Före dopet hade vi träffat prästen och även våra mentorer, ett medelålders par med vuxna barn. De hade klokskap om föräldraskap att dela med sig av. Vi träffade även de andra föräldrarna som skulle döpa sina barn vid samma tillfälle.
Det var sammanlagt sju barn som skulle döpas och vi föräldrar fick förbereda ett par ord om valet av namn samt en lyckönskning till barnet, som vi skulle säga under dopet. Det var tydligt att barnet stod i centrum. Poängen var att välkomna det in i Guds och församlingens varma famn, och att vi skulle få stöttning i vårt uppdrag som föräldrar.
Det blev extra tydligt för mig att det var poängen när vi flera år senare hade flyttat till Sverige. Jag arbetade i en församling och vi skulle ordna dop. Dopet var för en familj och dopfamiljen var med och valde allt möjligt. Församlingsborna var inte bjudna, även om dopgudstjänster alltid är öppna. Jag tänkte på hur olikt det måste vara för dem jämfört med vår upplevelse. I vårt barns dop var många engagerade och det var lite vi fick bestämma. Nog för att jag gillar att stå i centrum men det var en fantastisk upplevelse att det här var större än vi själva.
Som kommunikatör talar jag ofta och mycket om de församlingsbor som har en svag relation till Svenska kyrkan. De är ofta unga vuxna födda på 90-talet. De har flyttat från sin hemstad och har inte tränat nämnvärt på varken att ta beslut, gå i kyrkan eller laga mat. De är i sina bästa år, men lever ofta med en återkommande känsla av ovisshet och ensamhet. Jag tror att många av dem som har barn skulle uppskatta klokskap från ett par som redan varit igenom sömnlösa nätter och barn som inte vill äta maten på bordet. Uppskatta en kyrka full av människor som helt utan krav bara välkomnar dem och deras barn in i gemenskapen. En gemenskap och en ceremoni som är större än den man ensam kan skapa.
Innan sommaren var jag i Örgryte pastorat för en heldag med Kommunikation som mission och Sofia Stensby höll i andakten. Hon utgick från ordet församlingshem; församlings-hem. Det slog an samma känsla hos mig. Det jag kände då vårt barn döptes och kyrkan var full av församlingsbor, många av vilka jag än idag inte känner men som ville dela stunden med oss och stötta oss i vårt uppdrag som föräldrar. Viljan att vara församling tillsammans.
Jag tänker att vi som kyrka har både förmåga, möjlighet och ansvar att föra människor samman. Att vi som personal kan möjliggöra för andra att stötta och finnas där för varandra. Att kyrkan får vara ett hem för församlingsborna och att vi tillsammans kan skapa upplevelser för varandra.
Text: Theresa Montebelli
(Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 3 2022)