Gud kommer från oväntat håll. Det finns hopp!
Det finns många röster som vill höras över allt bruset i vårt samhälle. Det är många som vill ha makt och inflytande.
Influencer har blivit ett yrke, det fanns inte för 10 år sedan.
Allt för att tjäna pengar och få inflytande.
(nu vill jag inte tala illa om alla influencers, och det är ett tidsfenomen.)
Frågan är vilka lyssnar vi till? Och vad leder det till?
Och tänker du att du själv har något inflytande, något att säga?
Naaman hade stort inflytande, en krigsherre i arameiska armén och ändå var han så sårbar med sin hudsjukdom, sin spetälska.
Ur maktens perspektiv är knappast en slavflicka från ett okuperat land så mycket värd och inte någon Naaman väntar sig något särskilt av. Hon var bortrövad från sina föräldrar och sitt hemland. Tvingad att arbeta hos andra, utan frihet.
Hon var knappast vad vi kallar en influencer, än mindre en makthavare. Något namn har hon inte i berättelsen, trots sin betydelse.Men en röst och en erfarenhet har hon, som är avgörande för Naaman.
Det är spännande hur hon inte tycks bry sig om begränsningarna som omgivningen och hennes situation satt henne i. Hon klagar inte över sin egen brist på resurser eller det omöjliga i att påverka hennes egen situation.
Det hon har är en bild av att det kan bli bättre, hon är berövad det mesta, men delar med sig av de resurser hon har:
Hon äger medkänslan och medlidandets förmåga, minnen av sin egen kultur, hon lever i tillit och tro och bär ett hopp om en bättre värld.
Vilkas berättelser är det vi hör i vårt samhälle? Vilkas berättelser anses intressanta att lyssna till? Följa? Ta i anspråk för beslut?
Är det mamman som kämpar att klara livet ensam med barnen på en undersköterskelön? Är det barnen som inte vet vad de kommer hem till? Är det den äldre på äldreboendet, både kvinna och man? Den ensamme mannen i sin lägenhet som varken tror sig om att hitta jobb eller kärlek? Pojken som inte hittar någonstans att bo för att han är afghan? Vems berättelser är det som inte får höras och verkligen inte lyssnad till?
Om du känner dig som slavflickan, utan namn, så vet att din berättelse och ditt hopp är viktigt för oss alla! Det är omistligt!
Det är slående hur ofta dem av oss som saknar ett överflöd av saker eller social och politisk status, är dem som inte hörs.
Om inte Naaman lyssnat till flickans röst och berättelse hade inte det goda budskapet nått honom, han hade inte blivit frisk! Det goda budskapet, det han verkligen behövde hade inte nått honom!
Det är sällan som Guds vilja för sitt folk, för oss, kommer genom de som dominerar genom makt och privilegier, utan genom de önskningar och det hopp som människor i samhällets ytterkant, de som inte hörs p g a ålder, kulturell tillhörighet, hudfärg eller var de är födda, bär med sig och uttrycker.
Lyssna – det finns alltid någon likt flickan, vars röst Naaman behövde, som vi också behöver. Det finns ett hopp och en väg – lyssna – så hör du den.
Det är också en utmaning – vilka lyssnar jag till, vem får mitt öra? Vems berättelse frågar vi som kyrka efter? Vi som samhälle? Lyssna också till din inre röst! Tänk om flickan inte gjort det!
När Naaman väl ger sig iväg till Israel, så tror han att det är till kungen han ska gå, så svårt är det för honom att tänka att han ska vända sig till någon annan, än folk av sin egen klass, än folk som han känner igen sig i.
Så kommer Naaman äntligen till Elisha och när han får instruktioner om vad han ska göra så blir han arg. Han har en idé om hur det ska gå till och hur han ska bli bemött, men det stämmer inte och då får han inte ihop det.
Hans fasta föreställningar och idéer om hans position hindrar tilliten, hindrar tron, hindrar hoppet och helandet.
