Introduktion till årets tema

Introduktion till årets tema

Gör det goda, sträva efter rättvisa  (Jesaja 1:7)

Jesaja levde och verkade i riket Juda under 700-talet f.Kr. Han var samtida med profeterna Amos, Mika och Hosea. Tack vare att samtidens stormakter Egypten och Assyrien var försvagade rådde ekonomiskt välstånd och politisk
stabilitet i både Juda och Israel. Samma tidsperiod kännetecknades emellertid i bägge rikena av skriande orättvisor och ojämlikhet. Tidsperioden kännetecknades också av att rituella och formaliserade uttryck för gudstro blomstrade, med fokus på tempelgåvor och offer.
Den rituella trosutövningen leddes av prästerna, vilka också gynnades av de rika och mäktiga. I och med den nära förbindelsen mellan templet och det kungliga palatset kom makten att koncentreras nästan fullständigt till kungarna och prästerna. Under större delen av historien hade dessa sällan stått upp för de
förtryckta. Enligt den här tidens världsbild uppfattades de rika invånarna, med förmåga att skänka och offra mycket, som särskilt välsignade av Gud. De fattiga – som inte kunde bidra på samma sätt – betraktades snarare som förbannade och svartmålades för sin oförmåga att fullt ut delta i templets religiösa liv.


Jesaja försökte väcka folket till medvetenhet om situationens allvar. Snarare än hedervärt och välsignat, betraktade han samtidens religiösa uttryck som en skymf mot Gud, och ett infekterat sår. Jesaja såg hur orättvisorna orsakade revor i samhällsväven och hans profetior kritiserade samtidens politiska, samhälleliga och religiösa strukturer. Han pekade på dubbelmoralen i att skänka tempelgåvor samtidigt som man förtryckte de fattiga. Jesaja förband rättfärdighet och rättvisa med Gud själv och kritiserade kraftfullt korrupta ledare samtidigt som han tog de missgynnade i försvar.


Arbetsgruppen som utsetts av Minnesotas kristna råd har valt ut en vers från profeten Jesajas första kapitel till den centrala texten i årets bönevecka: ”lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses
talan, skaffa änkan rätt” (1:17).
Jesaja förkunnade att Gud förväntar sig rättfärdighet och rättvisa; från oss alla, hela tiden och i alla delar av livet. Världens brustenhet och fragmentarisering i vår tid speglar på många sätt de utmaningar som han konfronterade i sin
förkunnelse. Rättvisa, rättfärdighet och enhet har sin grund i Guds kärlek till var och en av oss, och är en central del av vem Gud är och hur Gud förväntar sig att vi ska bemöta varandra. Guds vilja att skapa en ny mänsklighet ”av alla
folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9) kallar oss alla till den fred och enhet som Gud i alla tider avsett för sin skapelse.

Profetens kritik mot sin samtids religiösa bruk är skarp
”Kom inte med era meningslösa gåvor, jag avskyr offerröken ... När ni lyfter era händer i bön vänder jag bort blicken” (vv. 13-15). Efter att han pekat ut problemen, kommer också lösningen. Folket förmanas att ”Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda” (v. 16).

Än idag ser vi skiljelinjer och förtryck uppstå varje gång en enskild grupp eller samhällsklass tilldelas privilegier framför andra. Rasismens synd skymtar fram genom varje trosföreställning eller handling som upphöjer en ”ras” över en annan.¹ Fördomar, upprätthållna av maktobalanser, går vida bortom enskilda relationer och in i samhällets bärande strukturer – ett systematiskt utövande av rasism. Somliga har gynnats, även kyrkor, medan andra tryckts ned eller
exkluderats, bara för att de råkar ha en annan hudfärg eller kulturell tillhörighet, utifrån föreställningar om ”ras”. Liksom religiösa människor då motsatte sig bibelns profeter, har även vi kristna varit delaktiga i upprätthållandet av fördomar, skiljelinjer och förtryck. Historien vittnar om att vi, snarare än att erkänna och vörda varje människas värdighet, alltför ofta varit delaktiga i syndiga strukturer så som slaveri, kolonisation, segregation och apartheid. Våra medmänniskor, skapta till Guds avbild, har därmed fråntagits sin värdighet utifrån falska föreställningar. Även i kyrkorna har man misslyckats med att värna alla de döptas okränkbarhet och förminskat systrar och bröder utifrån förmenta olikheter.

