksom så många gör. Sin sista natt i livet bad han att hans vänner skulle vaka med honom genom natten. Ensamheten gjorde också honom skör. Han bad om att få slippa lidandet. Men när soldaterna kom fattade han mod och gick in i den uppgift som var hans – att ge sitt liv för att världen ska leva. 

Ytterst grundade han sitt mod på tillit till en kraft större än hans mänsklighet. 
Mod och tro är nära besläktade. 

Jesus får andra människor att fatta mod. 

Såsom kvinnan vid Sykars brunn i dagens text. Hon har som kvinna allt emot sig; hon är till stora delar rättslös och skyddslös, därtill tillhörande en föraktad och misstrodd folkgrupp – samarierna. Mötet med en ensam man av Juda stam är riggat för konflikt. Jesus inleder med att be henne om vatten. Jag kan ana att hon blixtsnabbt överväger det som kvinnor i alla tider kan känna igen sig i:

”Jag är ensam – jag är sårbar – kan jag lita på den här mannen?”

Hon fattar mod och gör inte alls det han ber om utan tilltalar honom ifrågasättande:

– Hur kan du som jude be mig om vatten? 
Ungefär: ”Vad vill du egentligen?”

Han svarar ”Om du visste vad Gud har att ge…. Då skulle du be mig om Levande vatten.”
Härifrån utspelar sig ett av de längta samtalen vi har i Bibeln mellan Jesus och en annan människa (vi läste bara en kort del idag). Ett samtal som berör teologi, politik och hennes liv – så omvälvande att hon till slut säger – Herre, ge mig det vattnet! 

Och det står att hon lämnar sin kruka när hon går ifrån brunnen, en anmärkningsvärd liten detalj i texten. Men som symboliskt speglar en livsomvändning:  hon lämnar sitt gamla invanda liv för att söka sanningen bortom de dogmer hon levt med och hon inspirerar många människor att göra på samma sätt; att söka Jesus och därigenom få en ny syn på livet. Det där ögonblicket när hon fattade mod att tilltala honom förändrade hennes liv. 

Och så är det ofta med de ögonblick då vi fattar mod. De förändrar våra liv. Kan du känna igen dig i det? 

Jag kan tydligt se att valet att öppna dörren för 42 år sedan, modet jag tränade varje dag, har format mig som människa och min livsväg fram till att jag står här idag. Jag har genom det vågat ställa mig till förfogande för svåra och utmanande uppgifter. För jag vet att jag är buren av en kraft större än jag själv. Mod och tro är nära besläktade.

Det finns mycket att fatta mod inför i vår tid inte minst hur vi rustar oss själva och våra barn att möta de etiska utmaningar som väntar i en värld där fattigdomen minskar men klyftorna ökar. Där digitala algoritmer styr våra tankar, där nuvarande och kommande klimatförändringar drabbar de mest utsatta hårdast. Där vi har tillgång till vapen som aldrig förr.  Hur kan vi stärka den inre kompass, den visdom, det mod, som hjälper oss att bättre forma framtiden än vi hittills har gjort? 

Som kyrka, som trossamfund, har vi mycket att ge i dessa svåra vägval – som tro, hopp och kärlek till medmänniskan. Mod och tro är ju nära besläktade. 

Men ingen människa eller organisation kan stå ensam i dessa utmaningar. Däremot kan vi åstadkomma mycket tillsammans. 

Därav har många ideella organisationer, trossamfund och samhällsinstitutioner bjudits in idag för att tillsammans med stiftets 102 församlingar manifestera att vi kan och vill göra skillnad i det samhälle, i den värld som är oss given. 

Tillsammans kan vi fatta mod och ge världen liv.