Dag 5

Lovsjunga Gud i ett främmande land

Bibeltexter


Ps 137:1-4
De som höll oss fångna bad oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor: ”Sjung för oss en sång från Sion!”

Luk 23.27-31
Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.


Reflektion
Psalmistens klagan kommer från Judas exil i Babylon, men dess smärta genljuder över olika tider och kulturer. Kanske ropade psalmisten ut sina ord mot himlen. Kanske utmejslades varje vers mellan djupa sorgesuckar. Kanske uttalades orden med den likgiltighetens axelryckning som bara kan komma ur ett liv av orättvisa och maktlöshet. Hur än orden en gång uppkom, har de väckt resonans i hjärtat hos många andra som behandlats som främlingar, i andra länder eller i sina egna.

Förtryckarens behov av glädje och god stämning i den här psaltarpsalmen och kravet på att få höra sånger sjungas om ett lyckligt förflutet är något som marginaliserade folk genom historien ofta förväntats leverera. ”Minstrel”-shower,
geishors dans eller Vilda västern-uppträdanden med cowboys och indianer är några exempel på hur förtryckare begärt att kuvade folkgrupper ska underhålla och uppträda sorglöst för dem för att säkra sin egen överlevnad *. Budskapet är lika enkelt som det är grymt; era sånger, era ceremonier, er kulturella identitet, allt det som ni håller för heligt och som gör er unika är endast tillåtet i den mån det tjänar oss.

Den här psaltarpsalmen ger röst åt generationer av förtryckta ges. Hur ska vi kunna sjunga Herrens sånger när vi blivit främlingar i vårt eget land? Vi sjunger inte för dem som förtrycker oss, utan för att prisa Gud. Vi lovsjunger att vi inte är ensamma, för Gud har aldrig övergivit oss. Vi sjunger för att vi är omgivna av en sky av vittnen. Förfäderna och helgonen inspirerar oss. De manar oss att sjunga hoppets sånger, frihetens sånger, sånger om ett hemland dit folket en dag får återvända.


Kristen enhet
Lukasevangeliet skildrar hur människor, många av dem kvinnor, slår följe med Jesus också i den stund då han måste bära sitt kors på vägen till Golgata. En sådan efterföljelse kallas för troget lärjungaskap. Dessutom ser Jesus deras egen kamp och det lidande de kommer att behöva uthärda i bärandet av sina egna kors. Tack vare den ekumeniska rörelsen delar kristna i vår tid sånger, böner, tankar och insikter med varandra, tvärs över traditioner och samfundslinjer. Vi tar emot dem från varandra som frukter av de andras tro och kärleksfulla lärjungaskap, ofta vunna genom prövningar och mödosamma erfarenheter. Dessa delade gåvor är rikedomar att vörda och vittnar om den tro som vi alla har gemensam.


Utmaning
Hur kan vi lyfta fram våra berättelser om de förfäder och helgon som levt ibland oss och som sjungit sånger om tro, hopp och befrielse från fångenskap?


Bön
Alla förtrycktas Gud,
öppna våra ögon för de svårigheter som fortsätter att drabba våra systrar och bröder i Kristus. Må din Ande ge oss modet att sjunga i endräkt, att höja våra röster tillsammans med de vars lidande inte hörsammas. Vi ber i Jesus namn. Amen.

 

  • * ”Minstrel”-shower har sin uppkomst i 1830-talet och tros vara den första inhemska amerikanska underhållningsformen – en kombination av ”blackface”, ett slags teatersmink främst buret av vita, och uppträdanden som på ett nedsättande sätt porträtterade afroamerikaners uttryck och personligheter. Under 1890-talet började även svarta underhållare att bära sminket, sjunga, dansa och ta upp provokativa ämnen som sex i ”svarta minstrel-shower”, då de kände ett extra ansvar att motsäga de löjeväckande, primitiva och överdrivet erotiserade svarta stereotyperna, vilket utvecklades till en scenkonst som balanserade rasistiska stereotyper med politiska inlägg.
    Under 1600-talet uppkom föreställningen om geishan som en ”artist” som uppträdde med dans, musik, konversation och andra konster genom olika te-ceremonier.
    Efter Slaget vid Little Bighorn, grundade Buffalo Bill Cody ”the Wild West Show”, en turnerande föreställning som bland annat innefattade en iscensättning av General Custards sista strid.