Martin Luther Kings ord: ”Det är en av vår nations tragedier, en av dess skamliga tragedier, att klockan 11 varje söndagsmorgon är en av de mest segregerade tidpunkterna, om inte den mest segregerade, i hela Amerikas kristenhet.” illustrerar väl hur hela mänsklighetens skiljelinjer hänger samman med sprickorna inom kyrkan. All uppdelning av människor har sin rot i synden, det vill säga i förhållningssätt och beteenden som går emot den enhet som Gud önskar för hela sin skapelse. Tragiskt nog är rasism en av de synder som har orsakat falska skiljelinjer mellan kristna, vilket lett till att man firar gudstjänst åtskilda, i separata
byggnader. I vissa fall har det fört med sig att församlingar splittrats.


Tyvärr har inte mycket förändrats sedan tiden för Martin Luther Kings tal. Klockan 11:00 – den vanligaste tiden för gudstjänst – är ofta inget enhetens tecken, utan synliggör snarare skiljelinjerna mellan olika grupper och samfund. Enligt Jesajas profetiska ord är en sådan dubbelmoral inget mindre än en skymf mot Gud: ”Hur mycket ni än ber lyssnar jag inte. Ni har blod på händerna” (v. 15).


Lär er göra det goda

I bibelorden som valts ut till årets Bönevecka för kristen enhet visar profeten Jesaja hur vi kan lära oss att läka dessa sår. Att vi lär oss göra det goda bygger på ett aktivt beslut att ägna oss åt självrannsakan. böneveckan är ett gynnsamt
tillfälle för kristna att kännas vid att de skiljelinjer som finns mellan våra kyrkor och trosinriktningar inte kan skiljas åt från den vidare mänskliga familjens uppdelningar. När vi gemensamt ber för kristen enhet får vi tillfälle att reflektera över vad som förenar oss och hur vi kan ta oss an mänsklighetens orättvisor och brustenhet.

Profeten Mika påtalar att Gud har sagt oss vad som är gott, och vad som förväntas av oss: ”att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud” (Mik 6:8). Att vi gör det rätta handlar om att varje människa respekteras. Rättvisan kräver en verkligt lika behandling för att vi ska kunna ta itu med historiska missgärningar utifrån ”ras”, kön, religion och socioekonomisk ställning. Att vi troget håller oss till vår Gud kräver botgöring, och slutligen försoning. Gud förväntar sig av oss att vi alla enas i ett gemensamt ansvar för alla Guds barns värdighet. Alla kristnas enhet vore ett tecken på, och en försmak av, hela skapelsens försonade enhet.
Kristen splittring, däremot, försvagar detta tecken, genom att sprickorna fördjupas. Kyrkans uppdrag är ju att komma med läkedom för världens brustenhet.


Sträva efter rättvisa

Jesaja uppmanar Judas folk att sträva efter rättvisa (v. 17) och pekar därmed ut orättvisorna och förtrycket i deras samhälle. Han bönfaller dem om att ställa detta tillstånd till rätta. Strävan efter rättvisa kräver att vi vågar konfrontera
de som utsätter andra för det onda. Det är ingen enkel uppgift, och kommer stundtals att orsaka konflikter, men Jesus försäkrar oss om att det är en väg som leder oss till himmelriket. ”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket” (Matt 5:10). Kyrkor i olika delar av världen måste uppmärksamma på vilka sätt man formats av samhällsnormer och, passivt eller aktivt, bidragit till orättvisor. Rasismen har varit en av orsakerna till splittring
som skurit tvärs igenom Kristi kropp. Toxiska ideologier, så som ”den vita rasens överlägsenhet” (White Supremacy) och ”upptäckardoktrinen” har gjort stor skada, särskilt i Nordamerika och i de länder som koloniserats av europeiska stormakter genom århundradena. Som kristna måste vi vara villiga att ta itu med sådana förtryckande system och tydligt stå upp för rättvisa.

Under det år som förberedelserna av materialet till böneveckan pågick i Minnesota var förtvivlan runtom i världen stor. Många olika former av lidande och förtryck förvärrades av covid-19 pandemin. Inte minst i det globala syd var
det mycket svårt för många att få sina basbehov tillgodosedda och biståndet var i hög grad frånvarande. Under dessa omständigheter kändes ord ur Predikaren högaktuella:

”Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen: de förtryckta gråter men ingen tröstar dem, förtryckaren övar våld mot dem men ingen hjälper dem” (Pred 4:1).