Återigen är det människor utan namn, följeslagare, som får honom att öppna sitt sinne och göra det Elisha sagt åt honom.
Följeslagare – ett gott namn för en lärjunge och en medmänniska, som säger: Vänta nu – detta är ju inte svårt, bara inte det du förväntade dig!
En följeslagare som håller fast vid hoppet, som stannar kvar trots att en är besvärlig.
Och Naaman ändrar sig och doppar sig i Jordan.
Hans glädje är stor när han återvänder till Elisha och han lovar Gud. Han säger: Det finns ingen annan Gud än Israels Gud.
(Och så säger han: Men en sak må Gud förlåta mig. Om jag går vid min herre konungens sida när han skall tillbe i Rimmons tempel och jag faller ner och tillber med honom, då må Herren förlåta mig. Och Elisha tog farväl av honom.Det står inte i det vi läste men avslutar berättelsen om Naaman.)
Berättelserna om Naaman och om mannen i kunglig tjänst (i evangeliet) – trots att deras hållning från början är så olika – handlar om leva i tillit och öppenhet.
Den kungliga tjänaren, pappan, drivs av sin kärlek och starka medkänsla för sin son – för honom är föreställningarna lämnade bakom, de har ingen betydelse när sonens liv står på spel, han drivs av en nöd. Han drivs av ett hopp som får honom att agera. Han är en förebild i sin tillit till Jesus och hans iver som driver honom. Pappan biter huvudet av skammen, för kärlekens skull och söker efter det livgivande, efter helande och drar sig inte för att be och böna.
Vilken tro och tillit han visar när han går hem, utan att Jesus följer med!
Hans hjärta är öppet för Gudsmöten, för att något kan hända.
Han vågar tro att det gäller honom och hans barn, att Jesu ord är för honom. Så får vi också våga tro att Jesu ord gäller också oss.
När du och jag möter människor eller är med om händelser som vi undrar vad detta betyder så kan vi fråga: Pekar de i riktning mot Guds kärlek, mot människorna som Gud älskar? Vad händer med brustenheten, svagheten? Blir den omfamnad med Guds kärlek? Både min egen och andras.
Johannes vill tala om varför vi ska lita på Jesus, Jesus som visar på Guds barmhärtighet, som tecknar alla trösts Gud.
Sedan måste jag beröra frågan om under – det är ingen lätt fråga.
Vi måste inte tro på mirakel för att sätta vår lit till Gud. Däremot tänker jag att det är att göra världen och Gud små att tro att vi har koll på allt, att undren är utanför vår kontroll och det kanske är det svåraste.
Sedan får vi be Jesus om under så mycket vi bara orkar. Och det står inte i motsatsställning till medicinsk vetenskap! Jesus är Skaparens son.
Vi får komma med vår längtan och vår innerliga bön, precis som pappan som kom för sitt barns skull.
Det är spännande att mannen som kom från kungahuset, från makten gick till en bybo från Nasaret. Denna lilla stad/byn om vilken det sägs: Kan något gott komma från Nasaret?
Däremot äger vi inte svaret på våra böner, det är inte ett gymnastikprogram med given utgång, eller ett viktminskningsprogram med belöning, att be om under.
Dessutom är det smärtsamt, varför blir inte alla helade?
Varför hör Gud en del böner men inte alla? Trots att de verkligen inte är egocentriska.
Smärtan finns där och på teologspråk kallas det teodicéproblemet. Det enda som går att återvända till i den smärtan är Kristus på korset, kärleken som ger upp sig själv för oss, som bryts ner tillsammans med oss för att vi ska ha ett hopp, för att det ska finnas tröst, för att vi ska ha ett tecken att hålla oss till, det tecken som vi verkligen behöver. En röst som talar tröstens ord och hoppet och befrielsens ord. Amen.
Lotta Miller, präst