Förtrycket skadar hela mänskligheten. Ingen verklig enhet kan existera ibland oss utan rättvisa. När vi ber för kristen enhet, behöver vi kännas vid både det förtryck som pågår nu, och det som varat i generationer. Vi behöver stå stadigt
tillsammans i vårt engagemang för botgöring och göra Jesajas ord till våra; ”tvätta er, rena er!” för att ”ni har blod på händerna” (vv. 15, 16).


Stöd den förtryckte

Bibeln lär oss att vår relation med Kristus inte kan lösgöras från vårt förhållningssätt till hela Guds folk, i synnerhet de som han kallar för ”dessa mina minsta” (Matt 25:40). Vår omsorg om varandra förutsätter ett engagemang i mishpat, det hebreiska ordet för reparativ rättvisa. Det handlar om att stå upp för de vars röster inte blivit hörda, om att blottlägga orättfärdiga strukturer och bygga nya som kan främja och garantera alla deras rättigheter. Det handlar om
ett engagemang som sträcker sig bortom vår vänskapskrets, familj och församling och omfattar hela mänskligheten. Vi kristna är kallade att lyssna till klagoropen från dem som lider, så att vi bättre kan förstå och svara an på deras berättelser. Martin Luther King påtalade ofta att ”uppror är de ohördas språk.” När protester och oroligheter uppkommer i samhället är det ofta på grund av röster som inte blivit hörda. Om kyrkorna förenade sina röster med de förtrycktas skulle ropen efter rättvisa och befrielse förstärkas. Vi tjänar och älskar Gud och vår nästa när vi står enade och tjänar och älskar varandra.


För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt

Änkan och den föräldralöse, liksom främlingen, har i den hebreiska bibeln särskild betydelse som representanter för samhällets mest utsatta personer. Under den ekonomiskt blomstrande tid då Jesaja var verksam i Juda, hade änkornas och de föräldralösas situation blivit alltmer akut då de, utan beskydd och rätt till egen mark, saknade möjlighet att försörja sig. Profeten förmanade samhället, som frodades i sitt överflöd, att också värna och försvara sina fattiga och mest utsatta. Hans profetiska rop ekar in i vår tid när vi stannar upp och reflekterar över vilka som är de mest utsatta i vårt samhälle.
Vilkas röster är det som inte hörs i våra sammanhang? Vem saknar representation vid bordet? Och varför? Vilka kyrkor och trosgemenskaper saknas i våra ekumeniska samtal, aktioner och böner för kristen enhet? När vi nu tillsammans går in i böneveckan, hur vill vi förhålla oss till de röster som saknas ibland oss?

 

Avslutningsvis

Jesaja utmanade Guds folk att gemensamt börja göra det goda; att tillsammans sträva efter rättvisa, värna de utsatta, försvara den föräldralöse och stå upp för änkan. Profetens utmaning gäller även oss idag. Hur kan vi tillsammans manifestera kristen enhet på ett sätt som tar itu med vår tids ondska och orättvisor? Hur kan vi gå in i dialog, öka vår medvetenhet, söka insikt och förståelse för varandras levda erfarenheter?

Dessa böner och mellanmänskliga möten har kraft att förvandla oss – både som individer och kollektiv. Låt oss vara öppna för Guds närvaro i alla våra möten när vi söker förändring, synliggör förtryck och ber om läkedom för rasismens synder. Låt oss tillsammans gå in i kampen för rättvisa i vårt samhälle. Alla hör vi till Kristus.

 

 

  1.  Det finns bara en ras, och det är människorasen. Däremot behöver vi erkänna att myten om ras har lett till rasism. Ras är inget biologiskt
    faktum; det är en social konstruktion som delar in mänskligheten i grupper, utifrån olika fysiska attribut. Fastän själva begreppet inte används
    överallt i världen, har det ändå använts som ett redskap för att kategorisera och förtrycka grupper av människor.
  2.  ”Upptäckardoktrinen” har sitt ursprung i en bulla utfärdad av påve Alexander den VI (4 maj 1493). Den rättfärdigade att man trängde bort
    urfolken och tog över deras mark utifrån uppfattningen om att kolonialmakterna ”upptäckt” dessa landområden.